Stress och föräldraskap
Postat: 2019-09-16 10:26:33
Hej alla,
hur hanterar ni stress och föräldraskap? Min man har sannolikt atypisk autism (många likheter med vår äldste son, som fick den diagnosen för flera år sedan) och han har svårt att klara av de krav som jobb, föräldraskap, husägande etc bär med sig.
Jag försöker anpassa och skala ned förväntningarna och avlasta så gott det går, men han är ändå arg och stressad och får rejäla mentala dippar med jämna mellanrum. Det går delvis utöver mig och barnen i form av irritation, krav på tystnad, skäll och tjafs. När dipparna inträffar har han ingen förmåga att se sin egen roll i det hela. Jag försöker få honom att förstå att han behöver hjälp, inte minst för att se sina egna gränser så att hans humör inte går ut över resten av oss. Barnen drar sig undan och blir arga när han blir plötsligt arg på dem för småsaker, vilket gör honom ledsen och besviken och ökar stressen, etc.
Enligt honom är det ständigt något utifrån som påverkar. Barnen har varit jobbiga, han har varit förkyld eller haft ont i huvudet eller ryggen eller har sovit dåligt, jobbet är stressigt. Han sover dåligt, olika tider varje natt, men vägrar ta hjälp av t ex en sömnexpert, det är alltid något nytt skäl till att han sovit illa just den senaste natten. "Det är ju inte konstigt att jag inte har sovit, med tanke på hur stressigt det var i går." Om jag då påpekar att detta varit ett återkommande problem i över femton år hos honom, medan jag oftast sover bra, oavsett stressen, då blir han ännu argare. "Det får aldrig vara något utifrån, det är alltid mig det är fel på!"
Det är nästan aldrig - möjligen någon gång i kvartalet - som han ligger på plus energimässigt, det vill säga vaknar glad en helgdag och vill ta tag i något av alla nödvändiga projekt i trädgården eller hitta på något med familjen. "Neutrala" dagar, dvs dagar där han funkar och är på okej humör bara jag är den som går upp först på morgonen, är drivande och styr upp och hanterar konflikter och sköter det mesta av ruljansen (och låter honom dra sig undan och vila en del av dagen) det har vi en hel del. Sedan har vi usla dagar, när han får sovmorgon (det har han varje helgdag), går upp och ser ut som ett åskmoln, gnäller och klagar över allt och till sist gömmer sig i källaren alternativt blir oproportionerligt arg på mig eller barnen, skäller och svär och anklagar oss för att vara dumma i huvudet och allmänt hemska människor.
Det är som att han inte har någon självinsikt. Han sätter gärna igång projekt som sedan blir liggande, t ex mindre renoveringsprojekt i huset eller trädgården. Tar sovmorgon och många timmar till egna hobbies och samlingar, men blir arg när jag inte klarar av mentalt att BÅDE ta hand om tre barn (varav ett som ibland kan må rätt dåligt på grund av ovan nämnda atypiska autism plus OCD) större delen av trädgårdsarbetet, nästan all matlagning, matinköp, städ och planering - semestrar, kalas, kläder, fritidsaktiviteter, läkarbesök, möten på skolan, friluftsdagar, helgdagar - PLUS alltid vara mentalt på topp och glad och trevlig, orka distrahera barnen, få dem lugna och tysta och samtidigt stötta honom när han mår dåligt. Om jag är akut sjuk, t ex i magsjuka, klarar han oftast av att ta familjeruljansen, men sedan är han så trött att jag - så fort jag står på benen - får ta ett extra ansvar.
Jag funderar regelbundet på skilsmässa, men dels älskar jag och barnen honom - när han inte mår dåligt har vi det jättebra ihop - dels vet jag inte hur väl han skulle klara av att ta ansvar för barnen på egen hand.
