AspergerForum

Jag vet inte om det ingår i diagnoskriterierna, men verkar det inte som om nästan alla personer med Asperger har ångest nästan för jämnan? Själv upplever jag ytterst sällan en helt ångestfri dag och vissa dagar har jag sådan ångest att jag nästan går åt.
Finns det någon osannolikt lycklig människa här på forumet som aldrig har ångest?
Vad är det som gör att just vi med Asperger har så mycket ångest?

Jag har typ kronisk ångest (men ska tillägga att jag inte varit på återgivning än men svarar ändå).

Kanske när världen är så huller om buller och du känner att du inte passar in ger ångest?

Jag kan hålla mig relativt låg på ångest om jag får möjlighet att stänga ute världen. Men när jag påminns om vad världen vill ha och vem jag är får jag alltid ångest..

Och sen övertänker jag ju precis allt så det ger mig kanske onödigt mycket ångest...

popruta skrev:Och sen övertänker jag ju precis allt så det ger mig kanske onödigt mycket ångest...

Same, same.

Kahlokatt skrev:Jag vet inte om det ingår i diagnoskriterierna, men verkar det inte som om nästan alla personer med Asperger har ångest nästan för jämnan? Själv upplever jag ytterst sällan en helt ångestfri dag och vissa dagar har jag sådan ångest att jag nästan går åt.
Finns det någon osannolikt lycklig människa här på forumet som aldrig har ångest?
Vad är det som gör att just vi med Asperger har så mycket ångest?

Förmodligen kan det ha lite med de förväntningar som kan finnas på en människa oftast utgår ifrån vad som anses normalt dvs hur en neurotypisk är, den här känslan av malplacering som kanaliseras, och sätter en onödig press på individer som redan är sköra blir såklart inte mindre då. Det kan liknas vid hur andra grupper blir behandlade och de har en högre relaterade besvär de med, t ex HBTQ...

Vi får för mycket intryck, och därför blir det för mycket för oss. Tror inte forskningen har kommit så lång med just varför vi är som vi är. Kan ha lite med serotonin/dopamin etc att göra, men även där är det inte helt säkert.

Dom som lyckats hitta bra medicinering kan ha ett bättre liv, fast även om man är då ångestfri, så kanske man fortfarande inte är helt fungerande.

Jag vill veta hur många som har lyckats hitta bra medicinering?

Jag har mer och oftare ångest än jag mår bra av, men vill ändå inte börja medicinera mot den.

Jag har provat alla möjliga mediciner mot ångest, men jag brukar bli så sjuk av dem. Både Risperdal och Lergigan gjorde mig yra och illamående, så jag fick sluta.

Mötet med omvärlden ger mig ångest. Antagligen pga att de flesta i omgivningen inte förstår min autism. Den syns ju inte heller utanpå så som vissa har föreställningar om att det borde vara. Jag drabbas av omgivningens okunskap och det blir missförstånd konstant som jag måste förhålla mig till.

Har aldrig blivit hjälpt av psykofarmaka i ångestlindrande syfte, inte ens injektioner på psyket.

Bäst effekt (men givetvis ingen hälsa i långa loppet) har varit att äta ohälsosamt mycket söta saker och röra på mig överdrivet mkt. Tacksam för att jag kunnat hålla mig ifrån alkohol (har sett till att aldrig ens bli berusad) och droger.

Vidare har jag upplevt minskad ångest genom att pausa relationer som tagit för mkt energi. Jag har vant smaklökarna vid tråkig nyttig mat så att jag numera längtar efter den och jag blir mer lugn av den nya maten.

Flinta skrev:Mötet med omvärlden ger mig ångest. Antagligen pga att de flesta i omgivningen inte förstår min autism. Den syns ju inte heller utanpå så som vissa har föreställningar om att det borde vara. Jag drabbas av omgivningens okunskap och det blir missförstånd konstant som jag måste förhålla mig till.

Jo, och dagens ångest blir inte mindre av att man själv undrar fall man tagit sig kläderna el liknande, de gånger man försöker förmedla minvärldidinvärld till presumtiva mottagare.

Dels mår man dåligt för att vi lever i ett dominant icke autistisk värld, som resulterar i ångest. Allt från beteendemässiga konsekvenser till utanförskap. Men också i mitt fall för att jag tycker så mycket saker är fel i samhället och världen.

Har heller i princip aldrig ångest. Känns som det hade passat in "perfekt" men är så klart glad att det inte är så.

Jag har sen många år tillbaka ångest mer eller mindre alltid. Eller det ligger iaf väldigt nära ytan hela tiden, det behövs mycket lite för att den ska vakna.

Är på samma linje som flera andra i tråden: det är pga omgivningen och alla krav och förväntningar från den.
Tror mitt farligaste monster är missförstånd och fel slutsatser om mig och mina motiv. Det brukar ju sägas att aspergare förstår det som sägs, men inte varför det sägs. Jag menar att det gäller precis lika mycket åt andra hållet: folk (= i princip lika med NT, eftersom de är flest) förstår mina ord, men inte varför jag säger dem. Det är som att jag alltid tros mena och vara ute efter saker jag inte ens haft en tanke på.

Det blir fruktansvärt slitigt att ha det så, jämt, överallt. Man får liksom sitt innersta väsen pulveriserat av ett maskineri man inte har nån som helst kontroll över, och man står alltid skyldig att förklara och/eller försvara sig.
Det blir som att ständigt befinna sig i fiendeland till slut, trots att det inte alltid är avsiktlig illvilja från omgivningens håll.

