AspergerForum

Jag kom att tänka på det här med sociala färdigheter och det är ju en grej som aspergare har svårt med.
Säkert kan det leda till isolering och depression.

Jag tror att det går att öva upp sina färdigheter med regelbunden träning (alltså social träning).
Typ att man lär sig småprata om obetydelsefulla grejer.

Det lär ju också krävas när man går på en anställningsintervju t. ex.

Vad tror ni?

Jag anser att mina sociala färdigheter har förbättrats något sen jag lärt mig lite att kallprata och som ett brev på posten så har jag blivit mindre nedstämd (okej jag får fortfarande slag av, starka depressiva tankar och ångest). Men när de går över av olika saker så känner jag att jag ibland kan stå ut med att det är jobbigt ibland och att kroppen spänns och jag får värk i rygg och axlar.

Vad tror ni om sociala färdigheter?

Jag har också tränat. Så jag är nog hyffsad på att agera relativt "normalt" i kortare småpratssituationer. Men det tar ju på krafterna och jag får ofta ont i huvudet efter.

Men jag känner inte heller något större behov att socialisera IRL. Får ut typ allt behov online faktiskt. Så jag arbetar på att slippa träffa människor

Blir trött av att spela normal...

popruta skrev: Så jag arbetar på att slippa träffa människor

Exakt social träning innebär ofta att arbeta fram strategier och förhållningssätt i sociala situationer. Undvikande kan vara en. Det gäller att hitta en nivå man orkar med, som passar i den vardag man har.

Jag har alltid försökt att spela med i dom sociala reglerna, fejkat mig fram, men misslyckas ganska ofta. Känns som att man får lägga ner så mycket kraft på att "spela normal". Men det håller bara en viss tid, sen sitter jag oftast tyst och vet inte vad jag ska göra eller säga.

Jag tycker det är jobbigt faktiskt. Att veta vad som är "norm" och "önskvärt" (Åtminstone ungefär) och veta att jag inte faller inom ramen... hade nog hellre varit lyckligt ovetande.

Det är absolut en bra idé att lära sig sociala färdigheter så att man klarar sig i viktiga situationer. Jag försöker just "spela normal" när det behövs, och vara mig själv (mer eller mindre, lite får man ofta ändå anpassa sig)resten av tiden. Grejen är ju att man blir ganska utmattad om man måste anstränga sig för att göra "rätt" jämnt. Därför är jag noga att satsa på dem "viktiga" situationerna.

Jag undrar vad ni menar med "spela normal"?

Att härma andra funkar ett tag. Gör man det för mycket ser det konstigt ut. Då är det bättre att vara tyst.

Vildsvin skrev:Jag undrar vad ni menar med "spela normal"?

Att härma andra funkar ett tag. Gör man det för mycket ser det konstigt ut. Då är det bättre att vara tyst.

Ja helt enkelt småprata om oviktiga, tråkiga saker som tydligen är norm att göra. Typ om vädret och fråga vad folk gjort i helgen.

Checklista för normalt beteende:

1. Titta varken för mycket eller för lite i någons ögon. Det första visar på desperation, det andra på ointresse.
Fråga: Hur lång är den normala titta-i-ögontiden och är den lika lång i alla sociala sammanhang?

2. Visa intresse för andras intressen men inte till den grad att det verkar överdrivet.
Fråga: Hur mycket är för mycket?

3. Förstå att dina intressen kanske inte verkar intressanta för andra och prata inte om det för ofta.
Fråga: Men jag ska orka bry mig om deras helgaktivitet, barnbarn, semesterplaner, åsikter om vädret och allt annat skit som återkommer i varje jävla samtal. Varför är det fel att prata om amerikanska inbördeskriget 2 gånger om dagen då? Det handlar ju faktiskt om en massa olika personer under ett tidsspann på 4 år. Om jag ska fejka får väl fan andra oxå göra det. Rätt ska vara rätt.

4. Gå på företagsfester.
Fråga: Folk kan skylla på alkoholen när ärligheten blir för stark, vad ska jag skylla på som är så alltjämt, helt nykter.

fyll gärna på...

Gå inte mitt i en konversation.

(Men försök avgöra när den är slut, utan att någon faktiskt säger "HEJDÅ".)

Genomlid hemska kramar från "hjärtliga" personer. Krama tillbaka lagom hårt.

(Sen självdö inombords)

Just ja.

Ät maten du bjuds.
(Är det vidrigt så tugga inte utan svälj maten hel med vätska)

Kan tycka det är trevligt med samvaro om man känner varandra väl, det är väl isf vägen dit som kan vara lite krokig. Fördelar finns om man träffar på någon som tycker om samma ämnen att prata om varvat med sånt som man själv är ganska ointresserad av. Hamnar jag med ”vardagspratare” utan intressen kanske jag väljer att vara artig ibland men låter andra sköta snacket. Är man trött av allt snack är det bättre att vara tyst och inte anstränga sig mer. Det är väl i grova drag iaf, i praktiken kan det vara svårt att kunna hålla sig undan om inte omgivningen kan visa förståelse.

