Angående när det blir lite fel
Igår hos fysioterapeuten pratade vi om känslor och gudars vad svårt! Jag kan inte sätta namn på känslor, jag vet inte vad jag känner, hon frågade också hur olika känslor känns i kroppen, var känner man att man är arg eller rädd eller ledsen? Hur vet jag att jag är arg? Inte vet jag det.
Sen är svenska språket så klurigt för samma ord betyder ju olika saker i olika sammanhang, känslor kan ju vara sådant vi känner inombords som sorg eller oro men det kan ju lika gärna vara fysiskt att om någon frågar om man har ont och då säger "Hur känns det i knät, har du ont i det?".
Dessutom uttrycker sig folk så roligt med att blanda kommandon, frågor, saker som dom tänker kontra vad som verkligen skedde, påståenden, svar och använda ord som jag tycker är självklara att det är rent konkret men som dom använder som metaforer eller överdrifter eller att jag tolkar det som sägs som att det har skett på riktigt om någon berättar om något som låter extremt och jag går på det varje gång eller att dom kanske ville säga något till en viss person dom är arga på och berättar om det för mig och jag blir jätte paff och säger typ "Oj, sa du verkligen så? Det var modigt!". Men får då till svar att det bara var hens tankar som hen berättade om inte att det sas, jag tänker att det som sägs verkligen har sagts.
Vi pratade igår om att jag kände mig spänd och var rädd och orolig och kom efter långt och mycket fram till att det sätter sig och gör ont i axlarna och ena armen. Då frågar hon om jag kan ta på den känslan och beskriva den. Jag börjar då trycka på axlarna och säger att det är ömt, MEN det hon menade då var ju att jag skulle sätta ord på den psykiska känslan dvs oron och rädslan som orsakade spänningarna och att "ta på den" i det här fallet handlade om att ta på den rent mentalt och berätta om den, inte att jag rent fysiskt skulle ta på det stället där det gjorde ont.
Hur ska man veta sådant här?