Jag har testat olika sätt att försöka minska det där, men det spelar ingen roll hur jag gör; resultatet blir inte bättre, bara lika dåligt på olika sätt.

Sen tror jag att det spelar in också, att jag inte kan ljuga för mig själv på samma sätt som gemene man tycks kunna göra.
Därför blir även problemen i världen (naturförstöring, krig, you name it) oerhört konkreta för mig, liksom insikten att folk bara skiter i att lösa dem - för lösningar finns, det är ett faktum.
Det verkar vara så för fler än mig, tycker jag mig ha förstått av sånt andra skrivit här på forumet.

För mig är det en livräddare att isolera mig. Bokstavligen.
Det är ingen idealisk lösning, för man blir lite knäpp av det också, och man går miste om mycket av världen. Men jag är åtminstone vid liv fortfarande (om man ska se det som positivt eller negativt kan man förstås ha olika meningar om, men det är iaf ett faktum).

Hallå Fabela.

Jag känner igen mig massor i din berättelse.

Man har väl förmågan att ta in mer än en NT har, och kanske möts av fler utmaningar.
Jag tror det är ganska vanligt att intrycken tränger sig på utan att man bett om det direkt.

Ångestpåslag här nu när jag blev påmind om att det viktigaste i livet är att kunna jobba heltid.

Hej svej.

(Det är t.ex sånt som gör mig totalt sänkt)

sussi83 skrev:Man har väl förmågan att ta in mer än en NT har, och kanske möts av fler utmaningar.
Jag tror det är ganska vanligt att intrycken tränger sig på utan att man bett om det direkt.

Jo, och ibland tror jag att man kan missta tröttheten från shutdownen, för depp.

DIProgan skrev:Har heller i princip aldrig ångest. Känns som det hade passat in "perfekt" men är så klart glad att det inte är så.

Det ansåg jag med i unga år, för jag begravde all oro och ångest bakom en mur av arrogans och nonchalans, stunder som jag inte är så glad åt idag och ångrar mycket, och som jag borde hanterat på ett bättre sätt. Säger inte att någon gör så, bara att det var så för mig...

Jag hade tydligen ångest redan som tre-fyraåring. Minns det inte själv, men min älskade farmor berättade att jag suttit och gråtit och sagt: "jag vill inte VARA jag!"

Kan det inte också bero på att man inte får i sig tillräckligt med näring?

Jag tror min ångest beror på näringsbrist. Att jag slarvar för mycket med maten.

Fretshi skrev:Kan det inte också bero på att man inte får i sig tillräckligt med näring?

Jag tror min ångest beror på näringsbrist. Att jag slarvar för mycket med maten.

Det kan ha en del av det att göra, Men det beror på även där.

Ångest för mig går mycket i perioder, ibland så har man bättre dagar och ibland så har man sämre dagar. Dels så beror det nog på den konstanta flodvågen av intryck från hela ens omgivning (rätt tacksamt att bo själv faktiskt) och dels så är det känslan av att man rent socialt känner att man aldrig platsar in någonstans. Så ångestbesvär blir nog regel snarare än undantag.

Fabela skrev:Tror mitt farligaste monster är missförstånd och fel slutsatser om mig och mina motiv. Det brukar ju sägas att aspergare förstår det som sägs, men inte varför det sägs. Jag menar att det gäller precis lika mycket åt andra hållet: folk (= i princip lika med NT, eftersom de är flest) förstår mina ord, men inte varför jag säger dem. Det är som att jag alltid tros mena och vara ute efter saker jag inte ens haft en tanke på.

Det blir fruktansvärt slitigt att ha det så, jämt, överallt. Man får liksom sitt innersta väsen pulveriserat av ett maskineri man inte har nån som helst kontroll över, och man står alltid skyldig att förklara och/eller försvara sig.
Det blir som att ständigt befinna sig i fiendeland till slut, trots att det inte alltid är avsiktlig illvilja från omgivningens håll.

Jag har testat olika sätt att försöka minska det där, men det spelar ingen roll hur jag gör; resultatet blir inte bättre, bara lika dåligt på olika sätt.

Sen tror jag att det spelar in också, att jag inte kan ljuga för mig själv på samma sätt som gemene man tycks kunna göra.
Därför blir även problemen i världen (naturförstöring, krig, you name it) oerhört konkreta för mig, liksom insikten att folk bara skiter i att lösa dem - för lösningar finns, det är ett faktum.
Det verkar vara så för fler än mig, tycker jag mig ha förstått av sånt andra skrivit här på forumet.

För mig är det en livräddare att isolera mig. Bokstavligen.
Det är ingen idealisk lösning, för man blir lite knäpp av det också, och man går miste om mycket av världen. Men jag är åtminstone vid liv fortfarande (om man ska se det som positivt eller negativt kan man förstås ha olika meningar om, men det är iaf ett faktum).

Tack Fabela Väldigt bra förklaringar, liknelser, beskrivning. Hög igenkänning. Bra för utomstående att läsa sig till hur det kan vara också.

Fabela skrev:Det är som att jag alltid tros mena och vara ute efter saker jag inte ens haft en tanke på.

Jag känner igen det där. Sa tll en vän en gång att jag tyckte att hon var väldigt vacker (men jag hade inget intresse utav henne mer än som vän). Då trodde hon att jag var kär i henne, så våran vänskap blev lite knacklig efter det. Jag ville bara få henne att må bra.

Men det var bara ett exempel av många, många, många, många andra situationer i mitt liv.