Nissen skrev:Nåja! Diagnos kan förstås också förstås i en mer informell mening, där man inriktar sig på att förstå vad TS menar. Men det är en intressant fråga.
Jag har gått några kurser på habiliteringen och träffat ett tjugotal aspiesar, och i samtliga fall har de varit avvikande på ett ganska tydligt sätt, så att jag om jag träffat dessa människor privat utan koppling till NPF, så hade jag troligen reagerat och i a f misstänkt att de var aspiesar. De klär sig lite udda, pratar på ett speciellt sätt så att jag som själv har diagnos och är väl förtrogen med dragen och uppmärksam på människors beteende, kan se vilka som skulle kunna vara aspiesar. I något fall har jag också stött på bekantas barn i tonåren, där jag velat hjälpa dem med att så tanken att barnet kunde ha Asperger och vara hjälpt av att få en tidig diagnos – något som jag aldrig fick.
Å andra sidan märks det ö h t inget på mig, vilket kan vara rätt påfrestande.
Jag frågade faktiskt en av psykologerna på habiliteringen, som höll i kurserna, efter att ha lagt fram resonemanget ovan, om det syntes något alls på mig, eftersom jag vet att jag ser normal ut och uppfattas som normal (och t o m extra kapabel) av min omgivning. Hon sade att om hon träffat mig privat hade hon trots sin djupa kunskap om Asperger inte kunnat misstänka något, men att hon efter en något längre tid skulle ha reagerat på att det var något i mitt minspel generellt som inte riktigt stämde.
Det här är som sagt ganska påfrestande, eftersom folk jag möter förväntar sig att jag ska vara normal och t o m vara särskilt duglig (även socialt) eftersom jag lätt ger det intrycket. När det blir tydligare att jag har vissa väldigt bestämda och fasta egenheter, så blir folk jag kommit lite närmare besvikna eller rent av paranoida och tror jag driver eller j-vlas med dem. T.ex. vill folk gärna att jag ska sitta i styrelser eller t o m som ordförande, eller för den delen vara en perfekt partner. Men då jag vet att jag inte kan hantera en sådan position tackar jag vänligt men bestämt nej, och blir då anklagad för att inte ta ansvar, vara otacksam eller driva/j-vlas med folk – antingen explicit eller genom att de jag avvisat behandlar mig med misstänksamhet.
Jag är rätt säker på att ingen av mina vänner ens kan tänka sig att jag skulle kunna vara en aspie, utan det är bara jag som känner det på insidan – en känsla av att inte passa in, inte vara en "riktig" fullständig person, som blir utmattad av socialt umgänge och behöver återhämtning även efter trevligt sådant.
Jag var på ett möte häromdagen där jag pratade om min diagnos bland annat och då sa en utav de som höll i mötet att när det gäller tex praktiker så har då handledare en tendens att att bara sätta personen i arbete och bara anta att personen klarar av det.
Jag känner precis likadant! När jag var liten och var en sk neurotypisk /normal person så försökte jag bara passa in, men folk tyckte ju att jag var annorlunda, jag var lite, vadå annorlunda? jag är ju precis som er. En helt vanlig tjej som försöker passa in. Jag såg ju ut som dem och sminkade mig och var bara en osäker tjej som följde strömmen. De flesta var ju så så jag antog ju då att det var så man skulle vara, det var ju normalt, hela min värld var ju normal.
När min diagnos kom då kom alla kraven på mig, hur jag skulle bete mig och vad jag kunde eller inte, för det visste ju allihopa. Jag fick inte vara, känna tänka eller så. Precis som du säger så var det som att de inte trodde på det jag sa, som att jag hittade på att jag hade svårigheter eller hur jag mådde/kände. Att jag bara kände det inombords som en känsla och att det inte alls var så fallet. Det var ju inte på riktigt.
Jag minns gånger jag sa att jag hade ont i magen, vilket jag iofs typ alltid haft men då i detta fallet så var det nog för att jag precis bytt skola pga mobbing (en vanlig skola med en stor klass), jag skulle börja i den nya skolan med en helt annan miljö (en Asperger skola med små klasser) så bara det blev en omställning och dessutom hade jag ont i magen på det.
Även med praktik platser så kände många att jag bara avslutade dem, men de visste ju inte varför och även fast jag förklarade varje gång varför, så kunde de komma kommentarer såsom detta klarar du, varför söker du inte jobb, jag tror du har svårt med din uthållighet mm..
Problemet var ju inte att de frågade för de ville väl utan problemet var ju att de kändes som att de dels inte förstod min diagnos eller inte ville förstå, samt hade höga krav på mig hur jag skulle vara och så.
Folk har till och med erkänt att de hade höga krav på mig och trodde väl pga det att jag var normal och klarade av saker. Men när jag sedan fick min diagnos och hade svårigheter med olika saker som jag knappt fick möjlighet till att bearbeta, så var det som att de ville förneka att det var så. Jag menar jag kan ju förstå att det blir en chock att ha en bild av någon och sen så får man veta hur det egentligen ligger till och då blir den där bilden lite oklar. Jag tror också att balansen at ha en diagnos och inte ha det blev oklar också, för ibland förstod de mig (så fel jag hade) och bland var det som att de trodde jag hittade på. Som de där med att jag hade ont i magen, folk bara men det går över, ta en alvedon...De utgår ju från sig själva men fattar ju inte att allt inte är självklart och att alla inte fungerar precis som dem. Man är ju olika så bara för att en kanske blir bra av tex att ta en alvedon så betyder det inte att alvedon hjälper alla.
Jag tål inte ipren tex men jag vet att ipren kan hjälpa andra. Jag brukar ta Alvedon och detta är ju ett bevis på att ipren hjälper vissa och inte och samma sak med Alvedon, att ibland hjälper det och ibland inte.