Att bo som inneboende och ha social ångest
Postat: 2017-04-02 21:16:18
Det har varit en värsta mardröm kring min boendesituation på senaste år. Sedan två år tillbaka har jag varit bostadslös vid 4 tillfällen samt bott på 6 olika ställen, om man inte räknar med de kortvariga ställen där jag har bott från några dagar till några veckor under perioderna jag varit bostadslös. Dessutom har jag stött på massa med konstigheter var jag än har bott; högljudda grannar och miljöer, hyresvärdar jag varit inneboende hos som dricker sig full och beter sig hotfullt, och mycket annat. Under hela den här tiden har jag varit heltidsjukskriven pga ångest, depression och utbrändhet. Skulle behövt vila och återhämta mig i lugn och ro alltså, istället för att oroa mig över var jag ska sova i natt, söka bostad och fixa allt kring flytt och räkna om hur den lilla sjukpenningen räcker nu när man ska flytta igen.
Till mitt nuvarande boende flyttade jag i slutet av förra året. De första veckorna kändes bra, jag trodde att jag hade äntligen hittat ett ställe där jag kan börja etablera ett hyfsat bra liv. Jag bor som inneboende men har egen ingång och toalett. Köket och duschen delar jag med hyresvärdarna som är ett par i 60-årsåldern. Dessutom är hyran verkligen rimlig; 3500 för ett sånt här ställe i utkanten av Stockholms län med bra möjligheter att pendla, sådant hittar man inte varje dag.
I alla fall slog depressionen till igen, vilket är nog inte alls konstigt med tanke på min historia. Som följd av detta fick jag även väldigt stark social ångest, isolerade mig i mitt rum och ville inte träffa mina hyresvärdar, som – trots att de har ganska bra respekt för mitt privatliv – kanske skulle ställa frågor som ”hur mår du” eller ”vad har du gjort, det är sällan man ser dig nuförtiden”, eller dylikt. Dessutom började jag så småningom upptäcka att jag blir faktiskt störd av hyresvärdarna, särskild kvinnan som har väldigt hög röst – hon skriker snarare än pratar, ibland håller hon på i flera timmar oavbrutet. Tidvis låter det som att paret bråkar ordentligt och kvinnan får riktiga utbrott, men jag fattar inte riktigt vad som händer eftersom de kommer från ett annat land och jag förstår inte deras språk. Det som är mest invalidiserande för mig är just höga ljud (och även andra intryck), jag blir faktiskt totalt oförmögen att koncentrera mig på att göra någonting om det låter för mycket omkring mig. Detta menar jag alltså bokstavligen, är det så att kärr... kvinnan skriker så är det enda jag kan göra att ligga i sängen, sätta på öronpropparna och hålla i öronen; om jag måste gå på toan får jag tvinga mig att göra det men annars är det absolut ingenting jag kan göra. När det sen blir tyst så behöver jag en viss återhämtiningstid, och hur lång tid det tar beror oftast på hur länge skrikandet (eller något annat oväsen) pågick och hur låg eller hög är min stressnivå för övrigt. Men min erfarenhet är att det tar oftast ungefär hältfen av tiden som oväsendet pågick, dvs. om hon skriker i fyra timmar så ta det ca två timmar för att återhämta mig, osv. Även detta gör att jag vill undvika de där människorna, och egentligen har jag inget annat val. Höga ljud mm. gör nämligen att jag hamnar i en slags shock och då går det inte att träffa någon eller prata med någon, kan bara sitta ensam någonstans där det är mörkt och tyst och stimma och glömma bort allt annat tills det har blivit tyst och jag har fått återhämta mig i lugn och ro.
Nu har depressionen börjat avta men jag plågas fortfarande av den sociala ångesten vilket styr och stör hela mitt liv. Jag brukar låtsas att jag är inte hemma, det har jag gjort i flera månader nu. Jag har slutat använda köket, och börjat äta i mitt rum istället, och eftersom jag har inga möjligheter att laga mat här så gäller det att äta bara sådant som går att laga med vattenkokare. Dusch använder jag när hyresvärdarna är inte hemma (tyvärr är de hemma nästan hela tiden, mannen jobbar lite mer men kvinnan är deltidsjukskriven och jobbar vardagar kl. 8-12, annars sitter hon mest bara hemma – någon ensakta gång har jag hört att hon har gått ut och handlat med det händer ytterst sällan) eller på nattid när de sover. Tvättstugan har jag inte använt på jättelänge, man borde nämligen komma överens om tiderna med hyresvärdinnan men det går ju inte. Så har jag handtvättat på toaletten samt lånat någon väns tvättstuga någon gång, men det innebär att man ska resa i Stockholms trafik med tvätten i flera timmar så det känns lite jobbigt det med. Nyligen har jag även börjat sova på dagarna och vara vaken på nätterna, jag får ju ändå ingenting gjort när det blir oväsen så har tänkt att det är lika bra att använda den tiden åt att sova och göra saker när man får vara i fred, alltså på nattid.
Sist har jag träffat någon av hyresvärdarna en månad sedan då jag betalade hyran för mars. Nu är hyran för april redan två dagar försenad, pengar har jag men inte mod för att konfrontera människorna. Vi har kommit överens om att jag betalar med kontant till dem direkt, det är (eller borde vara) enklast så eftersom vi bor i samma lägenhet. Jag grubblar mycket på vad jag ska säga om de ska fråga någonting som om allt är okej eftersom man ser mig aldrig, varför använder jag aldrig köket eller tvättstugan, osv. I för sig har jag ingen skyldighet att berätta någonting för dem, men tycker att det skulle bli konstig atmösfär om jag skulle svara med stilen att det är min ensak – jag blir faktiskt ofta riktigt förbannad på det där skrikandet och är rädd att ilskan skulle märkas.
I princip tycker jag att man borde vara ärlig och tala sanningen, ta upp även svåra saker för att lösa dem och inte undvika prata om det som är obehagligt, och särskilt inte låtsas att allt är bra när det inte är det. Men just i det här fallet undrar jag om det är så bra idé, och vad det skulle ha för konsekvenser om jag berättade till hyresvärdarna hur det egentligen är. För det första undrar jag om det ens vore möjligt att göra mig förstådd, jag har väldigt svårt att beskriva mina känslor och hur jag har det, och just NPF-problem verkar vara oerhört svåra för en genomsnittlig människa att förstå. Att hyresvärdarna kommer från ett annat land gör saken inte lättare, mannen pratar hyfsat bra svenska men kvinnan gör inte alls det, och enligt henne är hennes engelska lika dåligt. Dessutom verkar det vara svårt för folk i allmänt att begripa hur pass autistisk jag egentligen är, eftersom när jag inte är i det sensory overload-läget så verkar jag hur normal som helst; smart, social, artig, vettig, hänsynsfull, kan småprata, osv. (och när jag är i det läget så ser jag till att inte träffa några människor). För det andra är jag rädd att hyresvärdarna skulle svara någonting med stilen att om jag inte är nöjd så får jag hitta ett annat boende, att det var faktiskt flera hundra som svarade på deras bostadsannons på Blocket så det finns säkert någon som inte blir störd av deras liv, eller något åt det hållet. Jag har faktiskt redan varit bostadslös tillräckligt många gånger – alltför många, och det är något som jag inte vill riskera att bli igen då jag har nog med att bearbeta de trauman jag redan fått av de tidigare gångerna.
Så jag har faktiskt tänkt att ifall hyresvärdarna skulle ställa frågor så skulle jag ljuga istället. En trovärdig historia jag har kommit på är att säga att jag har tillbringat en hel del tid hos min pojkvän som bor närmare stan och mitt jobb (egentligen är jag fortfarande sjukskriven men jobbet har jag kvar), och han har egen tvättmaskin som jag har fått använda. Men vi har inte varit ihop så länge ännu så det är för tidigt för oss att flytta ihop på riktigt än.
