AspergerForum

Hej, hur ser era relationer med närmsta familjen ut? Jag tänker främst föräldrar och syskon.

Normalt og bra, men ikke spesielt tett i voksen alder.

Relationen till min far har aldrig förut varit så bra som nu, när vi sällan träffas

Inte bra. Mina föräldrar förstår inte mig.

Möjligen bra relation med min syster men jag förstår inte alltid henne.

Jag försöker undvika familjeträffar på högtider.

Pratar med moder i telefon ganska ofta och säger alltid "jag älskar dig" innan jag lägger på.

Min näst äldsta broder har jag ganska bra kontakt med, men min äldsta har jag mindre kontakt med.

Det är 10 respektive 15 år mellan oss.

Min fader lämnade när jag var 6 månader, han hörde av sig när jag var 27 år gammal, vi pratade en del. Men jag känner ingenting. Han gav många löften när jag var barn. Sist jag pratade med honom som barn var när jag var 9 år gammal. Det tog 18 år för honom att höra av sig igen.

Kunde säkert vara bättre, men vi har nog för många dysfunktionaliteter...

earlydayminer skrev:Min fader lämnade när jag var 6 månader, han hörde av sig när jag var 27 år gammal, vi pratade en del. Men jag känner ingenting. Han gav många löften när jag var barn. Sist jag pratade med honom som barn var när jag var 9 år gammal. Det tog 18 år för honom att höra av sig igen.

Ärvt din asperger därifrån kanske? Det visar sig ju på olika sätt hos olika personer och det där skulle kunna bero på AS

Tack för alla svar, själv har jag alltid varit väldigt nära med min ena förälder, vi har alltid pratat mycket med varandra om det mesta, etc. Sen när jag började på gymnasiet och träffade mina första riktiga vänner blev det lite sämre mellan oss, hon tyckte ofta att jag var borta mycket och tyckte jag spenderade för lite tid hemma.

Sen när jag träffade min kille blev det ännu sämre, men det känns svårt att lösa, jag vill göra saker jag tycker är kul...

Med min andra förälder bråkar jag så gott som aldrig, vi är inte heller särskilt nära varandra, hon blev aldrig upprörd över att jag jobbade mycket eller träffade vänner mycket tidigare när jag bodde hemma, samtidigt pratar vi inte särskilt mycket om känslor och sånt heller...

Bra kontakt med föräldrarna. Lillebrorsan är min bästa vän i världen. Mycket nära relation med döttrarna.
När den äldre generationen var vid liv fanns en nära kontakt där också. Vi är en udda släkt/familj men vi håller bevisligen ihop.

Har ingen bra relation med min mamma. Visst är hon bra på allt det praktiska men inte det känslomässiga, hon förstår mig inte så jag har aldrig kunnat dela någonting med henne. Jag gissar att hon har svårigheter med att mentalisera så det bidrar till vår dåliga kontakt. Självklart älskar jag henne då hon alltid ställer upp och hjälper mig med de praktiska sakerna som måste göras.

Min pappa dog när jag var 2 år gammal så honom vet jag inte mycket om. Jag har dock en halvbror från hans sida som jag fått kontakt med för två år sen. Det är jag väldigt glad för eftersom vi har fått en väldigt bra relation

Pappa försöker kontakta mig. Jag känner inte så mycket och det är mer snack om hur vi ska fixa vår relation osv. Han lämnade när jag var 6 månader!

Min moder har jag en väldigt bra relation med, säger alltid "Jag älskar dig" innan hon lägger på när vi pratar i telefon eller om jag är hos henne. Hon är min hjältinna.

Likaså med mina bröder även om jag och den näst äldsta brodern har lite alfa-tjafs ibland.

Ps. Jag hade redan skrivit. Hahaha!

Hela min familj är aspies. Jag och mamma har/hade också ADHD.

Uppväxten var dysfunktionell, och lättnaden var stor när föräldrarna dog.
Mina syskon och jag kan inte umgås, det funkar bara inte.

Flia skrev:Hela min familj är aspies. Jag och mamma har/hade också ADHD.

Uppväxten var dysfunktionell, och lättnaden var stor när föräldrarna dog.
Mina syskon och jag kan inte umgås, det funkar bara inte.

Känner igen det där. Dåliga familjerelationer beror ofta på okunskapen bland äldre generationer om vad AS t ex är och att det finns så stort avståndstagande mot förståelse. Detta trots att en del av dem är solklart inom spektrat. Min egen mor sa att har jag problem har jag skaffat dem själv och det är ofta en gemensam inställning de har, tyvärr gör det att det ofta är låst i relationer mellan familjemedlemmar. De tror att man har skaffat sina tillkortakommanden, för att smita undan arbete och dyl...

Jag tror min far är besviken på mig att hans dotter inte är lika duktig som andra människor som har lyckats i livet både med jobb, familj, körkort och det vanliga som förväntas att man ska lyckas med. Jag älskar min mamma även om hon ibland säger hårda ord och förstår inte men hon har alltid ställt upp när jag behövde hennes hjälp. Hon är min ängel. Och hon lagar världens godaste mat..