DIProgan skrev:Det är verkligen förvånande många som tar till "vara bättre än alla andra"-kortet bland aspergare, men vad gör man när inget går ihop. Något ska trösta en.
Ja det kanske är så att man kommer upp med idéer som förklarar för en att man är udda för att man är "bättre", hellre än att man ser sig som sämre. Det här med självbilden är nog något viktigt för dom flesta utav oss, den uppfattningen har jag fått efter att följt ett antal dokusåpor på TV. Och själv har jag för den delen haft problem ett tag med en orealistiskt uppblåst självbild, och undrar om inte dom flesta har det periodvis iaf.
Det kan vara en enkel fix för att må bättre detta med att upphöja sig själv. Kanske gör man bäst dock i att hålla sådana tankar för sig själv, men med det sagt - ett forum som detta kan väl vara lämpligt att vädra sådana tankar i särskilt om man är anonym.
Eller så kanske det faktiskt är så att det ligger något i det somliga här känner. Min uppfattning är den att ingen är bättre eller sämre än någon annan, däremot så tror jag att vi är/har odödliga själar vilka är olika långt komna. En del har levt fler liv än andra helt enkelt. Är man en äldre själ, vilket jag tror att dom allra flesta med vår diagnos kan sägas vara, så är det väl lätt att man kan uppleva omvärlden som inte så långt kommen i något eller flera avseenden. Jag vill dock påpeka att äldre själar inte enbart finns bland oss med aspergerdiagnos eller bland dom som är kvalificerade för en sådan (även om jag ser själslig hög ålder som den grundläggande orsaken till aspergerdiagnosen).
Jag tror att själslig ålder skiljer sig mellan olika länder och kulturer om man ser till genomsnittet hos befolkningen, men att det också skiljer sig mycket åt inom den egna populationen. Det är alltså vanskligt att generalisera.
Dock så är jag övertygad om att ingen har fötts till denna planet utav misstag. När jag var yngre så sökte jag helhjärtat efter meningen med tillvaron för min egen del. Jag fick vid ett par tillfällen genom meditation till mig att syftet med min existens här är att växa i kärlek, och detta är jag benägen att tro på. Och det tror jag numera är det huvudsakliga övergripande syftet för samtliga människor, även om det säkert ofta finns andra syften också.
Det här med kärlek - ja man kanske ska säga allkärlek eller villkorslös kärlek för att inte blanda ihop det med den romantiska kärleken som oftast är mer egoistiskt baserad, ja den kan ju vara raka motsatsen till villkorslös - detta upplevde jag som flummigt från början och var kanske inte det svar jag hoppats på. Men numera förstår jag att det här med att växa i kärlek kan inbegripa väldigt mycket och kan liknas vid att jobba med personlig själslig utveckling, och att det kan gå från det flummiga till konkret manifestering i viss mån.
Nog om mig själv, som sagt så är jag övertygad om att ingen har fötts till denna planet utav misstag. Jag tror att vi alla människor (och djur för den delen) är här för att denna planet är lämplig för oss med tanke på vad vi behöver, även om utvecklingsnivån kan skilja sig mycket åt mellan olika individer. Att födas till jorden är inget straff, däremot en konsekvens (ingen av oss har varit några helgon i våra tidigare liv, tror inte jag iaf) och en möjlighet.
Jordelivet är tufft för dom flesta, inte minst om man känner att man lever i en värld som man inte riktigt är på våglängd med. Men det är min uppfattning att vi får en välbehövlig semester i den s k andliga världen mellan våra inkarnationer, en andlig värld som är våran primära tillvarozon. Jordtillvaron är då sekundär men inte oviktig för det. Det är här vi växer själsligt; detta är våran skolgång som vi ej bör eller kan hoppa över. Och jag är övertygad om att vi alla växer oavsett vad vi har för tro och uppfattning om tillvaron.
Fast
JätteUtter,
om du nu är "filosofiskt överlägsen" så kanske du har förutsättningarna för att lösa livets gåtor själv och kunna visa oss andra vägen? Det kanske är en roll du kan ta på dig om intresse finnes?