Rädd att inte bli ledsen när andra dör
Postat: 2017-10-10 20:37:00
Som rubriken säger så ställer det här med empatin till det. Jag har ganska många år slagits med et faktum att jag inte saknar människor som försvinner. Kanske är det fel att säga sakna, mer att jag inte blir ledsen över att de inte finns i mitt liv längre. I min ungdom kunde jag bli hjärtekrossad, men känner inte så längre.
Jag har hållit i tio år med min nuvarande fru. Hon har frågat vad jag skulle göra om hon dog. Ärlig och rak som man är sa jag att jag inte visste hur jag skulle reagera, det vet man bara när det händer. Hon blev ledsen såklart som den icke-aspie hon är. Hon tycker att man ska bli förkrossad och att hela ens värld ska gå under om den man älskar dör. Jag älskar henne verkligen väldigt mycket, men vet inte hur jag skulle göra om hon försvann. Det är ju en helt ny situation som jag inte vet något om än. Nu är vi ganska unga, så det är väl inte aktuellt än på ett tag...
Men med min far är det annorlunda. Han har diabetes typ 1 och är redigt dement. När jag var liten talade han ofta med mig och min syster om att han inte kommer bli så gammal. När han var liten på femtiotalet och fick sjukdomen sa läkaren att han kunde räkna med att bli cirka femtio. Det var det han sa till mig också när jag var barn. Han blev blind av det när han var ca 25 och runt 35 började han få sämre känsel i fingrar och tår osv. Men bättre mediciner och modern vård gjorde honom gott, och ända till fem-sex är sedan var han frisk och kry.
Sen kom demensen, och han blev någon annan. Hur som helst har jag hela livet levt med vetskapen att alla inte blir hundra. Typ att alla ska vi dö... Och nu när han är dement är en del av honom död. Vi kan inte prata gamla minnen. Jag kan inte fråga om saker från förr som jag undrar över. Och jag tror inte han har många år kvar. Men jag kan tycka att det är jättekul att träffa honom! han säger så mycket roligt! Han är knappt sjuttio, men har ändå levt långt längre än han själv trodde. När jag pratar med folk om detta blir de förskräckta: -Å, det är en hemsk sjukdom. -Tänk att han ska dö så ung osv.... Jag älskar mina föräldrar väldigt mycket, men jag är inte rädd för deras kommande död. Jag kommer nog gråta av saknad, att inte kunna ha våra fina samtal längre. Men det kan vi inte nu heller iofs...
Jag tror inte jag kommer gråta av sorg. Jag vet inte om jag kan känna sorg alls efter folk som försvunnit eller dött. Men det ska man. Folk är rädda för döden, men det är inte jag. Jag vet faktiskt inte om jag är rädd för något alls. Bara att mina barn ska råka illa ut. Hur tänker ni andra om detta?
Jag har hållit i tio år med min nuvarande fru. Hon har frågat vad jag skulle göra om hon dog. Ärlig och rak som man är sa jag att jag inte visste hur jag skulle reagera, det vet man bara när det händer. Hon blev ledsen såklart som den icke-aspie hon är. Hon tycker att man ska bli förkrossad och att hela ens värld ska gå under om den man älskar dör. Jag älskar henne verkligen väldigt mycket, men vet inte hur jag skulle göra om hon försvann. Det är ju en helt ny situation som jag inte vet något om än. Nu är vi ganska unga, så det är väl inte aktuellt än på ett tag...
Men med min far är det annorlunda. Han har diabetes typ 1 och är redigt dement. När jag var liten talade han ofta med mig och min syster om att han inte kommer bli så gammal. När han var liten på femtiotalet och fick sjukdomen sa läkaren att han kunde räkna med att bli cirka femtio. Det var det han sa till mig också när jag var barn. Han blev blind av det när han var ca 25 och runt 35 började han få sämre känsel i fingrar och tår osv. Men bättre mediciner och modern vård gjorde honom gott, och ända till fem-sex är sedan var han frisk och kry.
Sen kom demensen, och han blev någon annan. Hur som helst har jag hela livet levt med vetskapen att alla inte blir hundra. Typ att alla ska vi dö... Och nu när han är dement är en del av honom död. Vi kan inte prata gamla minnen. Jag kan inte fråga om saker från förr som jag undrar över. Och jag tror inte han har många år kvar. Men jag kan tycka att det är jättekul att träffa honom! han säger så mycket roligt! Han är knappt sjuttio, men har ändå levt långt längre än han själv trodde. När jag pratar med folk om detta blir de förskräckta: -Å, det är en hemsk sjukdom. -Tänk att han ska dö så ung osv.... Jag älskar mina föräldrar väldigt mycket, men jag är inte rädd för deras kommande död. Jag kommer nog gråta av saknad, att inte kunna ha våra fina samtal längre. Men det kan vi inte nu heller iofs...
Jag tror inte jag kommer gråta av sorg. Jag vet inte om jag kan känna sorg alls efter folk som försvunnit eller dött. Men det ska man. Folk är rädda för döden, men det är inte jag. Jag vet faktiskt inte om jag är rädd för något alls. Bara att mina barn ska råka illa ut. Hur tänker ni andra om detta?