AspergerForum

Att personer med asperger kan ha problem med socialt samspelt är ingen direkt hemlighet. Men vad händer när det sociala samspelet sätter kroniska sår i själen på dig, att du blivit permanent förändrad av möten med andra människor ?

Det värsta är känslan att ingen vill ha dig. Jag menar inte förhållande eller sexuellt. Utan att någon vill vara med dig för den du är, att kunna få den där genuina kramen för dom tycker om dig precis som du är.

Jag menar det kan inte vara fel på alla andras syn på mig, det måste vara något genuint fel på mig.
Varför skulle annars folk utnyttja mig och lämna mig sedan ? Detta påverkar mig så mycket i nya möten med människor. För det är det enda jag tänker på när ska smärtan komma att inte vara önskvärd mer.

Finns det någon själ där ute med samma känsla, som förstår vad jag pratar om.

Nu är det lyckligtvis så att jag inte har blivit utnyttjad så ofta, så det får jag väl glädja mig åt.

Annars brukar det bero på mitt humör vid tillfället om jag känner mig önskvärd eller inte.

Har en kompis som känner precis så. Jag försöker hjälpa henne men vet inte hur man gör. Har föreslagit att hon ska komma hit och snacka, eller på ett engelskspråkigt forum jag är på.

Vissa människor har av naturen en mindre fanclub än andra. Men tror att det ändå går att hitta folk som gillar en.

Jag håller med kiddie om att vissa har lättare än andra att få vänner. Sedan tror jag att barndomen också spelar in, dvs i mitt fall blev jag rejält bränd av mina vänner när jag var åtta år. Jag tappade i princip alla vänner jag hade. Det tog mig tungt då jag ansåg att min bästa vän spelat fulspel och spridit ut falska påståenden. Det tog mig många år att få nya vänner. Sedan valde jag att inte umgås så mkt med dem pga att jag blev sambo. När det förhållandet sprack valde mina tidigare vänner bort mig. Ännu en tung smäll.

Jag har väldigt svårt med tillit och att släppa in någon numer. Detta gör också att jag inte ger många att visa att de tycker om mig för den jag är.
Nu blev det mkt mig men i ditt fall kanske du önskar vänskap och ett antal personer ser då chansen att utnyttja dig. Men dessa är bara en del av alla personer i din närhet.

Du är värd att bli genuint omtyckt. Du kanske inte är lika enkel som en del andra med "vanlig" social kompatibilitet, men det innebär inte att du är mindre värd att bli riktig vän med.
Kanske är det på detta forumet du ska hitta personer som har lite lättare att förstå dig.

Lycka till.

Jag undrar vad som händer om man sätter ihop två människor som är brända av tidigare avvisanden och annat, som känner sig icke önskvärda. Skulle det funka?

Ibland är nog människor som letar kompisar även extremt kräsna i valet av vänner. Så skulle vara intressant att se.

Om t ex Ensamhare skulle vilja ha kontakt med min kompis kan jag ordna det. Blir väl kontakt via datorn, tror inte de bor nära varandra.

Jag förstår precis vad du pratar om.

Jag hade vänner i grundskolan, som inte verkar vara intresserade av att upprätthålla någon kontakt med mig. Därefter har jag aldrig lyckats skapa någon ny vänskapsrelation. Numera har jag gett upp och insett att det måste vara mig det är fel på och inte alla andra som inte är intresserade av mitt sällskap. Jag har funderat mycket på vad det är som jag gör som är så fel, men inte lyckats klura ut det. Jag har också en dålig relation till mina föräldrar och syskon. Om inte ens föräldrar och syskon uppskattar en och vill umgås med en, varför skulle någon annan vilja det då?

Det märkliga är att jag inte har samma problem när det gäller kärleksrelationer. Jag har i princip inte varit singel sedan tonåren. Jag fattar inte vad det är som jag gör rätt där, som inte funkar när det gäller vänner. Därför har det blivit så att min sambo är min bästa vän och det är jag mycket tacksam för. Han är den enda i hela världen som tycker om mig precis som jag är (förutom mina barn). I alla andra sammanhang känns det som att ingen bryr sig om mig och att jag inte är önskvärd.

Hade förhoppningar om att detta forum kunde erbjuda någon slags gemenskap, men jag har inte fått någon respons på de inlägg jag gjort. Jag känner mig osynlig, men förmodligen är det något jag gör fel.

Ensamhare skrev:Jag menar det kan inte vara fel på alla andras syn på mig, det måste vara något genuint fel på mig.

Så behöver det inte vara. Du kanske tänker fel? Människor har en tendens att söka fel hos andra. Men det betyder inte att man är fel och värdelös. Du omger dig kanske av människor som är olyckliga eller som bär på mycket negativa känslor.

Ensamhare skrev:Varför skulle annars folk utnyttja mig och lämna mig sedan ? Detta påverkar mig så mycket i nya möten med människor. För det är det enda jag tänker på när ska smärtan komma att inte vara önskvärd mer.

Dessa människor som utnyttjar och lämnar fast de lovar en evig vänskap, de älskar för lite. De är kanske själva olyckliga och blivit många gånger utnyttjade av andra. Det blir en ond spiral om du förstår vad jag menar. De har själva blivit utnyttjade och nu utnyttjaar de andra. Jag försvarar inte deras beteende utan försöker förstå.

Jag är inte önskvärd i min egen drömvärld, och då menar jag drömmar när man sover.

Inatt t.ex. drömde jag att jag var med ett sällskap i bil och vi hade åkt nånstans och när vi skulle vidare så åkte de ifrån mig, utan ett ord eller förklaring. Sen kom andra dit och allting löste sig men känslan... och att det är jag själv som utsatte mig för det i min egen dröm ;(

Eftersom jag blivit så bränd är jag väldigt rädd för relationer och har den rädslan även i drömmarna, men i drömmarna är det oftast kärleksrelation med undantag för nattens dröm.

Men jag har tagit ett medvetet beslut att utsätta mig, efter att jag levt 'skyddat' i 20 år. Jag resonerar som så att få bli gammal och vara oskadd är inte bättre än att faktiskt våga leva och få sina törnar.

Kiddie om två brända ska fungera tillsammans som du tänkte på så tror jag att det är en utmaning, idealiskt ska den ene vara stark där man själv är svag. Men det går nog det oxå, tänk en blind som leder en blind, då är de i varjefall inte ensamma.

Jag drömmer en återkommande dröm att min bästa kompis eller mina föräldrar är jätteelaka och när jag säger att ni brukade gilla mig så säger de att de bara låtsats, eller någon variant på det. Då brukar jag slå mig själv i huvudet i drömmen och säger att ska ni inte ens bry er nu och de säger att nej dig bryr vi oss inte om och har aldrig gjort.

Saken är väl annars att man själv ser de flesta andra som icke önskvärda. Jo, jag önskar att jag var sprudlande och att alla tyckte det var jätteroligt att lyssna på mig. Men de flesta stöter jag bort för att jag egentligen inte har lust att umgås med dem. Jag gillar IDEN med vänner men inte dem egentligen. Familj är något helt annat.