ingetbranamn skrev:ajemen skrev:En neurotypisk person har, som jag uppfattar det, dock sällan lika goda förutsättningar, eller ens möjlighet, att kontemplera huruvida ett liv med eller utan nära band är bättre eller ej, eftersom vederbörande neurotypisk person oftast verkar rätt inbakad i ett liv av många sociala interaktioner, och tycks trivas med det.
Que? Omformulera det där?
Jag målar en dikotomi av aspergare och neurotypiska personer. Det ovan beskrivna tankesättet är enligt mina observationer, vilka jag redan beskrivit, sällan typiska för en neurotypisk person. Detta implicerar att det *oftast* är "neurodiversa" personer som tänker så, vilket vidare implicerar att det, i förhållande till gemene man, är *typiskt* för "neurodiversa" personer att tänka enligt det beskrivna tankesättet. Nu finns det självklart fler personer som är "neurodiversa" än endast aspergare, men jag tycker att dom är försumbara i sammanhanget då jag redan har uttryckt att jag tycker att det verkar typiskt asperigianskt att resonera på så sätt som vederbörande gjorde (d.v.s. på ett (hyper-) rationellt och aningen socialt krasst vis), vilket både kan innefatta och utesluta andra "neurodiversa" personer utan att det annullerar påståendet att det verkar typiskt aspergianskt.
Frågan om *varför* jag tycker att det verkar typiskt aspergergianskt kan jag säkert motivera mer ingående en annan gång, men det här var bara mina spontana tankar kring frågeställningen och inga fakta. Aspergare skiljer sig förmodligen från varandra ungefär i samma utsträckning som neurotypiska skiljer sig från varandra, och nuförtiden benämns ju diagnosen dessutom autismspektrumtillstånd.