LordNelson skrev:För mig har det betytt att man utsätts för nåt omänskligt under lång tid, men kollade och betydelsen var visst att man stod utanför en gemenskap.
Bita ihop ja.. Jag hade tänkt ge det ett halvår och det är halvtid nu. Kom på idag hur sjukt det var att jag funderar på när jag måste säga upp, mig med uppsägningstid och sånt, för att allt ska gå rätt till. Iofs kanske man ångrar sig, inte vågar eller misslyckas och då kanske det är lättare att få komma tillbaks om man skött uppsägningen rätt, eller inte..
Ah, det är DET du menar.
Nej men snälla, inte tänka så
Eller det är klart att du får tänka på vad du vill, det bestämmer ju inte jag. Och ibland kan det säkert vara bra också, att tillåta sig att tänka tanken ut, liksom.
Men det blir väl alltid bättre sen, efter varje djupdykning? Man går ju miste om de bättre perioderna också, om man gör slut på alltihop. Så det kanske inte är en så bra lösning ändå?
Jag själv kommer också i såna där perioder. Det finns liksom inget sätt som är möjligt att leva vidare på, allt är bara omöjligt, tungt och på alla sätt smärtsamt och meningslöst. För mig handlar det inte om att vilja dö, utan om att inte kunna leva. (Det är skillnad, men det fattar inte ens psykiatrin.) I själva verket håller jag just nu på att kravla mig upp ur en sån period, den här var värre än på länge, med bara mörker.
Men en dag börjar det lätta. Man ser allt det vackra igen, och efter ett tag finns det faktiskt genuin glädje över att finnas till.
Man får leva för de bra perioderna, stå ut med de dåliga som om de är ett nödvändigt ont, som tråkig transportsträcka.
Hoppas du kommer upp en bit åtminstone ASAP. Skriv av dig här om det hjälper, här finns åtminstone folk som fattar.