Har sån ångest
Postat: 2018-08-28 0:07:16
Hej! Jag är ny här och jag skulle väl mest behöva skriva av mig lite.
Just nu har jag sån ångest, jag är 18 år snart 19, har ingen utbildning, inget jobb och inte flyttat hemifrån och går på socialbidrag. Jag ska göra en utredning för autism i höst och har väntat 1 år.
Jag känner mig så jävla sämst, alla mina kompisar har tagit studenten fixat jobb och har eller påväg att få lägenhet och här står jag hel misslyckad och undrar om jag någonsin kommer ha nått av det där. Jag försöker och försöker med allting för att årdna upp mitt liv men det går bara skit hela tiden.
Jag hoppade av gymnasiet två gånger, gick till arbetsförmedlingen i några månader och sket i det sen för att jag tyckte att dem inte kunde hjälpa mig någonting, sen hjälp annanstans och dem hjälpte mig att få praktik på ett fritids som jag klarade av att gå till i fyra dagar sen klarade jag inte mer.
Blev helt dränerad på energi till den graden att jag kände att om jag fortsätter kommer jag inte att ta mig upp i sängen någon mer pågrund av all ångest.
Och nu är jag här och bara väntar. Väntar på möte till ny praktik, väntar på utredning, väntar på att må bättre, väntar på att jag ska få en chans i livet. Känns som att jag har fått gå i en jäkla uppförsbacke hela livet och nu vill jag bara gå neråt och få ta en paus.
Jag vill ju ha ett jobb och jag vill ha en lägenhet och egna pengar, men det går ju inte? Känner mig så stressad för allt. Utredningen är så viktig för mig, för att om jag får en diagnos så kan jag få hjälp påriktigt, för som det är nu anses jag bara lat och känslig och ingen tar mig riktigt på allvar. Jag försöker att förklara men jag kan inte.
Just nu har jag sån ångest, jag är 18 år snart 19, har ingen utbildning, inget jobb och inte flyttat hemifrån och går på socialbidrag. Jag ska göra en utredning för autism i höst och har väntat 1 år.
Jag känner mig så jävla sämst, alla mina kompisar har tagit studenten fixat jobb och har eller påväg att få lägenhet och här står jag hel misslyckad och undrar om jag någonsin kommer ha nått av det där. Jag försöker och försöker med allting för att årdna upp mitt liv men det går bara skit hela tiden.
Jag hoppade av gymnasiet två gånger, gick till arbetsförmedlingen i några månader och sket i det sen för att jag tyckte att dem inte kunde hjälpa mig någonting, sen hjälp annanstans och dem hjälpte mig att få praktik på ett fritids som jag klarade av att gå till i fyra dagar sen klarade jag inte mer.
Blev helt dränerad på energi till den graden att jag kände att om jag fortsätter kommer jag inte att ta mig upp i sängen någon mer pågrund av all ångest.
Och nu är jag här och bara väntar. Väntar på möte till ny praktik, väntar på utredning, väntar på att må bättre, väntar på att jag ska få en chans i livet. Känns som att jag har fått gå i en jäkla uppförsbacke hela livet och nu vill jag bara gå neråt och få ta en paus.
Jag vill ju ha ett jobb och jag vill ha en lägenhet och egna pengar, men det går ju inte? Känner mig så stressad för allt. Utredningen är så viktig för mig, för att om jag får en diagnos så kan jag få hjälp påriktigt, för som det är nu anses jag bara lat och känslig och ingen tar mig riktigt på allvar. Jag försöker att förklara men jag kan inte.