Jossie94 skrev:Och det där med sociala biten, jag kanske inte fattar alla signaler, men jag fattar ju hur man pratar. Jag är ju väldigt social och trevlig, så jag har inge problem att babbla på. Och det är väl då jag tycker det blir konstigt om någon anser att jag tar kontakt /försöker lära känna någon vart man nu är, skulle vara något fel.
Som min sambo sa när jag pratade om detta. Jag sa '"Vad ska en person göra som du tycker är konstigt i sociala sammanhang" Då sa han att han tyckte det var konstigt om personen var kortfattad, tråkig och inte tog initiativ till att umgås med andra. Då sa jag "hur ska den då få kompisar/lära känna nya personer då?" Hans svar var då. Precis!
Jag tycker att det är skönt med folk som pratar på. Jag kan vara likadan själv. Men jag kör mest denna stilen med folk jag vet eller tror den funkar med. Ibland råkar jag avbryta och då känns det som oj nu gjorde jag fel.
Men jag har inget krav på att folk ska prata på NT-vis. Jag uppskattar mina ADHD-kompisar som ibland kan gå från ett normalt ämne till ett hisnande ämne utan brygga. Man blir alert i hjärnan för att hänga med! Det är kul och stimulerande om man inte är trött i huvudet.
Däremot kan man inte veta hur denna stilen att prata ska tas emot av nya människor. En del tycker man är världens humorist, en ny på min praktik gick och skrattade en halv dag åt ett slags skämt jag råkat säga, det var inte elakt mot någon, bara så absurt. Hon och jag hade samma problem att vi hade sådan svindel att bara stå lite högt kändes läskigt. Hon skulle säga att hon var rädd t o m för att stå på en stol. Jag fick i min sjuka hjärna för mig att hon skulle säga att hon var rädd för att stå på en tjock matta och titta ner (som skämt) men jag gissade fel vad hon skulle säga. Så jag sa vad jag trodde hon skulle säga. Jag gör så hela tiden, gissar vad folk ska säga och gissar fel. Hon fnissade i timtal över det och det var nog kul för annars var det en jobbig arbetsdag. Så ibland kan det knäppa och spontana uppskattas. I andra fall kan det få folk att ta avstånd, särskilt om de inte fattar om man skojar eller är allvarlig.
Så att bara prata på kan göra att folk drar öronen åt sig. I andra situationer kan det få andra att känna sig inkluderade. Det är så olika. De beror på dem, hur de själva är som människor och vilken interaktion de är bekväma med.
Jag har mer problem med tysta människor. Jag kan babbla bra, men inte på egen hand. Någon måste driva på. Tysta människor har jag inget protokoll hur jag ska handskas med. Men brukar nästan aldrig träffa tysta människor. Tvärtom träffar jag ofta de som pratar för mycket så att man inte kan säga ett ord utan att avbryta och man känner på sig att de är lite alfa så de blir arga om man avbryter. Att de anser att ens roll är att lyssna och nicka instämmande.
Jag säger samma sak om och om igen. Men man kan inte vara samma inför alla om ens mål är att att connecta med alla. Då måste man läsa sig in i deras värld, smickra lagom, vara lagom intresserade av dem, le lagom mycket för att visa sig vänlig, dvs göra avkall på hela sin person.
Idealet är ju att få prata på som man tycker är naturligt med de vänner som fattar. Och sedan göra en större ansträngning med andra som man normalt inte klickar med för att de ska bli lite avväpnade och börja gilla en. Men då blir det mycket fejk eller man undanhåller sig själv. Men senare typen blir man bekant med för att man t ex måste gå i skola eller arbeta tillsammans. Ser ingen anledning till att ha dessa nära en. Jo, kanske om de är ingift släkt eller liknande. Dem kommer man heller inte undan.
Man kan komma rätt långt med saker som anses ovanliga för ASD. Har nått saker jag kanske inte borde, bara för att jag har ADD också. Ju mer egna grejer man har, desto större är nog chansen att man ska bli accepterad. Det gäller inte bara ens sätt att vara utan hur man presenterar sig. När jag och kompis bara hade soc så var det en som frågade vad vi jobbade med, hon började säga att vi inte hade jobb men jag tog direkt fasta på hur mycket vi målade just då, så jag sa att vi är konstnärer. Då direkt fick man höjd status.
Men lite koll på sina svaga sidor måste man ha med. Jag brukar om jag kan, vara öppen med dem. Inte så att jag säger att jag har en diagnos, men blir jag satt i en situation där mina problem kommer till ytan så säger jag oftast att just denna saken är jag inte speciellt bra på. Det brukar accepteras. Jag är inte bra på matte, högläsning, att känna igen folk, stress osv.
Jag använder väldigt sällan folk som förebilder för beteende dock, såvida det inte är på ett djupare plan som handlar mer om hur man kan hantera livet, inte en sådan sak som att bli mer NT. Istället satsar jag på att försöka se hur folk tänker. För mig har det varit mer produktivt. Då kan jag ibland gissa hur de ska reagera, och då kan jag anpassa mitt beteende till det.