Jag tror att det har klarnat lite nu för mig.
När det gäller kärlek får man nog skilja på aspekterna
känsla respektive
förhållningssätt.
Man kan ju ha känslor för någon men ändå behandla denne illa. Och man kan ha noll känslor för någon men ändå behandla denne på ett kärleksfullt sätt. Det här tror jag vi kan vara överens om
Bounce?
Kärlek som känsla motsvarar nog i sin starkaste form en förälskelse. Den man är förälskad i tenderar man också att beté sig kärleksfullt mot. Men en man (t ex) kan ju ha starka känslor för sin fru men ändå behandla henne illa, t ex genom att vara kontrollerande. Jag tvivlar som sagt på att kärlek ens i sin starkaste form skulle garantera att inte någon skulle sätta sig själv före den som är föremål för förälskelsen. Här tror jag att personlighet, uppfattningar och hälsan bl a kan spela in.
När det gäller förälskelse så står jag fast vid vad jag skrev tidigare, att den kan liknas vid ett drogbruk. Den kan verkligen påverka ens mående starkt både i positiv och negativ riktning beroende på tillgång till källan. Och är den i negativ riktning så ökar förstås risken markant att man betér sig kärlekslöst mot den man är förälskad i. Förälskelse är ju mer än blott en känsla, det är ju en inre process som sker i ens organism. Jag skrev innan att förälskelse baserar sig på egot, men jag vet inte längre om det är rätt att säga så. Det är väl mer ens förhållningssätt som kan vara själviskt eller osjälviskt.
Sen kan man ju känna mer normal kärlek eller medkänsla för andra. Även här så garanterar ju inte detta att förhållningssättet till dessa alltid är kärleksfullt. Det kan ju faktiskt räcka med okunskap för att man ska beté sig dåligt mot någon.
Och när det gäller kärlek i aspekten förhållningssätt så behövs nog inte så mycket förklaring. Man kan beté sig kärleksfullt mot någon, och man kan beté sig dåligt/kärlekslöst. Oavsett vad man känner för denne.
I mina ögon är då ett kärleksfullt förhållningssätt den finaste utav dessa båda aspekter av kärlek, speciellt om den är ovillkorlig och osjälvisk. Sen är det ju fint att känna kärlek och medkänsla till någon också förstås. Förälskelse däremot tycker jag är överskattat när man ser till hela grejen. Jag har iaf inte varit med om en förälskelse som bara varit guld och gröna skogar, utan för mig har det varit berg-och-dalbanor vilket känns allt annat än balanserat.
Tack Bounce för att du fick mig att fundera lite mer på detta. Ibland behövs det att någon ifrågasätter det man skriver för att man ska bli medveten om var man har brister i sin förståelse.