I verkligheten är jag alltså singel och att ljuga är så pass svårt för mig att det känns nästan omöjligt att göra, är riktigt dålig på det så vet inte hur det kommer att gå. Dessutom kan jag få fruktansvärt dåligt samvete om jag inte alltid berättar sanningen, men kan inte komma på någon bättre lösning på det här. Så jag tänkte att det bästa jag kan göra just nu är att försöka hålla fasaden och stå ut tills situationen löser sig. Möjligtvis är hyresvärdarna oroliga för mig, så jag tycker att det är bättre att de tror att jag är hos min ”kille” och har det mysigt än att de får veta hur det egentligen är; att jag sitter ensam i mitt rum, försöker samla krafter för att orka handtvätta strumpor till imorgon och koka lite vatten för att få i mig lite Varma koppen eller pulverpotatismos i väntan på bättre tider. Eller vad tycker ni? Tar tacksamt emot bra ideér!
Till mitt nuvarande boende flyttade jag i slutet av förra året. De första veckorna kändes bra, jag trodde att jag hade äntligen hittat ett ställe där jag kan börja etablera ett hyfsat bra liv. Jag bor som inneboende men har egen ingång och toalett. Köket och duschen delar jag med hyresvärdarna som är ett par i 60-årsåldern. Dessutom är hyran verkligen rimlig; 3500 för ett sånt här ställe i utkanten av Stockholms län med bra möjligheter att pendla, sådant hittar man inte varje dag.
I alla fall slog depressionen till igen, vilket är nog inte alls konstigt med tanke på min historia. Som följd av detta fick jag även väldigt stark social ångest, isolerade mig i mitt rum och ville inte träffa mina hyresvärdar, som – trots att de har ganska bra respekt för mitt privatliv – kanske skulle ställa frågor som ”hur mår du” eller ”vad har du gjort, det är sällan man ser dig nuförtiden”, eller dylikt. Dessutom började jag så småningom upptäcka att jag blir faktiskt störd av hyresvärdarna, särskild kvinnan som har väldigt hög röst – hon skriker snarare än pratar, ibland håller hon på i flera timmar oavbrutet. Tidvis låter det som att paret bråkar ordentligt och kvinnan får riktiga utbrott, men jag fattar inte riktigt vad som händer eftersom de kommer från ett annat land och jag förstår inte deras språk. Det som är mest invalidiserande för mig är just höga ljud (och även andra intryck), jag blir faktiskt totalt oförmögen att koncentrera mig på att göra någonting om det låter för mycket omkring mig. Detta menar jag alltså bokstavligen, är det så att kärr... kvinnan skriker så är det enda jag kan göra att ligga i sängen, sätta på öronpropparna och hålla i öronen; om jag måste gå på toan får jag tvinga mig att göra det men annars är det absolut ingenting jag kan göra. När det sen blir tyst så behöver jag en viss återhämtiningstid, och hur lång tid det tar beror oftast på hur länge skrikandet (eller något annat oväsen) pågick och hur låg eller hög är min stressnivå för övrigt. Men min erfarenhet är att det tar oftast ungefär hältfen av tiden som oväsendet pågick, dvs. om hon skriker i fyra timmar så ta det ca två timmar för att återhämta mig, osv. Även detta gör att jag vill undvika de där människorna, och egentligen har jag inget annat val. Höga ljud mm. gör nämligen att jag hamnar i en slags shock och då går det inte att träffa någon eller prata med någon, kan bara sitta ensam någonstans där det är mörkt och tyst och stimma och glömma bort allt annat tills det har blivit tyst och jag har fått återhämta mig i lugn och ro.
Nu har depressionen börjat avta men jag plågas fortfarande av den sociala ångesten vilket styr och stör hela mitt liv. Jag brukar låtsas att jag är inte hemma, det har jag gjort i flera månader nu. Jag har slutat använda köket, och börjat äta i mitt rum istället, och eftersom jag har inga möjligheter att laga mat här så gäller det att äta bara sådant som går att laga med vattenkokare. Dusch använder jag när hyresvärdarna är inte hemma (tyvärr är de hemma nästan hela tiden, mannen jobbar lite mer men kvinnan är deltidsjukskriven och jobbar vardagar kl. 8-12, annars sitter hon mest bara hemma – någon ensakta gång har jag hört att hon har gått ut och handlat med det händer ytterst sällan) eller på nattid när de sover. Tvättstugan har jag inte använt på jättelänge, man borde nämligen komma överens om tiderna med hyresvärdinnan men det går ju inte. Så har jag handtvättat på toaletten samt lånat någon väns tvättstuga någon gång, men det innebär att man ska resa i Stockholms trafik med tvätten i flera timmar så det känns lite jobbigt det med. Nyligen har jag även börjat sova på dagarna och vara vaken på nätterna, jag får ju ändå ingenting gjort när det blir oväsen så har tänkt att det är lika bra att använda den tiden åt att sova och göra saker när man får vara i fred, alltså på nattid.
