antor skrev:Alien skrev:Det beror väl mycket på vem som visar empati el oro. Är det någon närstående så är det oundvikligt. Det kan vara irriterande men jag förstår inte hur det kan vara kränkande. Är ditt idealliv att ingen bryr sig om dig?
Äh jag måste nog dra alltihop. För några månader sen drack jag alldeles för mycket ute en kväll och kom hem halvt medveten. Fick ringa mamma dan efter för att få hjälp att städa upp mm och det är jag tacksam för. Men hon är som hon är så hon glömmer ju inte det. Vid olika tillfällen har hon visat tecken på att hon oroar sig för mitt drickande, jag kan inte avslöja att jag ska till systemet eller ut och festa utan att jag hör på henne att hon blir tveksam. Och så ringer hon dan efter jag druckit, till synes utan skäl. Eller med nåt svepskäl.
Ja, vore jag din mamma skulle jag också oroa mig. Att min son vid mogen ålder fortfarande super sig full som om han vore en tonåring som ännu inte lärt sig hur mycket han tål. Varför super du så mycket, kan du inte ta varannan vatten el något?
Sen att du dessutom behöver din mamma för att städa upp vad du svinat ner, det låter verkligen inte som du var en en vuxen man som klarar sig själv. Sluta med att ropa på mamma hädanefter och städa upp själv! Då slipper hon också veta om att du ännu en gång betett dig som en missbrukare. Du kan inte kritisera henne för att hon oroar sig, du ger henne anledning till det. Och mammor oroar sig för sina barn hela livet, det är det som kallas moderskärlek.
Jag har druckit för mycket andra gånger också men sällan. Senast över ett år sen. Jag kommer antagligen fortsätta med det, jag är inte perfekt. Iaf, om jag säger eller skriker åt henne att hon ska ge fan i det ja då förväntar jag mig att hon ska släppa det och inte bara glömma det nästa dag som en jävla guldfisk.
Jag tycker du är jäkligt otacksam som skriker åt din mamma att hon ska ge fan i att oroa sig, när det är du själv som gett henne anledning till att oroa sig. Du beter dig som en tonåring, väx upp!
Hennes föräldrarskap går ut på att va säker på att hon behövs så klart hon måste hitta problem och tjafsa om dem. Nu låter det som hon är hemsk, det är hon inte jag önskar bara hon hade mer självkänsla och kunde va trygg i att hon behövs och är omtyckt oavsett vad. Det blir också komplicerat av att jag är en komplicerad människa och jag överlag inte har respekt för hennes åsikter eller handlingsförmåga. Jag måste låtsas att jag har det, som med så många andra människor.
Så du tror att hon oroar sig för dig och "hittar på problem" för att hon vill behövas? Ja, jag känner ju inte din mamma, men tycker det verkar en onödigt tillkrånglad förklaring. Föräldrar brukar bekymra sig om sina barn även när barnen är vuxna. Och givetvis mer om barnet inte beter sig särskilt vuxet. Du skriver inget om din far, är han cool med ditt supande el finns han inte alls?
Om din mor lägger sig i och oroar sig för mycket, så berätta inte att du varit till systemet el att du ska gå ut och supa, ursäkta "festa".
Och ja, mitt idealliv ligger iaf väldigt nära att "ingen bryr sig".
Det är jobbigt med folk som "bryr sig för mycket". Men att ingen bryr sig alls tycker jag vore fruktansvärt.
Mina synpunkter är aspigt rättframma, hoppas du inte tar illa upp. Det kanske märks att jag har lättare att identifiera mig med din mor än med dig. Även om du inte delar hennes åsikter tycker jag du borde respektera dem. Eller syftar du just på hennes åsikter om dig och ditt levnadssätt?