AspergerForum

Jag (man) har bipolär sjukdom och AS (light versionen). Jag är inte så värst social men ensamhet är skit och det är då trevligt tycker jag att ha andra varelser i sitt hem. Det rimliga alternativet är väl då att skaffa familj för det är verkligen inga kvinnor som söker barnfri relation, de som gör det är bottenskrapets bottenskrap. Men ja att skaffa familj betyder då massa ansvar och att tvingas prioritera sig själv lägst hela tiden, fast jag egentligen bara vill ha sällskap och sex. Sen vetefan om jag själv skulle vilja ha en bipolär farsa egentligen...

Grundproblemet är väl att det ska vara så jävla "allt eller inget". Normer...

Man är väl inte bottenskrap för att man inte vill ha barn , vilka fördomar du har!!!

Bjäbbmonstret skrev:Man är väl inte bottenskrap för att man inte vill ha barn , vilka fördomar du har!!!

Nej inte därför, som en direkt konsekvens. Menar de kvinnor som jag hittat som på nätet anger att de inte vill ha barn. De är inget o hänga i granen säger jag av erfarenhet, eller så söker de inget seriöst.

Hoppsan, det där lär inte vinna popularitetstävlingen här på forumet...
Skulle inte räkna med ragg härifrån iaf, efter det där

antor skrev:Menar de kvinnor som jag hittat som på nätet anger att de inte vill ha barn. De är inget o hänga i granen säger jag av erfarenhet, eller så söker de inget seriöst.

Det beror antagligen på vart du letar. Det är klart att många vill ha barn i någon del av sitt liv, men en del får det inte, och en del har det redan. Du får väl leta upp nån som är lite äldre än dig så kan du vara säker på att det inte kommer några fler.

Jag vet flera tjejer som inte vill ha barn som absolut inte är något bottennapp.

Jag ville inte heller ha barn men det råkade bli ett (men absolut inga fler). Och jag är ju en fantastisk person

Men jo, det är ju en del extra ansvar och du måste börja kompromissa ordentligt. Ingen dans på rosor på det viset.

Om du uttrycker dig så om kvinnor som inte vill ha barn här så, en sådan attityd brukar visa sig rätt fort. De har väl inte bara varit rätt för just dig.

Barn skaffar du för att du verkligen vill och inte för att få ha sex&sällskap. Risken finns alltid att förhållandet inte håller.

Bjäbbmonstret skrev:Man är väl inte bottenskrap för att man inte vill ha barn , vilka fördomar du har!!!

Nej det tycker inte jag.
Jag tycker det är oansvarigt att föra vidare lidande i generationer.
Dessutom finner jag ingen glädje i barn, jag fick nåt ryck för flera år sedan men var väl mest bara medryckt av krav man skulle ha. Jag skulle bli en förfärlig förälder och ungen kanske får samma diagnos som en själv och kanske blir ännu jobbigare.

Hur ställer ni er i frågan?

Inga barn från min sida.
löst detta.

Har aldrig velat ha barn, aldrig ens övervägt det. Det har varit helt självklart ända sen jag själv var barn.
Funderade inte på anledningen förr om åren, men nu tänker jag också på det där med att man kunde fört lidandet vidare. Tänk om farsan dragit också, och lämnat mig ensam med allting? Jag skulle aldrig ha fixat det - jag har ju blivit utbränd utan barn, hur skulle jag då mått med barn?
Det kunde ha slutat riktigt illa, så jag är jätteglad för att jag stått fast vid mitt beslut.

sussi83 skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Man är väl inte bottenskrap för att man inte vill ha barn , vilka fördomar du har!!!

Nej det tycker inte jag.
Jag tycker det är oansvarigt att föra vidare lidande i generationer.
Dessutom finner jag ingen glädje i barn, jag fick nåt ryck för flera år sedan men var väl mest bara medryckt av krav man skulle ha. Jag skulle bli en förfärlig förälder och ungen kanske får samma diagnos som en själv och kanske blir ännu jobbigare.

Hur ställer ni er i frågan?

Kunde inte hålla med mer!

Borde vara förbjudet att skaffa barn när man har massa diagnoser.

Om nu TS är bipolär så är nog det ett större problem. Kan bli svårt att ta hand om barnet vid de "låga" perioderna

När man var yngre kom väl frågan på tal vid några tillfällen. Det blir väl så när man är ung och lever i relation. Nu vid 42års ålder känns det ganska långt borta att skaffa barn, det är inget jag varken längtar efter eller funderar över.

Man kan adoptera.

Jag har aldrig haft lust att skaffa barn. Har inte haft tålamod, står inte ut med barnskrik.

