Heliora skrev:Och har man blivit sockerberoende finns ingen hjälp att få. Man får bara höra att det inte finns något som heter så och att man bara hittar på. Dietister rekommenderar sockerberoende att äta mer socker.
Svårt för mig att minnas. Länge sedan. Men gled in i ett missbruk av socker som först var för det var gott, sedan fastnade jag mer och mer kemiskt tror jag. Det var aldrig riktigt tröstätande. Och till slut handlade det om att äta socker så fort det kom en dipp som kom för jag hade ätit socker innan.
Jag tror det var enklare för mig för det var ett okomplicerat kemiskt missbruk. Dvs efter avvänjningen så var det OK. Avvänjningen var helvetisk. Ingen kroppslig abstinens så, men ett sabla sug som jag aldrig upplevt, inte ens med alkohol eller opoider att jämföra men som jag aldrig haft problem med i mängd och aldrig varit kroppsligt beroende av, men haft ett sug inför. Sockret var ett värre sug.
Om socker inte kan vara beroendeframkallande kan inte kokain eller hasch vara det heller för man får inte kroppsligt beroende av dem heller.
För mig gällde det att sluta äta sockret och inte titta tillbaka. Och att inte de första åren äta fusksötade produkter. Dvs aldrig fuska.
En sak som jag har märkt funkar väldigt bra på mig om det gäller matsug, vad det än är, är fasta. Det är när de som kan lägger sig i som det går fel. Nu ska jag inte rekommendera något eftersom man kan trigga äs genom fasta. Men för mig personligen så har kroppen lärt sig när den får mat. Ibland kör jag ingen fasta och ibland kör jag fasta i två delar av dygnet men mår som bäst när jag fastar förutom middagen. Då förtär jag alla dagens kalorier på kvällen.
Folk säger att det är farligt, men jag blir mer skärpt på dagen och äter sedan lagom mycket. Ju mer jag äter som man ska, 3 ggr om dagen och 2 mellis, så känner jag att det blir för mycket mat. Man börjar vilja ha mat hela tiden.
Jag har inte något tungt fysiskt jag gör, men även när jag gör det vissa dagar så spelar det ingen roll om jag äter frukost och middag eller bara middag. För mig känns det som att ha hittat hem i mina matvanor.
Hade jag vetat detta när jag slutade med socker hade det nog varit lättare. Dels inna jag vant mig vid fastan, hade jag nog bara varit glad för att det blev matdax. Och när jag vant mig så slutar hungern och då tror jag att sockersuget minskar oxo.
Har även insett att jag inte behöver så mkt mjölk heller. När jag började intermittentfasta tog jag mjölk i samband med ätandet. Sedan märkte jag att detta sug som inte är som det plågsamma sockersuget utan mer som en ren njutning och ett slags rus, förlorade sin kraft då jag ändrade ätvanor. Jag trodde att jag skulle vara mjölkknarkare alltid, men konstigt nog så dricker jag gärna vatten numera!!!
Känner man att man lätt blir extrem kanske inte fasta är bra, men däremot tror jag det är ett måste att man inte fuskar om man vill sluta med socker. Folk vill att man ska få återfall eftersom de vill att man ska knarka socker med dem. Så man får ha ett pansar på sig så man inte blir itvingad.
Att man inte tror att socker kan vara ett beroende känns som en dålig definition av beroende.
Och folk säger så mycket dumt, som när jag tog Efexor och blev fysiskt beroende på 3 veckor. Då sa de att det är inget beroende för då skulle Efexor säljas på Plattan. Samma hör jag om socker. Vore det ett beroende skulle det säljas på plattan.
Varför då?
Om heroin skulle lagligt säljas rent och fint på systembolaget skulle ingen gå till plattan heller. Efexorn fanns att få ut i askar om flera hundra och socker finns i alla affärer. Sätt skatt på sockrade varor så får vi se smuggelgodis. Då kanske de fattar.
Postat: 2019-02-21 21:46:09
Gradvis ökning av sysselsättningstakt/tarmarbetsträning är nog att rekommendera.