Sist har jag träffat någon av hyresvärdarna en månad sedan då jag betalade hyran för mars. Nu är hyran för april redan två dagar försenad, pengar har jag men inte mod för att konfrontera människorna. Vi har kommit överens om att jag betalar med kontant till dem direkt, det är (eller borde vara) enklast så eftersom vi bor i samma lägenhet. Jag grubblar mycket på vad jag ska säga om de ska fråga någonting som om allt är okej eftersom man ser mig aldrig, varför använder jag aldrig köket eller tvättstugan, osv. I för sig har jag ingen skyldighet att berätta någonting för dem, men tycker att det skulle bli konstig atmösfär om jag skulle svara med stilen att det är min ensak – jag blir faktiskt ofta riktigt förbannad på det där skrikandet och är rädd att ilskan skulle märkas.
I princip tycker jag att man borde vara ärlig och tala sanningen, ta upp även svåra saker för att lösa dem och inte undvika prata om det som är obehagligt, och särskilt inte låtsas att allt är bra när det inte är det. Men just i det här fallet undrar jag om det är så bra idé, och vad det skulle ha för konsekvenser om jag berättade till hyresvärdarna hur det egentligen är. För det första undrar jag om det ens vore möjligt att göra mig förstådd, jag har väldigt svårt att beskriva mina känslor och hur jag har det, och just NPF-problem verkar vara oerhört svåra för en genomsnittlig människa att förstå. Att hyresvärdarna kommer från ett annat land gör saken inte lättare, mannen pratar hyfsat bra svenska men kvinnan gör inte alls det, och enligt henne är hennes engelska lika dåligt. Dessutom verkar det vara svårt för folk i allmänt att begripa hur pass autistisk jag egentligen är, eftersom när jag inte är i det sensory overload-läget så verkar jag hur normal som helst; smart, social, artig, vettig, hänsynsfull, kan småprata, osv. (och när jag är i det läget så ser jag till att inte träffa några människor). För det andra är jag rädd att hyresvärdarna skulle svara någonting med stilen att om jag inte är nöjd så får jag hitta ett annat boende, att det var faktiskt flera hundra som svarade på deras bostadsannons på Blocket så det finns säkert någon som inte blir störd av deras liv, eller något åt det hållet. Jag har faktiskt redan varit bostadslös tillräckligt många gånger – alltför många, och det är något som jag inte vill riskera att bli igen då jag har nog med att bearbeta de trauman jag redan fått av de tidigare gångerna.
Så jag har faktiskt tänkt att ifall hyresvärdarna skulle ställa frågor så skulle jag ljuga istället. En trovärdig historia jag har kommit på är att säga att jag har tillbringat en hel del tid hos min pojkvän som bor närmare stan och mitt jobb (egentligen är jag fortfarande sjukskriven men jobbet har jag kvar), och han har egen tvättmaskin som jag har fått använda. Men vi har inte varit ihop så länge ännu så det är för tidigt för oss att flytta ihop på riktigt än.
I verkligheten är jag alltså singel och att ljuga är så pass svårt för mig att det känns nästan omöjligt att göra, är riktigt dålig på det så vet inte hur det kommer att gå. Dessutom kan jag få fruktansvärt dåligt samvete om jag inte alltid berättar sanningen, men kan inte komma på någon bättre lösning på det här. Så jag tänkte att det bästa jag kan göra just nu är att försöka hålla fasaden och stå ut tills situationen löser sig. Möjligtvis är hyresvärdarna oroliga för mig, så jag tycker att det är bättre att de tror att jag är hos min ”kille” och har det mysigt än att de får veta hur det egentligen är; att jag sitter ensam i mitt rum, försöker samla krafter för att orka handtvätta strumpor till imorgon och koka lite vatten för att få i mig lite Varma koppen eller pulverpotatismos i väntan på bättre tider. Eller vad tycker ni? Tar tacksamt emot bra ideér!