Vildsvin skrev:Men hjälp till självhjälp har varit det som gällt sen 90-talskrisen, först pga rena besparingar och senare pga psykiatrireformen och LSS. Man blir inte längre pådyvlad insatser för att man har en viss diagnos, utan då handlar det om att man är i såpass dåligt skick att situationen är ohållbar.
På 80-talet fanns nog inga DV, boendestöd, ledsagare, kontaktperson, god man etc.
Och jo, det förekommer visst att man pådyvlas allehanda insatser utan att ge personen möjlighet att själv försöka bli självständig. Jag har varit med i diagnoskretsar i 14 år på både detta forum, tidigare mailinglistor, andra forum och föreningar för vår målgrupp. Jag har sett och hört mycket under dessa år. Ungdomar som får dv redan när de slutar gymnasiet, utan att öht få möjlighet att klara ett jobb ens med anpassningar. Barn som får kontaktperson utan att själva vilja ha det samt många liknande exempel.
Att erbjuda insatser är ett sätt för habiliteringspersonal/biståndshandläggare att visa att de gjort sitt jobb, att de hjälpt personen - utan att behöva lägga ner någon tid på patienten. Samt att de tycker synd om patienten och tycker att den inte skall behöva anstränga sig så mycket.
Jag kan berätta från mitt eget liv. Jag hade sen jag var 18 haft diverse olika jobb - sociala jobb allihop. När jag fick diagnosen var jag officiellt arbetslös, men jobbade extra som arbetshandledare på daglig verksamhet. Kuratorn föreslog att jag skulle börja på dv (skippa extraknäcket som arbetshandledare och själv bli brukare istället), eftersom jag var arbetslös och hade svårt att hitta fasta jobb. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Vid ett annat tillfälle när jag pratade om ensamhet ville de hellre ge mig en kontaktperson än att ge mig tips och råd om hur man kunde skaffa vänner.