Dejtingscenen
Postat: 2019-03-07 3:31:58Jag är väl ganska udda men nog inte så ovanlig. Har kanske lite annan smak, men det är det många andra som har oxo.
Nu vill jag inte dejta nån iom att jag inte är lagd åt endera hållet, MEN jag har funnit både bland kvinnor och män personer som jag nog skulle varit attraherad av om jag haft en läggning. Kan tycka att de har en trevlig personlighet och ett gulligt sätt. De blir ju friendzonade av mig, men det beror ju på mig, inte på DEM.
Om jag skulle vilja träffa dem ofta och kanske platoniskt krypa upp i TV-soffan med dem så MÅSTE det ju finnas "tjejer" som faktiskt vill dejta dessa. Annars vore det ologiskt. Jag tycker om en hel del människor som anser sig ratade. Så jag tror bara att de haft oturen att inte stött på en lite ovanlig person som skulle passa dem.
Jag som lite ovanlig har haft skittur med att träffa "bara" kompisar, men ändå, det har alltid kastats blivande vänner i min väg. Det har inte så mycket med att jag skulle vara tilldragande, utan det handlar bara om att dels socialisera med de jag redan har som vänner och inte isolera mig, dels inte leta efter kompisar utan låta dem komma till mig.
Jag tror inte alls att man måste vara attraktiv på ett traditionellt sätt för att anses gullig och intressant. Däremot tror jag att det är viktigt att vissa saker är uppfyllda om man inte är ute efter en relation som går efter de ytliga människornas måttstock.
Längd och aspighet spelar ingen roll om man är en genuint god och snäll människa. Sedan skadar det inte att man har intressen, och det behöver inte vara samma intressen som den andra personen, men man ska vara såpass nyfiken på vad den andre gör så att man pratar om det. En annan sak är att man kanske fått nobben så många gånger att man inte vågar slappna av och vara sig själv. Då är det lätt att man får en negativ attityd som syns utåt.
Sedan får man nog inse att är man annorlunda så behöver man någon annan som oxo är annorlunda, man behöver dock inte vara annorlunda på samma sätt, en viss överlappning är dock önskvärd. Dels funkar det inte annars och för att vara krass så vill inte normala ytliga personer ha aspergerpersoner.
Har tyvärr träffat en del nästintill elaka aspergare som inte är snygga i den mening som allmänheten anser, men de anser att det är orättvist att de inte får en jättesnygg NT-brud. Blir bara förbannad på sånt. Som om det är samhällets skyldighet att skaka fram en sådan människa åt en...
Däremot som jag sagt, är man intressant (och det är man oftast som aspergare), snäll och relativt öppen så tror jag visst man har dejtingchanser, bara man råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Nu vill jag inte dejta nån iom att jag inte är lagd åt endera hållet, MEN jag har funnit både bland kvinnor och män personer som jag nog skulle varit attraherad av om jag haft en läggning. Kan tycka att de har en trevlig personlighet och ett gulligt sätt. De blir ju friendzonade av mig, men det beror ju på mig, inte på DEM.
Om jag skulle vilja träffa dem ofta och kanske platoniskt krypa upp i TV-soffan med dem så MÅSTE det ju finnas "tjejer" som faktiskt vill dejta dessa. Annars vore det ologiskt. Jag tycker om en hel del människor som anser sig ratade. Så jag tror bara att de haft oturen att inte stött på en lite ovanlig person som skulle passa dem.
Jag som lite ovanlig har haft skittur med att träffa "bara" kompisar, men ändå, det har alltid kastats blivande vänner i min väg. Det har inte så mycket med att jag skulle vara tilldragande, utan det handlar bara om att dels socialisera med de jag redan har som vänner och inte isolera mig, dels inte leta efter kompisar utan låta dem komma till mig.
Jag tror inte alls att man måste vara attraktiv på ett traditionellt sätt för att anses gullig och intressant. Däremot tror jag att det är viktigt att vissa saker är uppfyllda om man inte är ute efter en relation som går efter de ytliga människornas måttstock.
Längd och aspighet spelar ingen roll om man är en genuint god och snäll människa. Sedan skadar det inte att man har intressen, och det behöver inte vara samma intressen som den andra personen, men man ska vara såpass nyfiken på vad den andre gör så att man pratar om det. En annan sak är att man kanske fått nobben så många gånger att man inte vågar slappna av och vara sig själv. Då är det lätt att man får en negativ attityd som syns utåt.
Sedan får man nog inse att är man annorlunda så behöver man någon annan som oxo är annorlunda, man behöver dock inte vara annorlunda på samma sätt, en viss överlappning är dock önskvärd. Dels funkar det inte annars och för att vara krass så vill inte normala ytliga personer ha aspergerpersoner.
Har tyvärr träffat en del nästintill elaka aspergare som inte är snygga i den mening som allmänheten anser, men de anser att det är orättvist att de inte får en jättesnygg NT-brud. Blir bara förbannad på sånt. Som om det är samhällets skyldighet att skaka fram en sådan människa åt en...
Däremot som jag sagt, är man intressant (och det är man oftast som aspergare), snäll och relativt öppen så tror jag visst man har dejtingchanser, bara man råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle.