Att inte kunna identifiera sig som vuxen/klara förändringar
Postat: 2018-06-24 0:43:46
Nån annan som har problem med det ?
Har egentligen problem med att tiden går överhuvud taget och har alltid haft. Allt ska vara exakt samma hela tiden !
Enda sen liten minns jag hur förvirrad jag blev varje "gång" jag blev äldre då perceptionen förändrades relaterat till världen omkring mig. Kompisar jag lekt med innan kändes plötsligt främmande på något sätt eller inte som förr och jag kunde inte förstå varför. Det hände hela uppväxten men märktes speciellt sen när kompisar började festa och skaffa flickvänner, köra moppe osv. Efter ett tag hade man inga kompisar kvar och så förblev det.
Alla andra började ta sig vidare i livet men jag var kvar. Jag har aldrig kunnat identifiera eller relatera ens till att vara i övre ungdomen och verkligen inte vuxen även om jag förstår hur världen och livet fungerar. Alla andra verkar naturligt vilja gå vidare i livet men för mig är det som hela mitt väsen stretar emot allt det kan. Det är som att försöka pressa ihop två magneter med samma pol. Det går att närma sig om man pressar allt man har men tillslut orkar man inte och dom skjuter ifrån varandra som dom naturligt gör.
Jag har såklart försökt med jobb och det har funkat i perioder ibland ganska länge men kraschar tillslut.
Då blir det oftast reset och jag är barn igen. Tittar på gamla tv serier, spelar gamla spel och gör sådant jag gjorde som liten. Det är det enda som får mig glad.
Alla 100-tals filmer och serier jag har är 80-90tal. Kollar inte ens på nytt då det inte finns nån emotionell koppling till nuet alls.
Nån annan som mig ?
Har egentligen problem med att tiden går överhuvud taget och har alltid haft. Allt ska vara exakt samma hela tiden !
Enda sen liten minns jag hur förvirrad jag blev varje "gång" jag blev äldre då perceptionen förändrades relaterat till världen omkring mig. Kompisar jag lekt med innan kändes plötsligt främmande på något sätt eller inte som förr och jag kunde inte förstå varför. Det hände hela uppväxten men märktes speciellt sen när kompisar började festa och skaffa flickvänner, köra moppe osv. Efter ett tag hade man inga kompisar kvar och så förblev det.
Alla andra började ta sig vidare i livet men jag var kvar. Jag har aldrig kunnat identifiera eller relatera ens till att vara i övre ungdomen och verkligen inte vuxen även om jag förstår hur världen och livet fungerar. Alla andra verkar naturligt vilja gå vidare i livet men för mig är det som hela mitt väsen stretar emot allt det kan. Det är som att försöka pressa ihop två magneter med samma pol. Det går att närma sig om man pressar allt man har men tillslut orkar man inte och dom skjuter ifrån varandra som dom naturligt gör.
Jag har såklart försökt med jobb och det har funkat i perioder ibland ganska länge men kraschar tillslut.
Då blir det oftast reset och jag är barn igen. Tittar på gamla tv serier, spelar gamla spel och gör sådant jag gjorde som liten. Det är det enda som får mig glad.
Alla 100-tals filmer och serier jag har är 80-90tal. Kollar inte ens på nytt då det inte finns nån emotionell koppling till nuet alls.
Nån annan som mig ?