Karamell skrev:Jag försöker också förstå hur dom tänker. Men ofta slutar det med att jag kommer fram till att dom är fördomsfulla.
Något jag tycker är jobbigt är när folk är otrevliga fast dom tror att dom har lyckats dölja det. Då blir man irriterad och får försöka att inte ge igen eller ge igen och lotsas att man inte förstår att man är elak tillbaka. Men jag orkar oftast inte spela sådana spel, jag känner mest bara hur jag suckar på insidan.
Sen finns det ju dom som är öppet otrevliga, som på nätet. Och är man otrevlig tillbaka blir dom arga. Dom verkar inte förstå att det var dom som började och skulle man påpeka det tycker dom att man är barnslig "Det var du som började!" Tyvärr är det nog ohälsosamt att konsumera media, om det så är nyheter, underhållning eller internetdiskussioner. Det blir ofta ytligt och opersonligt. Men det är synd, för media kan också vara väldigt häftigt, och borde oftare vara det också.
Jag skulle vilja kunna vända andra kinden till, det verkar vara det enda som fungerar för mänskligheten, men tycker det är lättare sagt än gjort... Några knep för hur man ska ha tålamod till det....?
Det svåra är väl balansen mellan att vara snäll och bli arg. Jag är nog lite rädd för att vara snäll och bli depraverad och till slut exploderar jag.
Jaha, okej, nu förstår jag bättre hur du menar.
Det förra jag skrev var lite för allmänt hållet, det passar inte riktig in kanske, som svar.
Jag tänker nog rätt olika beroende på situation och person.
Man kan ju t.ex. ha så olika mycket info om den man har att göra med. Är det nån man har att göra med bara som hastigast, så finns det ju inte mycket att gå på för att försöka förstå hur de funkar.
Jag har en liten figur, som ibland dyker upp i skallen och säger "Du pratar som du har förstånd till". Den låter ungefär som Astrid Lindgren. Vet inte varför, men den tar ofta helt udden av det som sagts/skrivits, och jag kan börja nästan småfnissa för mig själv över det orimliga i det jag just varit med om.
Den dyker oftast upp när det handlar om just väldigt korta, anonyma kontakter, eller också personer som visat sig vara helt hopplöst tjurskalliga.
Mycket användbar liten figur, rekommenderar varmt alla att skaffa sig en egen sån.
Det där att förlåta tycker jag var en intressant fråga.
Jag tänker nog inte ens i såna banor så ofta.
Tror det för mig mer handlar om nån sorts förtroende på en intellektuell nivå. Har jag väl tappat det förtroendet för nån, så är de ute i kylan på ett sätt som nog motsvarar att inte vara förlåten.
Vet inte om det där låter konstigt, eller om nån känner igen sig i det..?