Vill inte andas längre
Postat: 2019-04-16 9:10:37
Jag och min barndomskompis har funnits varandra ända tills jag var 16 år gammal. Han var 6 år äldre än mig. Han kunde ha levt länge. Skaffa en familj, jobb, hus och kunde göra alla lycklig om han inte hade tagit överdos. Jag tog väldigt hårt och kunde inte hålla mig när vi var på hans begravning.
Jag brukar lägga en blombukett vid hans gravsten. Han fyller 4 dagar tidigare än mig och på min födelsedag brukade vi göra saker ting tillsammans. Det är han som fick mig att må bra. Men det gör ont varje gång jag tänker på honom så mycket.
Jag slutade gå på psykolog på 2 år då jag anses att mitt existensiell ensamhet är helt och hållet fördömd. Psykolog föredrog att skaffa förhållande eller en hobby för att distrahera mina tankar. Tyvärr ingenting hjälper. Jag brukar ta bilder på udda saker men framförallt på blommor. Jag vet inte om det får mig att må bättre fast det underlättar mina attributer.
Ärligt talat jag hatar mig själv. En fucking utböling som inte förtjänar att leva ett liv. Jag är för självkritisk oavsett min omgivning ser att jag är framåtriktad och utvecklar min personlighet. Jag har brottats med mina studier på snart 5 år och målet var att komma vidare trots att jag har svårigheter. Jag och min gamle skolkamrat försöker hålla kontakt genom telefon enligt att han är upptagen med sitt jobb. Jag beundrar honom för att han fick mig att spela gitarr fastän jag inte är bra på det.
Just nu umgås jag mest med en kompis som jag har lärt känna från skolan men samtidigt storebrors vänskapskrets. Världen är liten måste jag säga.
Vi shoppar, tränar, spela dator, snacka skit och jävlas med varandra. Vi har försökt lingua franca så bra som möjligt. Men en annan sak som jag inte ville ta upp något som berör känslor. Anledning till detta är att jag inte vill blanda in folk med mina känslor. Kanske det är svårt hos män att pratar ut med homogena kön eller man vill helt enkelt inte göra det. Jag var tvungen att hålla mina känslor inombords varje gång vi umgåtts med eller utan hans bröder och kompisar som min storebror känner. Jag och min bror håller rätt tätt jämfört med min tvillingbror som bor i Stockholm. Det är nog att man måste gå vidare och uppleva nya erfarenheter. Jag vill inte heller jämföra med min tvillingbror då jag är stolt över mina syskons liv. Jag kan inte njuta av varje gång jag går på konsert.
Jag kommer ihåg när jag hade kontakt med en tjej som bor i Malmö kunde vi prata om himmel och jord samtidigt delar av vårt erfarenheter. Hon må vara en pojkflicka fast det är hennes personlighet och drag som jag känner mest trygg och bekvämt av. Men tyvärr måste jag acceptera när kontakten upphörts pga hennes relation. Men jag har bara insett att det är jag som är olyckshändelse bland omvärld och andras omgivning. Ärligt talat jag orkar inte detta mer. Jag kommer ihåg att jag hade kontakt med en person från en annan sajt som bor någonstans upp på landet och börjat inse att jag har skrämt alla. Jag kände mig redo med att prata om mina förflutna men nej, blev totalt AVVISAD. Jag måste acceptera men det gör väldigt ont att gå igenom sådant företeelser att jag inte vill leva längre.
Jag inser att jag är varken homo eller heterosexuell utan en pansexuell
(Ja, jag är pansexuell. Den som är pansexuell attraheras av personer oavsett könstillhörighet. Och till skillnad från bisexuell säger ordet att det finns fler än två kön att attraheras av.) Jag känner skeptiskt att ha ett förhållande i mitt liv. När jag ser omvärld och erfarits att människor föredrog hur snygg man måste vara och ställa krav som är jävligt korkad. Mest av allt kanske folk ville bli uppmärksammats för att få ONS. Det är fucking störd om person har en annan hudfärg eller etnisk bakgrund att man blir lätt avvisad. Som invandrare vill jag helt utan tvekan hänga mig men jag kan inte. Jag vill inte skada min familj fastän jag lider fortfarande.
Det var även jobbigt när bonusmamma fick bröstcancer att det påverkades oss. Jag vet inte om lillasystern vet det men vi försöker göra det så gott som möjligt och ta hand om varandra ifall det händer något. Jag ser min bonusmamma som en del av familj oavsett vi inte är biologiskt.
När jag tänker på allting på samma gång med min omgivning, studier och min jävla diagnos har jag insett att det inte är värt att fortsätta. När jag var på stranden och var där ända till kvällen för att försöka lugna ner mina nerver. Jag vet inte varför jag fotade solnedgång och skickade till någon. Men jag bli lätt påmind att jag inte förtjänar att leva överhuvudtaget för att jag inser att jag är en cancer. Snälla, låt mig dö.
