DIProgan skrev:Visst det låter som förmynderi men det är tyvärr verkligheten att väldigt många av oss är helt blinda för underligheter vi har för oss samtidigt som många försvarar sitt beteende till absurdum istället för att erkänna att något är underligt. Därför är en extern observatör mycket hjälpsam för att lära oss saker - så länge vi inte tror att den personen vill göra just det.
Jag vet att jag är konstig, inget snack om saken. Men hör även till att både jag och min kompis som jag tror har drag av asperger och ADD, är väldigt ödmjuka människor. Ja, vi kanske har ett lite tufft yttre. Men vi är båda ytterst hjälpsamma och sätter nästan alltid andra människors mående främst. Till den grad att hon blivit misshandlad och jag har fått gå i samtal för att se till mitt eget bästa. Men jag får det inte ur knoppen att alla andras behov MÅSTE tillgodoses före mitt.
Man kan alltså bli som så många andra saker med asperger, i andra änden av en extrem också! Det är ett lika stort problem som själviskhet.
Så bara för att man beter sig udda behöver man inte ha svinig attityd.
Men det finns självklart ännu mer jag kan jobba på för att tillfredställa andra. Jag har en ganska bra förmåga att förstå andra, särskilt om de hjälper till att bli förstådda, och jag gör nästan vad som helst för att hjälpa dem. Jag har verkligen jobbat heltid nästan för att verkligen förstå och acceptera andra, att förstå hur de funkar. Arbetat väldigt aktivt med det. Men jag kan bli ännu bättre på det! När jag DV:ade så tog jag gärna andras sysslor om de var trötta, jag diskade efter dem om de verkade less, jag köpte gottor till dem för att de skulle ha något att se framemot på fikarasten (trots att jag inte äter godis) och jag åtog mig de tråkigaste sysslorna om jag märkte att de led av dem.
I vänskap ställer jag upp med vad jag kan, min tid, min hjälp, råd, städa åt dem, ge dem pengar, laga mat åt dem.
Folk vill gärna prata med mig om de har det svårt för de vet att jag verkligen lyssnar. Jag kan ibland behöva fråga vissa saker för att fatta, men annars går det bra. Enda gången folk inte får lätta sitt hjärta till mig är om jag märker att de drar samma historia hela tiden och är ute efter ömkan, ömkansknarkare, som inte vill att det ska bli bättre. KAN det bli bättre för dem lyssnar jag alltid, även när jag borde gå och lägga mig eller när dåliga saker hänt mig själv.
Jag kan rekommendera att vara sån här MEN i mindre utsträckning. Det är jätteuppskattat att man är hjälpsam och vänlig och ger av sin hälsa, pengar och tid, men man bör inte som jag göra det utan att reflektera hur det påverkar en själv. För mig är det självklart att en annan människas dåligmående ALLTID går före mitt. Det tror jag är för extremt. Men tar man bort det extrema i mitt handlande tror jag man har bra råd för hur man ska vara som god vän och god medarbetare.