Fretshi skrev:Jag tror att det går att öva upp sina färdigheter med regelbunden träning (alltså social träning).
Typ att man lär sig småprata om obetydelsefulla grejer.

Joda, klart man kan øve og bli bra på diverse. Det meste kan suboptimaliseres. Jeg tror det er viktig at man husker på at det er nettopp suboptimalisering. Det vil si... det går nødvendigvis på bekostning av noe annet, f.eks. generelt overskudd og tilstedeværelse.

Min største utfordring var, tror jeg, at jeg ikke sa noe. Jeg var dessuten ikke klar over at jeg ikke sa noe. Når jeg vel innså at jeg ikke sa noe, var utfordringen at jeg ikke visste hva jeg skulle si.

Nå kan jeg kommunisere kjempebra når jeg vil og orker. Utfordringen er hva det koster meg å prestere. Med alderen har jeg blitt enda bedre på å kommunisere, men det koster desto mere. For mye.

Når det er mulig takker jeg nei til firmafester, festivalbesøk og hele pakka. Afterwork? Det passer dessverre ikke. Kaffe i dag? Føler meg dessverre ikke i form til det. Også tillater jeg meg, hvis jeg må være med på noe men ikke har overskudd, å sitte å glo skamløst rett ut i lufta mens de andre underholder hverandre.

Merkelig ja, det er jeg nok. Er ikke alltid med, men når jeg er med er jeg vennlig og høflig. Jeg er sosial nok som det er, og sparer meg heller til de rette og viktige. Tro meg, man slipper unna med det meste om man bærer det med selvsikkerhet.

RainyDay skrev:3. Förstå att dina intressen kanske inte verkar intressanta för andra och prata inte om det för ofta.
Fråga: Men jag ska orka bry mig om deras helgaktivitet, barnbarn, semesterplaner, åsikter om vädret och allt annat skit som återkommer i varje jävla samtal. Varför är det fel att prata om amerikanska inbördeskriget 2 gånger om dagen då? Det handlar ju faktiskt om en massa olika personer under ett tidsspann på 4 år. Om jag ska fejka får väl fan andra oxå göra det. Rätt ska vara rätt.

Dom behöver inte fejka för dom har inget behov av att verka normala. Dom är ju det ändå, mer eller mindre. Det är bara för aspergaren att bita ihop och acceptera sitt öde, livet är inte rättvist.

Jag kan numera fungera riktigt bra socialt, när jag är på jobbet. Både privatprat på fikarasterna och yrkesprat på arbetstiden. Man lär, det tar tid men det är inte omöjligt. Även privat funkar det riktigt bra numera, med folk som är som mig eller som andra jag är van att umgås med. Hantverkare, bönder, skrotgubbar, all den sportens enkelt och rejält folk. Men när man skall socialisera med den urbana medelklassen blir det genast mycket svårare, vi har inget gemensamt att prata om och det är svårt att känna samhörighet. Där återstår mycket träning innan jag blir duktig och jag tvivlar på att det hinns med i detta livet.

[quote="Huggorm"]Dom behöver inte fejka för dom har inget behov av att verka normala. Dom är ju det ändå, mer eller mindre. Det är bara för aspergaren att bita ihop och acceptera sitt öde, livet är inte rättvist.[/quote

Jag biter och biter och biter, så mycket att tandläkaren skäller på mig. Men jag står ändå fast vid att amerikanska inbördeskriget är mer intressant än semesterplaner. Om nu inte semestern går till typ nån stad där man slogs under amerikanska inbördeskriget.

Jag är med dig RainyDay!
Semesterplaner och helgplaner är så tråkigt att lyssna på. Och om det nu mot förmodan skulle finnas någon uns av intressant vinkel så vill ju aldrig någon prata särskilt djupare om det ändå.

En på mitt jobb berättade att hon skulle till tandläkaren och var lite nojig över det (fobi). Jag som är intresserad av psykologi och fobier ville ju gärna prata om det.

Det ville inte hon.... -_-

RainyDay skrev:Jag biter och biter och biter, så mycket att tandläkaren skäller på mig. Men jag står ändå fast vid att amerikanska inbördeskriget är mer intressant än semesterplaner. Om nu inte semestern går till typ nån stad där man slogs under amerikanska inbördeskriget.

Skall vi ta en sväng till Gettysburg i sommar?

Huggorm skrev:Skall vi ta en sväng till Gettysburg i sommar?

Nästan så jag har lust att skippa lägenhetsrenoveringen just nu...

Jag blir mörkrädd då och då när jag hör hur självutnämda experter lyfter fram social exponeringsträning som enda lösning på hur autister kan bli mer "NT-sociala". En sådan här tråd kan leda till att t ex föräldrar blir än mer övertygade om hur bra det är att de utsätter sina barn för (det många i längden kan behöva avstå)t ex släktmiddagar, skolresor, klassfester, fritidsaktiviteter i grupp osv.

Flinta skrev:Jag blir mörkrädd då och då när jag hör hur självutnämda experter lyfter fram social exponeringsträning som enda lösning på hur autister kan bli mer "NT-sociala".

Känns ju helt onödigt också. Finns gott om NT's för NT's att prata väder med.

Låt oss andra vara som vi är.