Missförstånd som leder till sorg/ilska, hur ska man tänka?
Postat: 2018-11-08 11:38:35
Tänkte be panelen om hjälp. Jag har i hela mitt liv haft svårt att umgås med andra människor. Mina sociala kontakter slutar ofta med att jag känner mig missförstådd och det leder till en stark ångest, känslan blir så stark tillslut att jag inte kan hantera den utan projicerar sedan ut min ångest i känslokall logik, som sårar omgivningen.
För att ge ett konkret exempel på detta kommer här en beskrivelse.
När jag åker hem till min svärmor så har jag redan en ångest laddad känsla av att jag känner mig utanför i familjen och inte förstådd. Den finns där undermedvetet i mig. En dag satt jag där i soffan och lekte med deras lilla hund. Vi busar och jag kastar hans tyg ben och har det roligt. När jag lyfter hundbenet vill han gärna ställa sig på bakbenen och hoppa för att försöka ta benet. Efter en stund så blir man slut i armen och jag håller sedan hundbenet över soffarmstödet och leker dragkamp med hunden. Hunden står då på bakbenen. Då säger min svärmor åt mig att inte leka så med hunden, han kan göra illa sina ben. Hon är en extremt känslomässig kvinna som agerar mer på känslor än förnufft. Vilket jag igentligen tycker är en fin egenskap. Men under åren som gått, har jag mer och mer stört mig på hennes endast känslomässiga tänk. Och har mer och mer börjat tycka hon är så snäll så hon är dumm.
Efter att hon sagt till mig, så lägger jag givetvis av. Det resulterar sedan i att jag känner mig misslyckad och missförstådd. Jag skulle aldrig leka med ett djur så jag gör illa hunden. När jag väl sitter där med världens ångest i hennes vardagsrum med resterande släktingar. Så försöker jag med min fantasi leva mig in i hur hon kan ha tänkt. I min analytiska värld så löper inte hunden ytterst liten ökad risk för att hunden går upp på bakbenen och leker, (att halka och bryta/stuka benen).
När jag väl inser att hon kan inte ha tänkt som mig utan mer känslomässigt överbeskyddande mot hunden. Blir min ångest så kraftig att den exploderar ut i verbal iskall logik. Där jag säger att jag skulle aldrig göra illa hunden med flit. Du tänker ju bara känslomässigt, du är så jävla korkad! Arg som ett bi, går jag ut i bilen och sätter mig. Svärmor och resterande familjen tycker sedan att man är egoistisk, aggressiv och konstig.
Hade jag tänkt, ok de var olämpligt, det är en liten förhöjd risk att hunden gör sig illa och den måste beaktas eftersom det inte är min hund. Och sen inte analyserat situationen mer så hade jag sannolikt varit mer socialt framgånsrik. Men min känsla att känna sig utfryst från alla är så stark och blir ännu mer förstärkt när någon säger åt mig.
Problemet som jag ser det är att jag mår så dåligt över att folk hackar på mig, och att jag med tidigare liknande situationer genom livet redan känner mig utfryst och missförstådd. Jag förstår att dom hackar egentligen inte på mig från deras perspektiv sett. Men från mitt perspektiv blir jag så besviken på mig själv och blir för känslomässigt kaos i kroppen och det är just i detta kaos av känslor jag behöver en tanke strategi att plocka fram, för att lugna ner mig och acceptera varandras olika tänkande.
Vore jätte snällt om ni har tips på hur jag ska tänka i detta kaos av känslor för att inte bli förbannad på folks annorlunda tänkande.
Om man granskar situationen på djupet så är min starka känsla av misslyckande & känslan av att inte bli förstådd, utfryst (sorg) starkare och viktigare än någon annans tänk. Så det enda lösningen på problemet måste vara att lära sig inse att det är inte ett misslyckande att människor inte tänker lika som mig i sociala situationer och att det inte förstår mig. Jag tänker för avancerat och får leva med att människor inte förstår situationen som jag.
