AspergerForum

Karamell skrev:

Mats skrev:

Karamell skrev:https://youtu.be/YmVNh-fwl08?t=100

Ja, nu fick jag bevis för att han verkligen har sagt så. Det tvivlade jag i och för sig inte på. Det jag fortfarande är för autistiskt korkad för att förstå är vad du vill ha sagt med att citera Jimi Hendrix i den här tråden.

Roligt citat om att vara trött.

OK, men när det visade sig att hans trötthet ledde till självmord vid 27 års ålder kanske det inte är så roligt längre?

Hendrix begick inte självmord. Han var så drogad att han inte vaknade av att han kräktes, och kvävdes. Tydligen.

Fabela skrev:Hendrix begick inte självmord. Han var så drogad att han inte vaknade av att han kräktes, och kvävdes. Tydligen.

Vilket är mycket bättre än självmord!

Självklart är resultatet det samma, oavsett anledning, så på så sätt är det varken bättre eller sämre.
Men det skulle ju ha varit skillnad i livskvalitet tills han dog. Han ska visst ha varit sliten, men inte mått psykiskt dåligt utan varit uppåt över nya projekt han hade på gång. Enl. det jag läst, men det finns säkert många olika versioner och spekulationer.

Eller hur menar du?

Tallen91 skrev:Din fråga är fruktansvärt vagt ställd; Mer specifikt, vilken del av din diagnos upplever du är ett problem för dig? Vad är det som hindrar dig i ditt liv som gör dig så frustrerad?

När jag startade tråden var det nog att vara socialt handikappad, och att jag verkar göra samma fel om och om igen. Annars är det övergripande, att vara muppig, att inte fixa praktiska saker som andra, ja och så det sociala. Sånt tänker jag många andra här också har problem med.

Och alla konstiga idéer man har om hur allt ska göras, och tvånget som kan bli helt förlamande.

Mats skrev:

Karamell skrev:

Mats skrev:Ja, nu fick jag bevis för att han verkligen har sagt så. Det tvivlade jag i och för sig inte på. Det jag fortfarande är för autistiskt korkad för att förstå är vad du vill ha sagt med att citera Jimi Hendrix i den här tråden.

Roligt citat om att vara trött.

OK, men när det visade sig att hans trötthet ledde till självmord vid 27 års ålder kanske det inte är så roligt längre?

Det visste man inte då, dessutom var det nog inte bara trötthet som gjorde att han dog, utan mest droger.

LordNelson skrev:

Tallen91 skrev:Din fråga är fruktansvärt vagt ställd; Mer specifikt, vilken del av din diagnos upplever du är ett problem för dig? Vad är det som hindrar dig i ditt liv som gör dig så frustrerad?

När jag startade tråden var det nog att vara socialt handikappad, och att jag verkar göra samma fel om och om igen. Annars är det övergripande, att vara muppig, att inte fixa praktiska saker som andra, ja och så det sociala. Sånt tänker jag många andra här också har problem med.

Och alla konstiga idéer man har om hur allt ska göras, och tvånget som kan bli helt förlamande.

Jag kan helt och hållet hålla med om biten socialt handikappad; Det är ett stundtals överväldigande problem i vardagen för dom flesta av oss med AS skulle jag tro. Jag tror dock och hoppas att den blir enklare med åren, då man förhoppnigsvis "lär sig mer" och blir mer erfaren vid att hantera sociala interaktioner.

Vilka "fel" är det du gör om och om igen? Vad menar du med att du inte fixar praktiska saker?

Tallen91 skrev:Jag tror dock och hoppas att den blir enklare med åren, då man förhoppnigsvis "lär sig mer" och blir mer erfaren vid att hantera sociala interaktioner.

Det har det inte blivit för mig, kan jag meddela. När livsenergin har sjunkit med stigande ålder har det blivit än mer omöjligt att försöka upprätthålla en fasad av att vara nästan normal. Så jag har blivit mer tydligt aspig och mer socialt utstött med stigande ålder.

Tallen91 skrev:Jag tror dock och hoppas att den blir enklare med åren, då man förhoppnigsvis "lär sig mer" och blir mer erfaren vid att hantera sociala interaktioner.

Jag har alltid klarat av de sociala interaktionerna hjälpligt, har använt mig av logik istället för "autopilot" och det har funkat helt okej. Det stora problemet med att göra på det sättet är att energin tar slut förr eller senare. För mig har det inneburit utmattningssyndrom och djup depression med över tre månaders sjukhusvistelse som följd.
Min slutsats är att det inte är värt det. Så, trots vad alla förståsigpåare på bup säger så lär jag min son (med autism) att lyssna till sina egna begränsningar och hellre stanna hemma och greja med specialintressen än tvinga sig att vara med på sociala tillställningar.
Vill dock tillägga att varje individ har rätt att göra sina egna prioriteringar, detta är inget råd till andra, bara ett uttryck för min egen åsikt.

Mats skrev:När livsenergin har sjunkit med stigande ålder har det blivit än mer omöjligt att försöka upprätthålla en fasad av att vara nästan normal.

Samma här, mina energireserver hinner inte fyllas på i samma takt som vardagsinteraktionerna förbrukar dem. Jag funderar över hur mycket som är åldersbundet och hur mycket som är ökande krav i vardagen - jag vet inte, men det går iallafall inte ihop.

nallen skrev:

Mats skrev:När livsenergin har sjunkit med stigande ålder har det blivit än mer omöjligt att försöka upprätthålla en fasad av att vara nästan normal.

Samma här, mina energireserver hinner inte fyllas på i samma takt som vardagsinteraktionerna förbrukar dem. Jag funderar över hur mycket som är åldersbundet och hur mycket som är ökande krav i vardagen - jag vet inte, men det går iallafall inte ihop.

Jag tror att det är åldersrelaterat, till viss del beror det även på att allt i samhället skruvats upp ett snäpp.
Har träffat många som jag först på senare år inser har AS-drag. De var, liksom jag, mer extroverta när de var yngre. Nu blir vi alla alltmer introverta, trötta och tillbakadragna.

Selma skrev:

nallen skrev:

Mats skrev:När livsenergin har sjunkit med stigande ålder har det blivit än mer omöjligt att försöka upprätthålla en fasad av att vara nästan normal.

Samma här, mina energireserver hinner inte fyllas på i samma takt som vardagsinteraktionerna förbrukar dem. Jag funderar över hur mycket som är åldersbundet och hur mycket som är ökande krav i vardagen - jag vet inte, men det går iallafall inte ihop.

Jag tror att det är åldersrelaterat, till viss del beror det även på att allt i samhället skruvats upp ett snäpp.
Har träffat många som jag först på senare år inser har AS-drag. De var, liksom jag, mer extroverta när de var yngre. Nu blir vi alla alltmer introverta, trötta och tillbakadragna.

Har kanske många anledningar, tidigare fanns det en acceptans för att vara något speciell, idag är den borta och man ses snarare som något man skall klaga över när man gör nästa Flashback-inlägg. Hänsyn är främande begrepp idag, och man ses snarare som något som kommer att belasta vården inom mycket snar framtid, och borde ha ett nackskott innan dess

Håller med om att orken sjunker med åldern och jag orkar inte och ser inte längre vad som är värt med att göra mer än jag förmår utan att bränna ut mig.
Trots detta faktum så är fk mer krävande mot mig nu och tror att jag orkar.
Gud hjälp oss.

Man orkar mindre som äldre (55+) jämfört med när man var i 20-, 30- eller 40-årsåldern. Men samtidigt har man blivit mer luttrad och tar inte motgångar lika hårt längre. Och tack gode gud för att jag är introvert. Vet inte hur jag skulle orka annars, eller om jag ens hade orkat med mig själv som extrovert.

Efter jobbet fick jag ligga i sängen lite bara för att orka med resten av dagen. Är så svag..

Trefjorton skrev:Efter jobbet fick jag ligga i sängen lite bara för att orka med resten av dagen. Är så svag..

Positivt i alla fall att du kan jobba, det är det långt ifrån alla som gör!

Jag har lite av arbetsnarkoman tendenser men jag har märkt att det är min oro som är problemet och leder till depressioner.

Samt att jag har problem med sociala kontakter. Där det blir problem.

Jag är väldigt pliltrogen i det jag ska göra och jobbar ofta ihärdigt för att det ska bli så bra som möjligt. Gäller inte allt men de viktiga sakerna.

Är ni också pliktrogna och lojala?

Jag tycker det är svårt att veta vad som är autistisk trötthet och vad som är vanlig lathet. Har ständigt dåligt samvete för jag känner mig lat, men även om jag sköter mig och gör rätt blir jag lätt onormalt trött.

Karamell skrev:Jag tycker det är svårt att veta vad som är autistisk trötthet och vad som är vanlig lathet. Har ständigt dåligt samvete för jag känner mig lat, men även om jag sköter mig och gör rätt blir jag lätt onormalt trött.

Jag tänker att oftast när man känner sig lat som autist är man inte lat utan man skulle göra mer om man kunde. Även när man faktiskt blir tjurig&grinig&vill inte göra en sak utan ligga i soffan... Så är man faktiskt trött.

Lorden, kan du lägga fokus på vad du vill uppnå, istället för vad du förväntas?

Ta hand om Dig!

Alternativt - var nöjd med det du har. Citat från Djungelboken

Geastrum skrev:Man orkar mindre som äldre (55+) jämfört med när man var i 20-, 30- eller 40-årsåldern. Men samtidigt har man blivit mer luttrad och tar inte motgångar lika hårt längre. Och tack gode gud för att jag är introvert. Vet inte hur jag skulle orka annars, eller om jag ens hade orkat med mig själv som extrovert.

Det är något man brukar hör från många äldre, oavsett om dom har AS eller inte. Jag är dock lite nyfiken, när du skriver att man "orkar mindre" som äldre, vad mer exakt är det som "tar emot"? Blir man mer fysiskt trött i muskler och leder eller mer psykiskt trött och "sömnig"? Tycker du att det är svårare att bli och vara motiverad och engagerad i överlag?

Tallen91 skrev:Det är något man brukar hör från många äldre, oavsett om dom har AS eller inte. Jag är dock lite nyfiken, när du skriver att man "orkar mindre" som äldre, vad mer exakt är det som "tar emot"? Blir man mer fysiskt trött i muskler och leder eller mer psykiskt trött och "sömnig"? Tycker du att det är svårare att bli och vara motiverad och engagerad i överlag?

Blir trött, mest psykiskt tror jag, men inte "sömnig". Större behov av vila och återhämtning. Jag kunde bli förfärligt trött som ung också, men det "gick över" fortare. Då hade jag liksom lite mer energi.

Geastrum skrev:Blir trött, mest psykiskt tror jag, men inte "sömnig". Större behov av vila och återhämtning. Jag kunde bli förfärligt trött som ung också, men det "gick över" fortare. Då hade jag liksom lite mer energi.

Samma här.

Att orka fysiskt, muskler och leder och sånt, tycker jag fortfarande går bra nu när jag närmar mig 40, jag känner ingen skillnad mot när jag var 18. Men morgonen efter kommer det, det är då man känner att man inte är så ung längre. Men så fort man lyckas komma igång går det bra.