Ni som är föräldrar - vad har ni fått för hjälp? Har ni fått någon slags stöd för att klara av stressen som varit effektivt för er? Har ni några strategier som verkligen hjälper?
hur hanterar ni stress och föräldraskap? Min man har sannolikt atypisk autism (många likheter med vår äldste son, som fick den diagnosen för flera år sedan) och han har svårt att klara av de krav som jobb, föräldraskap, husägande etc bär med sig.
Jag försöker anpassa och skala ned förväntningarna och avlasta så gott det går, men han är ändå arg och stressad och får rejäla mentala dippar med jämna mellanrum. Det går delvis utöver mig och barnen i form av irritation, krav på tystnad, skäll och tjafs. När dipparna inträffar har han ingen förmåga att se sin egen roll i det hela. Jag försöker få honom att förstå att han behöver hjälp, inte minst för att se sina egna gränser så att hans humör inte går ut över resten av oss. Barnen drar sig undan och blir arga när han blir plötsligt arg på dem för småsaker, vilket gör honom ledsen och besviken och ökar stressen, etc.
Enligt honom är det ständigt något utifrån som påverkar. Barnen har varit jobbiga, han har varit förkyld eller haft ont i huvudet eller ryggen eller har sovit dåligt, jobbet är stressigt. Han sover dåligt, olika tider varje natt, men vägrar ta hjälp av t ex en sömnexpert, det är alltid något nytt skäl till att han sovit illa just den senaste natten. "Det är ju inte konstigt att jag inte har sovit, med tanke på hur stressigt det var i går." Om jag då påpekar att detta varit ett återkommande problem i över femton år hos honom, medan jag oftast sover bra, oavsett stressen, då blir han ännu argare. "Det får aldrig vara något utifrån, det är alltid mig det är fel på!"
Det är nästan aldrig - möjligen någon gång i kvartalet - som han ligger på plus energimässigt, det vill säga vaknar glad en helgdag och vill ta tag i något av alla nödvändiga projekt i trädgården eller hitta på något med familjen. "Neutrala" dagar, dvs dagar där han funkar och är på okej humör bara jag är den som går upp först på morgonen, är drivande och styr upp och hanterar konflikter och sköter det mesta av ruljansen (och låter honom dra sig undan och vila en del av dagen) det har vi en hel del. Sedan har vi usla dagar, när han får sovmorgon (det har han varje helgdag), går upp och ser ut som ett åskmoln, gnäller och klagar över allt och till sist gömmer sig i källaren alternativt blir oproportionerligt arg på mig eller barnen, skäller och svär och anklagar oss för att vara dumma i huvudet och allmänt hemska människor.
Det är som att han inte har någon självinsikt. Han sätter gärna igång projekt som sedan blir liggande, t ex mindre renoveringsprojekt i huset eller trädgården. Tar sovmorgon och många timmar till egna hobbies och samlingar, men blir arg när jag inte klarar av mentalt att BÅDE ta hand om tre barn (varav ett som ibland kan må rätt dåligt på grund av ovan nämnda atypiska autism plus OCD) större delen av trädgårdsarbetet, nästan all matlagning, matinköp, städ och planering - semestrar, kalas, kläder, fritidsaktiviteter, läkarbesök, möten på skolan, friluftsdagar, helgdagar - PLUS alltid vara mentalt på topp och glad och trevlig, orka distrahera barnen, få dem lugna och tysta och samtidigt stötta honom när han mår dåligt. Om jag är akut sjuk, t ex i magsjuka, klarar han oftast av att ta familjeruljansen, men sedan är han så trött att jag - så fort jag står på benen - får ta ett extra ansvar.
Jag funderar regelbundet på skilsmässa, men dels älskar jag och barnen honom - när han inte mår dåligt har vi det jättebra ihop - dels vet jag inte hur väl han skulle klara av att ta ansvar för barnen på egen hand.
Ni som är föräldrar - vad har ni fått för hjälp? Har ni fått någon slags stöd för att klara av stressen som varit effektivt för er? Har ni några strategier som verkligen hjälper?