Är nån av er som jag?
Postat: 2017-08-18 1:16:23
Vet inte hur jag ska börja men... Är jag ensam om dessa känslor & tankar:
* Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor. Men för mig handlar det om total ovilja att göra det! Jag avskyr att prata/berätta om mig själv, inte av rädsla/social fobi etc, utan pga att jag har stark integritet och känner att ingen har med mig att göra på det sättet, ingen ska bry sig om hur jag mår/lägga sig i. Jag vill att folk ska beundra och se upp till mig, men samtidigt när jag mår dåligt vill jag att alla ska få veta hur synd det vminsann är om mig... Nästa dag kan jag må bättre igen och visa hur glad jag är, prata bort det jag sagt dagen innan eller ignorera frågor.
* Jag hatar frågor! Jag vill själv bestämma vad jag vill berätta om, när och med vem! Jag vill inte "tvingas" prata om något jag inte tänkt prata om! Jag blir irriterad (men visar det inte) och undrar vad hen har med saken att göra! Vill inte att nån ska bry sig helt enkelt, eftersom det är min ensak!
* Jag vill för det mesta överhuvudtaget inte att nån bryr sig om hur jag mår. Jag visar alltid tydligt om jag är arg, irriterad, förtvivlad, frustrerad osv.. men anser att jag har rätt att "bara vara" och vill inte ha tröst, prata om det eller något. Jag knuffar bokstavligt talat bort den som tar i mig när jag mår dåligt, för att min integritet kränks. När jag mår dåligt vill jag inte ens ha med människor att göra för då hatar jag alla i hela världen utom mig själv (det är ju bara jag i hela världen som mår dåligt, typ).
* Alla säger att de mår dåligt inombords av alla hemskheter i media och när andra mår dåligt... Jag är tvärtom: jag tycker det är alldeles för glatt och positivt i media, bara massa rika & kända lyckade människor, folk som vinner, folk som lyckas, folk med tragisk uppväxt som sedan vänt det till nåt positivt och "blivit något". Sånt mår JAG dåligt över! Mår oftast dåligt av komedier också. Däremot mår jag lite bättre när andra har det svårt, för då får jag distans till mitt eget liv och inser hur bra jag faktiskt har det jämfört med många andra. Det handlar absolut inte om någon skadeglädje eller så, bara att jag blir påmind om att jag själv har det bra. Jag går jämt omkring och tror att alla mår så bra och har perfekta liv eftersom de SER glada ut, och då känner jag mig misslyckad och avundsjuk och ensam.
Oviljan att öppna mig kan mycket väl bottna i hur illa folk har behandlat mig, och att både nära vänner och vårdinstanser vänt sånt jag berättat om emot mig, huggit kniven i min rygg helt enkelt!
Trots allt har jag massa vänner och bekanta, är väldigt omtyckt & uppskattad, och jag beskrivs som generös, härlig, öppen, unik, jättesnäll, glad mm. Allt jag skrev om ovan är sånt jag mest håller för mig själv.
Någon som känner igen sig i nåt av det??
* Jag vill inte öppna mig för folk. Vill inte alltså! När jag googlar så hittar jag bara att folk beskriver att de inte kan eller vågar öppna upp sig eller berätta om hur de mår och sina känslor. Men för mig handlar det om total ovilja att göra det! Jag avskyr att prata/berätta om mig själv, inte av rädsla/social fobi etc, utan pga att jag har stark integritet och känner att ingen har med mig att göra på det sättet, ingen ska bry sig om hur jag mår/lägga sig i. Jag vill att folk ska beundra och se upp till mig, men samtidigt när jag mår dåligt vill jag att alla ska få veta hur synd det vminsann är om mig... Nästa dag kan jag må bättre igen och visa hur glad jag är, prata bort det jag sagt dagen innan eller ignorera frågor.
* Jag hatar frågor! Jag vill själv bestämma vad jag vill berätta om, när och med vem! Jag vill inte "tvingas" prata om något jag inte tänkt prata om! Jag blir irriterad (men visar det inte) och undrar vad hen har med saken att göra! Vill inte att nån ska bry sig helt enkelt, eftersom det är min ensak!
* Jag vill för det mesta överhuvudtaget inte att nån bryr sig om hur jag mår. Jag visar alltid tydligt om jag är arg, irriterad, förtvivlad, frustrerad osv.. men anser att jag har rätt att "bara vara" och vill inte ha tröst, prata om det eller något. Jag knuffar bokstavligt talat bort den som tar i mig när jag mår dåligt, för att min integritet kränks. När jag mår dåligt vill jag inte ens ha med människor att göra för då hatar jag alla i hela världen utom mig själv (det är ju bara jag i hela världen som mår dåligt, typ).
* Alla säger att de mår dåligt inombords av alla hemskheter i media och när andra mår dåligt... Jag är tvärtom: jag tycker det är alldeles för glatt och positivt i media, bara massa rika & kända lyckade människor, folk som vinner, folk som lyckas, folk med tragisk uppväxt som sedan vänt det till nåt positivt och "blivit något". Sånt mår JAG dåligt över! Mår oftast dåligt av komedier också. Däremot mår jag lite bättre när andra har det svårt, för då får jag distans till mitt eget liv och inser hur bra jag faktiskt har det jämfört med många andra. Det handlar absolut inte om någon skadeglädje eller så, bara att jag blir påmind om att jag själv har det bra. Jag går jämt omkring och tror att alla mår så bra och har perfekta liv eftersom de SER glada ut, och då känner jag mig misslyckad och avundsjuk och ensam.
Oviljan att öppna mig kan mycket väl bottna i hur illa folk har behandlat mig, och att både nära vänner och vårdinstanser vänt sånt jag berättat om emot mig, huggit kniven i min rygg helt enkelt!
Trots allt har jag massa vänner och bekanta, är väldigt omtyckt & uppskattad, och jag beskrivs som generös, härlig, öppen, unik, jättesnäll, glad mm. Allt jag skrev om ovan är sånt jag mest håller för mig själv.
Någon som känner igen sig i nåt av det??