AspergerForum

Jag trodde att jag var hyfsat socialt kompetent och att jag tog mig an arbetsuppgifter på ett effektivt sätt. Men jag har just fått den skriftliga utvärderingen från arbetsterapeuten som var en stor del av min diagnos och jag känner mig som jag hamnat i twilight zone. Jag är alltså vuxen och har aldrig fått höra att jag skulle verka autistisk, men där står det att jag har svårt att reglera ögonkontakt och att inta en lämplig kroppshållning för samtal. Huh? Har alltså människor hela mitt liv kunnat se att det är nåt fel på mig från min kroppshållning men inte sagt nåt?

Jag fick i uppgift att organisera en bokhylla och tyckte att jag gjorde det effektivt, i normal takt och enligt användarvänliga principer. Men tydligen uppvisar jag en måttlig funktionsnedsättning i och med att jag tar lång tid på mig, fokuserar på detaljer, tar betänketid mellan moment, organiserar miljön på ett ineffektivt sätt och behöver ändra om, har en svårighet att förutse hinder. Jag gjorde det för noggrant och för mycket enligt tidigare kunskaper vilket tydligen var oflexibelt av mig.

Just nu undrar jag om jag lider av social Dunning-Kruger-effekt: att jag är så kass på att fatta hur det sociala spelet går till att jag inte insett vidden av min okunskap utan trott att jag klarat mig skapligt. Är jag så tydligt udda att det märks även när jag tror att jag har klarat mig bra?

De där är bara hjärnspöken du projicerar. De är många runt om internet som försöker vilseleda och manipulera autistiska för egen vinning, så allt ni hör och läser, ha detta i åtanke.

druls skrev: Är jag så tydligt udda att det märks även när jag tror att jag har klarat mig bra?

Alla människor gör säkert något, som andra tycker är udda. Även det mest socialt kompetente i världen, skulle vara ovanlig just för att hen är alldeles för perfekt, och det är också udda...

Jag trodde under en lång följd av år, för högt om mig själv. Jag såg någon grej i barndomen som kan åstadkomma en sådan effekt.

Nu skall jag se om jag kan utröna vad som hände i barndomen. Det är nog inte bara Asperger.

Jo, alla människor har sina knepigheter, men jag har liksom trott att mina problem bara syns för andra i situationer som jag själv upplever som svåra. Jag trodde jag framstod som normal (bara lite obenägen att se folk i ögonen och inte så bra på småpratande eller hur man får andra människor att trivas i ens sällskap) tills jag plötsligt kör fast i nån uppgift som alla andra tycker är enkel, blir överväldigad i en folkmassa och springer därifrån eller liknande. Jag har aldrig ens tänkt tanken förut att det kanske märks att jag är konstig även när jag tror jag gör något på rätt sätt. Man kan ju bli paranoid för mindre.

Tänk på att de är utbildade för att se detaljer i ens beteende som andra inte ens brukar lägga märke till. Jag var 30 vid diagnos och har absolut inte bra ögonkontakt (men lyssnar) och en massa annat som borde varit skäl för utredning... Folk vet inte om min diagnos bara när de ser på mig. Många har nog sett mig som blyg.

druls skrev:Jag trodde att jag var hyfsat socialt kompetent och att jag tog mig an arbetsuppgifter på ett effektivt sätt. Men jag har just fått den skriftliga utvärderingen från arbetsterapeuten som var en stor del av min diagnos och jag känner mig som jag hamnat i twilight zone. Jag är alltså vuxen och har aldrig fått höra att jag skulle verka autistisk, men där står det att jag har svårt att reglera ögonkontakt och att inta en lämplig kroppshållning för samtal. Huh? Har alltså människor hela mitt liv kunnat se att det är nåt fel på mig från min kroppshållning men inte sagt nåt?

Folk brukar reagera omedvetet när det är någon som har ett ovanligt kroppspråk. De kan kanske inte formulera vad det ovanliga består i men de känner på sig att personen har något problem.

ShakeItOut skrev:Tänk på att de är utbildade för att se detaljer i ens beteende som andra inte ens brukar lägga märke till. Jag var 30 vid diagnos och har absolut inte bra ögonkontakt (men lyssnar) och en massa annat som borde varit skäl för utredning... Folk vet inte om min diagnos bara när de ser på mig. Många har nog sett mig som blyg.

Alla märker ganska snabbt om det är någon i klassen eller arbetslaget som halkar efter även om få klarar av att peka ut de exakta detaljerna som gör att personen arbetar långsamt.

ShakeItOut skrev:Jag var 30 vid diagnos och har absolut inte bra ögonkontakt

Har svårt för när människor säger "Se på mig när jag talar med dig!" Jag lyssnar med öronen, inte ögonen...

Tänket löper sen vidare in vuxenlivet och det flesta som utvecklar Adhd, Add eller drag av dessa diagnoser, lever kvar med hål i pusslet, tack vare uteblivet andrum och bristande förståelse. Dessa hål i pusslet är områden som dom själva inte är medvetna om (fragment). Hålen kan individen börja täppa igen, betydligt tidigare, om individen får en diagnos, som också svarar på frågan varför en diagnos så tidig som möjligt, är så viktigt.

Annars är risken väldigt hög att individen inte förstår sig själv i och med deras hål i pusslet och av att lägga för stor fokus på att försöka tro att individen är en neurotypisk samt försöker vara som en neurotypisk, de är då problemen kommer. Men om individen istället blir medveten om sin diagnos, ökar sannolikheten att de ska gå bra för dom, så att individen istället börjar förstå sig själv på djupet, då individen kan orkestra en större del eller till och med ett pussel utan hål och således navigera fram med en större förståelse om sin egen funktionsskillnad och med en mer funktionell hjärna.

Dunning-Kruger-effeken handlar inte om socialt samspel och så handlar studien om USA:s kultur.

När jag läser en svår bok och inte förstår vad det står brukar jag tänka att det det var en dum professor som bara skriver nonsens. För självklart kan det ju inte bero på otillräcklig intelligens hos mig.

nescio skrev:När jag läser en svår bok och inte förstår vad det står brukar jag tänka att det det var en dum professor som bara skriver nonsens. För självklart kan det ju inte bero på otillräcklig intelligens hos mig.

Händer mig också att de har spenderat så många år att studera men ändå förstår dem inte.

Kentarou skrev:Dunning-Kruger-effeken handlar inte om socialt samspel och så handlar studien om USA:s kultur.

Utan att gå in på huruvida det är ett generaliserbart beteende eller ej (jag har pluggat en del och är inte omedveten om vare sig socialpsykologins problem eller hur man testat just detta i olika kontexter) så är begreppet D-K-syndrome tillräckligt välkänt för att funka som en genväg till konceptet ”ju mindre man vet, desto säkrare känner man sig på att man har koll”. Trodde jag i alla fall