Jag brukar lägga en blombukett vid hans gravsten. Han fyller 4 dagar tidigare än mig och på min födelsedag brukade vi göra saker ting tillsammans. Det är han som fick mig att må bra. Men det gör ont varje gång jag tänker på honom så mycket.
Jag slutade gå på psykolog på 2 år då jag anses att mitt existensiell ensamhet är helt och hållet fördömd. Psykolog föredrog att skaffa förhållande eller en hobby för att distrahera mina tankar. Tyvärr ingenting hjälper. Jag brukar ta bilder på udda saker men framförallt på blommor. Jag vet inte om det får mig att må bättre fast det underlättar mina attributer.
Ärligt talat jag hatar mig själv. En fucking utböling som inte förtjänar att leva ett liv. Jag är för självkritisk oavsett min omgivning ser att jag är framåtriktad och utvecklar min personlighet. Jag har brottats med mina studier på snart 5 år och målet var att komma vidare trots att jag har svårigheter. Jag och min gamle skolkamrat försöker hålla kontakt genom telefon enligt att han är upptagen med sitt jobb. Jag beundrar honom för att han fick mig att spela gitarr fastän jag inte är bra på det.
Just nu umgås jag mest med en kompis som jag har lärt känna från skolan men samtidigt storebrors vänskapskrets. Världen är liten måste jag säga.
Vi shoppar, tränar, spela dator, snacka skit och jävlas med varandra. Vi har försökt lingua franca så bra som möjligt. Men en annan sak som jag inte ville ta upp något som berör känslor. Anledning till detta är att jag inte vill blanda in folk med mina känslor. Kanske det är svårt hos män att pratar ut med homogena kön eller man vill helt enkelt inte göra det. Jag var tvungen att hålla mina känslor inombords varje gång vi umgåtts med eller utan hans bröder och kompisar som min storebror känner. Jag och min bror håller rätt tätt jämfört med min tvillingbror som bor i Stockholm. Det är nog att man måste gå vidare och uppleva nya erfarenheter. Jag vill inte heller jämföra med min tvillingbror då jag är stolt över mina syskons liv. Jag kan inte njuta av varje gång jag går på konsert.
Jag kommer ihåg när jag hade kontakt med en tjej som bor i Malmö kunde vi prata om himmel och jord samtidigt delar av vårt erfarenheter. Hon må vara en pojkflicka fast det är hennes personlighet och drag som jag känner mest trygg och bekvämt av. Men tyvärr måste jag acceptera när kontakten upphörts pga hennes relation. Men jag har bara insett att det är jag som är olyckshändelse bland omvärld och andras omgivning. Ärligt talat jag orkar inte detta mer. Jag kommer ihåg att jag hade kontakt med en person från en annan sajt som bor någonstans upp på landet och börjat inse att jag har skrämt alla. Jag kände mig redo med att prata om mina förflutna men nej, blev totalt AVVISAD. Jag måste acceptera men det gör väldigt ont att gå igenom sådant företeelser att jag inte vill leva längre.
Jag inser att jag är varken homo eller heterosexuell utan en pansexuell
(Ja, jag är pansexuell. Den som är pansexuell attraheras av personer oavsett könstillhörighet. Och till skillnad från bisexuell säger ordet att det finns fler än två kön att attraheras av.) Jag känner skeptiskt att ha ett förhållande i mitt liv. När jag ser omvärld och erfarits att människor föredrog hur snygg man måste vara och ställa krav som är jävligt korkad. Mest av allt kanske folk ville bli uppmärksammats för att få ONS. Det är fucking störd om person har en annan hudfärg eller etnisk bakgrund att man blir lätt avvisad. Som invandrare vill jag helt utan tvekan hänga mig men jag kan inte. Jag vill inte skada min familj fastän jag lider fortfarande.
Det var även jobbigt när bonusmamma fick bröstcancer att det påverkades oss. Jag vet inte om lillasystern vet det men vi försöker göra det så gott som möjligt och ta hand om varandra ifall det händer något. Jag ser min bonusmamma som en del av familj oavsett vi inte är biologiskt.
När jag tänker på allting på samma gång med min omgivning, studier och min jävla diagnos har jag insett att det inte är värt att fortsätta. När jag var på stranden och var där ända till kvällen för att försöka lugna ner mina nerver. Jag vet inte varför jag fotade solnedgång och skickade till någon. Men jag bli lätt påmind att jag inte förtjänar att leva överhuvudtaget för att jag inser att jag är en cancer. Snälla, låt mig dö.