AspergerForum

Jag kände mig antagligen också lättad och tacksam. Konsekvenserna av funktionsnedsättningarna min AS ger mig gör att jag pendlar mellan att känna mig nöjd med mig själv (i bättre perioder) och otillräcklig (i sämre). Men jag tror aldrig jag har tvivlat på mitt värde.

Jag är inte diagnostiserad. Men känner så väl igen mig när jag läser många av trådarna här så jag är tämligen säker ändå.
Det finns tillfällen då jag misströstar. Samtidigt har jag sedan några år tillbaka arbetat med HBTQ-frågor och känner sedan dess att vi som människor är så olika och det finns så lite respekt för detta, på den glättiga ytan som folk visar upp. Det finns få personer som inte bär på problem, men ibland är de bättre än bl a mig på att dölja dem.
Så du är inte ensam, sannolikt är det betydligt fler i din omgivning som har olika sorters "problem" med sig. Så du är snarare i majoritet än minoritet.
Däremot har inte samhället eller arbetslivet hunnit ifatt vetenskapen och liberalismens tankar.
Du är värd mycket mer än vad du själv tycker.

Jag har inte accepterat den för att det är så synligt att jag är konstig. Man kan bara inte acceptera något sånt. Jag förväntar mig bättre från mig själv.

Nu är jag äldre, och väntar döden bara.

Trefjorton skrev:Jag har inte accepterat den för att det är så synligt att jag är konstig. Man kan bara inte acceptera något sånt. Jag förväntar mig bättre från mig själv.

Nu är jag äldre, och väntar döden bara.

Man har faktiskt rätt att vara "konstig" också. Sedan kommer du ha hela evigheten på dig att vara död efter att den dagen kommer. Fram till dess ska du ta vara på livet i stället.

Jag fick min diagnos när jag var ett år och jag har accepterat det. Jag inväntar också döden som trefjorton.

När jag var nydiagnostiserad var det hippt med aspergers och jag tyckte själv det var ganska coolt. Dessutom hade jag bevis för att jag var annorlunda och att det inte skulle botas, vilket jag tidigare hade befarat, att bli normal var en fruktansvärd tanke.

Jag var bara så diagnosfixerad några år, det blev ett slags specialintresse.

Nu är jag inte brydd om diagnosen. Ett tag trodde jag att vi inte var människor. Känns skönt att förstå igen att vi är lika mycket människor som andra och att jag kan göra saker, t ex de sakerna jag kunde innan diagnosen.

Men nu är jag bara människa igen. Om än en udda sådan.

När jag var tonåring fattade jag nästan att det var något speciellt med NPF-are, jag tyckte vi var djupare och vettigare än andra.

Så det är egentligen bara någon enstaka period jag haft problem med diagnosen.

Jag ser mina diagnoser som välsignelse, inte som förbannelse.

Det var en överraskning för mig att få mina diagnoser framför allt att jag hade ADD. Jag visste ingenting om ADD. Jag trodde alltid att det var jag som var normal och att det var omgivningen som var dum, onormal, oförstående, dömande och att människor inskränker sig i livet på egen begäran. Jag har svårt att förstå människor som inte har npf diagnos. Deras värld är inte min värld. De gör livet så komplicerat för sig själva och för andra. Jag ser mer positiva saker med att ha asperger än att inte ha asperger. Jag skulle snarare fråga folk på gatan hur har ni accepterat att ni inte har asperger när ni ser hur världen ser ut men de skulle säkert inte fatta vad jag pratar om.

elle skrev:Jag ser mina diagnoser som välsignelse, inte som förbannelse.

Det var en överraskning för mig att få mina diagnoser framför allt att jag hade ADD. Jag visste ingenting om ADD. Jag trodde alltid att det var jag som var normal och att det var omgivningen som var dum, onormal, oförstående, dömande och att människor inskränker sig i livet på egen begäran. Jag har svårt att förstå människor som inte har npf diagnos. Deras värld är inte min värld. De gör livet så komplicerat för sig själva och för andra. Jag ser mer positiva saker med att ha asperger än att inte ha asperger. Jag skulle snarare fråga folk på gatan hur har ni accepterat att ni inte har asperger när ni ser hur världen ser ut men de skulle säkert inte fatta vad jag pratar om.

Underbart att läsa! det var så bra!
(Samtidigt kanske många har så stora svårigheter att det aldrig går att komma till den här slutsatsen?)

Furienna skrev:

Trefjorton skrev:Jag har inte accepterat den för att det är så synligt att jag är konstig. Man kan bara inte acceptera något sånt. Jag förväntar mig bättre från mig själv.

Nu är jag äldre, och väntar döden bara.

Man har faktiskt rätt att vara "konstig" också. Sedan kommer du ha hela evigheten på dig att vara död efter att den dagen kommer. Fram till dess ska du ta vara på livet i stället.

Något svårt är att sitta på bussen. Jag vet fortfarande inte om det är socialfobi, eller sensoriska problem. Blir snabbt rädd, när någon skriker på mig med. Jobbigt med att vara så svag.

Så det är inte bara att vara konstig. Utan ångesten, skulle det vara dugligt.

Trefjorton skrev:Något svårt är att sitta på bussen. Jag vet fortfarande inte om det är socialfobi, eller sensoriska problem. Blir snabbt rädd, när någon skriker på mig med. Jobbigt med att vara så svag.

Så det är inte bara att vara konstig. Utan ångesten, skulle det vara dugligt.

Ja, men det är en helt annan sak.

Den enda tröst som jag kan ge dig är att ångest brukar bli bättre.