Hur ser er vardag ut?
Postat: 2019-10-16 9:32:15
Jag blev precis beviljad sjukersättning, har väntat och hoppats på detta men fick ändå sorgsna tankar kring mitt liv. Men det är bara att konstatera att jag aldrig i hela mitt liv varit anpassad för och inte klarat av samhället och att jag inte är gjord för att leva och att något blev fel när jag föddes.
Nåja, jag har haft aktivitersersättning och sjukpenning sen 2007 då jag gick ut gymnasiet och var även sjukskriven i gymnasiet. Första tiden som sjukskriven var jobbigast när man inte hade några rutiner kring livet utan kampen för att bara överleva.
Nu har jag rutiner och sysselsättning som jag anpassar efter ork, jag har en hund som är 9 år och köpte en valp i september. Dom ger vardagen struktur och sällskap eftersom dom flesta jobbar hela tiden. Har försökt gå kurser som vården här erbjuder personer med psykisk ohälsa och npf diagnoser med bokcirkel, luffarslöjd och fotokurs. Roligast var fotokurs och där träffade jag en som numera är en av mina närmaste vänner. Men jag klarar inte ens vara med på hela kurstillfällena eller på hundkurser som jag ju älskar. Är så ledsen över det och känner mig misslyckad.
Så vardagen består av att träffa vänner och familj när jag orkar, gå till affären, ta hand om hundarna och lyssna på ljudböcker och se serier. Orkar inte långa stunder eller flera saker samma dag.
Jag inser att sjukersättning är det bästa och jag är djupt tacksam över den, eftersom jag ofta inte ens klarar vardagliga saker som att duscha, borsta tänderna, träffa dom jag älskar mer än 1-2 timmar och att allt som innebär att jag måste ta mig ut ur lägenheten kräver enormt mycket energi, rädsla och ångest och ofta känns oöverstigligt.
Hur ser er vardag ut? Fler som inte är ute i arbetslivet och även ni som klarar att jobba? Har ni som jag whiteboardtavlor eller dylikt med exakta tider och planering och rutiner för varje dag? Kan ni också känna att även dom små sakerna dränerar er på all energi?
Nåja, jag har haft aktivitersersättning och sjukpenning sen 2007 då jag gick ut gymnasiet och var även sjukskriven i gymnasiet. Första tiden som sjukskriven var jobbigast när man inte hade några rutiner kring livet utan kampen för att bara överleva.
Nu har jag rutiner och sysselsättning som jag anpassar efter ork, jag har en hund som är 9 år och köpte en valp i september. Dom ger vardagen struktur och sällskap eftersom dom flesta jobbar hela tiden. Har försökt gå kurser som vården här erbjuder personer med psykisk ohälsa och npf diagnoser med bokcirkel, luffarslöjd och fotokurs. Roligast var fotokurs och där träffade jag en som numera är en av mina närmaste vänner. Men jag klarar inte ens vara med på hela kurstillfällena eller på hundkurser som jag ju älskar. Är så ledsen över det och känner mig misslyckad.
Så vardagen består av att träffa vänner och familj när jag orkar, gå till affären, ta hand om hundarna och lyssna på ljudböcker och se serier. Orkar inte långa stunder eller flera saker samma dag.
Jag inser att sjukersättning är det bästa och jag är djupt tacksam över den, eftersom jag ofta inte ens klarar vardagliga saker som att duscha, borsta tänderna, träffa dom jag älskar mer än 1-2 timmar och att allt som innebär att jag måste ta mig ut ur lägenheten kräver enormt mycket energi, rädsla och ångest och ofta känns oöverstigligt.
Hur ser er vardag ut? Fler som inte är ute i arbetslivet och även ni som klarar att jobba? Har ni som jag whiteboardtavlor eller dylikt med exakta tider och planering och rutiner för varje dag? Kan ni också känna att även dom små sakerna dränerar er på all energi?