Fretshi skrev:När man talar om öken inom kristendom så är det också att i öknen så finns det oaser. Det vill säga stunder där man inte känner öken.
Vet inte om detta tillför något men ville bara tillägga en sak.
Ja, du har rätt. "Öken" inom kristendom och religion överhuvudtaget behöver inte ha en negativ betydelse. Jag skrev nyss ett inlägg i tråden "Deep thoughts", men tror inte att det har publicerats än. Där nämnde jag i alla fall att det finns en lång tradition av eremiter i historien, både i västerlandet och österlandet. Många som valt att isolera sig i just öknen, som en produktiv, i grunden positiv handling.
Johannes Döparen var väl en slags eremit av det slaget, liksom Antonius (a.k.a. Den heliga Antonius eller Eremiten Antonious). Grottor har också varit en alternativ plats. Syftet med att söka sig till öknen eller ett berg, en grotta eller någon annan avskild kraftplats är just att komma närmare den inre verkligheten, och för det verkar det vara nödvändigt att hålla en distans till samhället, så att säga.
Någon skrev tidigare här på forumet att "passivitet är skadligt, leder till depression". Ja, ofta kan det väl vara så. Men om man tänker på dessa eremiter, och nunnor och munkar (inom såväl kristendom som buddhism) så tror jag inte att de alla blev/blir deprimerade och självmordsbenägna? Många har nog upplevt en positiva effekt av detta avståndstagande också, en känsla av att komma närmare "Gud" eller det spirituella.