Jag har fyra barn och det är ofta tufft, men samtidigt är det barnen som ger mig livsglädje. Utan min familj vet jag inte om jag hade klarat komma ur mina depressioner. Fast självklart är det väldigt tufft för min man de perioder jag är inlagd. Men om jag kunde leva om mitt liv hade jag gjort samma val igen.

Jag vill inte ha barn av många olika anledningar och det fungerar bra för mig.
Vill man ha sällskap kan man skaffa sig en vandrade pinne.
Vill man ha sex, skaffa Tinder eller gå på krogen.


Så som du uttrycker dig antor hade jag dock varken velat vara din partner eller ditt barn.
Det hänger nog inte så mycket på kvinnor som inte vill ha barn utan mer om din egen attityd.

Jag skulle väldigt, väldigt gärna vilja ha barn, men jag har ingen partner i mitt liv, plus att barnet med 50% säkerhet skulle ärva min njursjukdom, så det är inte att tänka på. Adoptera skulle jag inte få. Dessutom vet jag att jag inte skulle klara av att ta hand om ett barn. Men jag önskar verkligen att jag hade en liten flicka och en liten pojke...

BellaBelle skrev:Man kan adoptera.

Försök, det är super hårda regler.
Man får ofta vänta mellan 6-10 år.

truthseeker skrev:

sussi83 skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Man är väl inte bottenskrap för att man inte vill ha barn , vilka fördomar du har!!!

Nej det tycker inte jag.
Jag tycker det är oansvarigt att föra vidare lidande i generationer.
Dessutom finner jag ingen glädje i barn, jag fick nåt ryck för flera år sedan men var väl mest bara medryckt av krav man skulle ha. Jag skulle bli en förfärlig förälder och ungen kanske får samma diagnos som en själv och kanske blir ännu jobbigare.

Hur ställer ni er i frågan?

Kunde inte hålla med mer!

Borde vara förbjudet att skaffa barn när man har massa diagnoser.

Japp å jag har lixom inga moderskänslor, jag tycker inte barn är gulliga å så.
Är inte den som vill kolla i folks barnvagnar mm, dessutom ska man ha ekonomi för det också. Tyvärr jag är ego på den punkten.
Bara en massa extra jobb som läggs på det man redan ska avklara, jag är ganska saklig när jag planerar så ekvationen går inte ihop.
Jag kan däremot hjälpa en vän som har unge ibland det kan vara trevligt.

Jag tänker också så här, de flesta separerar.
Är man morsa behöver man ha en bra egen ekonomi, och ett fast jobb gärna.
Kunna lita på att man står pall vid svackor även som ensamstående och då kunna sköta allt själv både för sig själv och ett barn.
Hur ska man annars klara sig?

Jag sätter mig frivilligt inte i det eländet, jag kommer redan ha en usel ekonomi så varför dra på sig en till som kommer dra pengar.

BellaBelle skrev:Man kan adoptera.

Troligtvis inte med autism som diagnos.

sussi83 skrev:Japp å jag har lixom inga moderskänslor, jag tycker inte barn är gulliga å så.
Är inte den som vill kolla i folks barnvagnar mm, dessutom ska man ha ekonomi för det också. Tyvärr jag är ego på den punkten.
Bara en massa extra jobb som läggs på det man redan ska avklara, jag är ganska saklig när jag planerar så ekvationen går inte ihop.
Jag kan däremot hjälpa en vän som har unge ibland det kan vara trevligt.

Nej usch, spädbarn är inget kul. Bara en massa blöjor att byta och skriker gör dom också. Men när de blir lite större är det kul när de kan vara med ute och göra grejer.

Men det ekonomiska och orken och det ja, det känns ju som om man inte både kan jobba och ta hand om ungarna, då blir det ju ingen egentid, ingen återhämtning. Ekvationen går inte ihop.

Jo, barn i små doser kan vara hur kul som helst.

Men jag är faktiskt glad att jag aldrig fick barn. Jag skulle helt enkelt inte orkat med dem på heltid, och det hade blivit synd både om dem och mig...

Jag skulle inte orka ta hand om barn så det är inte att tänka på. Som tur är så har jag ingen barnlängtan ändå. Å andra sidan tror jag att det kommer vara en stor nackdel att inte ha en egen familj när man blir äldre och alla anhöriga har gått bort, då kommer det bli mentalt påfrestande. Även om man föredrar mycket egentid är det hälsosamt att ha viss mänsklig kontakt emellanåt. Men det är skit samma, har ändå inte tänkt leva så länge.