De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Postat: 2018-06-19 4:09:32
Jag hade i vart fall inte velat diagnostiseras med kylskåpsmamma.
Kollar man i Frankrike tror de fortfarande de kan bota autistiska barn med Freud. Man blir sjuk av tanken. Dessutom tror de inte på ADHD där. Vill man se hur Sverige såg ut kan man kolla på Frankrike nu.
Hade det funnes en vettig NPF-diagnos när jag var barn hade det kanske varit bra att ha, men samtidigt tror jag att mina föräldrar som då var rädda människor, skulle göra allt för att stryka diagnosen eller se till att jag inte blev undersökt.
Jag hade inte krävt så mycket anpassning i skolan. Det hade varit trevligt att få köra lugn och oombytt gympa och jobba lugnt med koordination istf springa omkring eller tävla, det var bara avskräckande och jag blev inte bättre av det. Sedan hade jag behövt, särskilt på högstadiet, ett rastrum där bara lugna NPF-are och socialfobiker fick vara så man slapp bli slagen och retad. Sedan hade jag hellre getts lite spännande hemuppsatsuppgifter istället för bara vanliga prov eftersom jag kände förnedring inför prov för alla skulle vara lika. Hemuppgifter, då skulle man kunnat stila lite med vad man själv hittat i faktaväg och vad man dragit för slutsatser.
De ämnen jag inte hade direkta problem med var språk. Jag saknade fokus men kunde lystra till just när kritisk information gavs, därför behövde jag knappt plugga språk.
Mina svåraste ämnen var att sitta och läsa faktaspäckade böcker, mest historia men även annat, där de mölat in stora fakta i var mening. Jag klarade inte av sådana böcker. Det blev för mycket fakta och även om jag försökte hålla koncentrationen så slutade det med att jag läste orden men inte förstod något alls.
Jag hade inte velat bli medicinerad i skolan. En sak som verkligen hade hjälpt mig skulle varit kortare dagar och börja lite senare. Det kanske hade varit svårt att passa ihop med schemat, men hade nog mått bättre av att få läsa igen en lektion på en långrast istället för att gå upp med denna sömnbrist varje dag.
Sedan så var en av favoriterna att få tala efter lektionen med läraren och ställa relevanta men kanske lite för svåra frågor för klassen. Glad att de flesta lärare tyckte om att man gjorde det och inte kände sig störda. Jag hade gärna haft mer stöd i det positiva jag kunde och var intresserad av, för min skoltrötthet gick mycket ut på att jag inte förbättrade mina resultat i ämnen jag gillade, det fanns inte tid och kraft till det, och bara sitta och nöta det man hatar är destruktivt. Någon slags mentor hade varit coolt. Så att man inte blev bara freaken som skulle sitta i eget rastrum, utan den som gjorde arbeten utanför läroplanen av eget intresse med så man fick lite ut av att man var smart.
Kollar man i Frankrike tror de fortfarande de kan bota autistiska barn med Freud. Man blir sjuk av tanken. Dessutom tror de inte på ADHD där. Vill man se hur Sverige såg ut kan man kolla på Frankrike nu.
Hade det funnes en vettig NPF-diagnos när jag var barn hade det kanske varit bra att ha, men samtidigt tror jag att mina föräldrar som då var rädda människor, skulle göra allt för att stryka diagnosen eller se till att jag inte blev undersökt.
Jag hade inte krävt så mycket anpassning i skolan. Det hade varit trevligt att få köra lugn och oombytt gympa och jobba lugnt med koordination istf springa omkring eller tävla, det var bara avskräckande och jag blev inte bättre av det. Sedan hade jag behövt, särskilt på högstadiet, ett rastrum där bara lugna NPF-are och socialfobiker fick vara så man slapp bli slagen och retad. Sedan hade jag hellre getts lite spännande hemuppsatsuppgifter istället för bara vanliga prov eftersom jag kände förnedring inför prov för alla skulle vara lika. Hemuppgifter, då skulle man kunnat stila lite med vad man själv hittat i faktaväg och vad man dragit för slutsatser.
De ämnen jag inte hade direkta problem med var språk. Jag saknade fokus men kunde lystra till just när kritisk information gavs, därför behövde jag knappt plugga språk.
Mina svåraste ämnen var att sitta och läsa faktaspäckade böcker, mest historia men även annat, där de mölat in stora fakta i var mening. Jag klarade inte av sådana böcker. Det blev för mycket fakta och även om jag försökte hålla koncentrationen så slutade det med att jag läste orden men inte förstod något alls.
Jag hade inte velat bli medicinerad i skolan. En sak som verkligen hade hjälpt mig skulle varit kortare dagar och börja lite senare. Det kanske hade varit svårt att passa ihop med schemat, men hade nog mått bättre av att få läsa igen en lektion på en långrast istället för att gå upp med denna sömnbrist varje dag.
Sedan så var en av favoriterna att få tala efter lektionen med läraren och ställa relevanta men kanske lite för svåra frågor för klassen. Glad att de flesta lärare tyckte om att man gjorde det och inte kände sig störda. Jag hade gärna haft mer stöd i det positiva jag kunde och var intresserad av, för min skoltrötthet gick mycket ut på att jag inte förbättrade mina resultat i ämnen jag gillade, det fanns inte tid och kraft till det, och bara sitta och nöta det man hatar är destruktivt. Någon slags mentor hade varit coolt. Så att man inte blev bara freaken som skulle sitta i eget rastrum, utan den som gjorde arbeten utanför läroplanen av eget intresse med så man fick lite ut av att man var smart.