Var ödmjuk, bjud på ett leende, tänka att det är ok att bli missuppfattad och göra fel i deras ögon, förstå varför dom inte tänker som en själv. Bör nog vara det bästa, eller vad säger ni?
Hoppas på hjälp från er. Kram
För att ge ett konkret exempel på detta kommer här en beskrivelse.
När jag åker hem till min svärmor så har jag redan en ångest laddad känsla av att jag känner mig utanför i familjen och inte förstådd. Den finns där undermedvetet i mig. En dag satt jag där i soffan och lekte med deras lilla hund. Vi busar och jag kastar hans tyg ben och har det roligt. När jag lyfter hundbenet vill han gärna ställa sig på bakbenen och hoppa för att försöka ta benet. Efter en stund så blir man slut i armen och jag håller sedan hundbenet över soffarmstödet och leker dragkamp med hunden. Hunden står då på bakbenen. Då säger min svärmor åt mig att inte leka så med hunden, han kan göra illa sina ben. Hon är en extremt känslomässig kvinna som agerar mer på känslor än förnufft. Vilket jag igentligen tycker är en fin egenskap. Men under åren som gått, har jag mer och mer stört mig på hennes endast känslomässiga tänk. Och har mer och mer börjat tycka hon är så snäll så hon är dumm.
Efter att hon sagt till mig, så lägger jag givetvis av. Det resulterar sedan i att jag känner mig misslyckad och missförstådd. Jag skulle aldrig leka med ett djur så jag gör illa hunden. När jag väl sitter där med världens ångest i hennes vardagsrum med resterande släktingar. Så försöker jag med min fantasi leva mig in i hur hon kan ha tänkt. I min analytiska värld så löper inte hunden ytterst liten ökad risk för att hunden går upp på bakbenen och leker, (att halka och bryta/stuka benen).
När jag väl inser att hon kan inte ha tänkt som mig utan mer känslomässigt överbeskyddande mot hunden. Blir min ångest så kraftig att den exploderar ut i verbal iskall logik. Där jag säger att jag skulle aldrig göra illa hunden med flit. Du tänker ju bara känslomässigt, du är så jävla korkad! Arg som ett bi, går jag ut i bilen och sätter mig. Svärmor och resterande familjen tycker sedan att man är egoistisk, aggressiv och konstig.
Hade jag tänkt, ok de var olämpligt, det är en liten förhöjd risk att hunden gör sig illa och den måste beaktas eftersom det inte är min hund. Och sen inte analyserat situationen mer så hade jag sannolikt varit mer socialt framgånsrik. Men min känsla att känna sig utfryst från alla är så stark och blir ännu mer förstärkt när någon säger åt mig.
Problemet som jag ser det är att jag mår så dåligt över att folk hackar på mig, och att jag med tidigare liknande situationer genom livet redan känner mig utfryst och missförstådd. Jag förstår att dom hackar egentligen inte på mig från deras perspektiv sett. Men från mitt perspektiv blir jag så besviken på mig själv och blir för känslomässigt kaos i kroppen och det är just i detta kaos av känslor jag behöver en tanke strategi att plocka fram, för att lugna ner mig och acceptera varandras olika tänkande.
Vore jätte snällt om ni har tips på hur jag ska tänka i detta kaos av känslor för att inte bli förbannad på folks annorlunda tänkande.
Om man granskar situationen på djupet så är min starka känsla av misslyckande & känslan av att inte bli förstådd, utfryst (sorg) starkare och viktigare än någon annans tänk. Så det enda lösningen på problemet måste vara att lära sig inse att det är inte ett misslyckande att människor inte tänker lika som mig i sociala situationer och att det inte förstår mig. Jag tänker för avancerat och får leva med att människor inte förstår situationen som jag.
Var ödmjuk, bjud på ett leende, tänka att det är ok att bli missuppfattad och göra fel i deras ögon, förstå varför dom inte tänker som en själv. Bör nog vara det bästa, eller vad säger ni?
Hoppas på hjälp från er. Kram