Toblerone skrev:Kalla du mig för naiv! Du är lite väl direkt du, ibland. Jag har jobbat som lärare i 20 år och enligt min erfarenhet så är det inte så det brukar gå till. Det är klart, att det lär förekomma. Jag har väl också sett enskilda fall där det inte har gått så bra som det borde ha gått. Men det är ju inte heller alltid säkert vad som är bäst att göra.
Ja, jag är rak. Ser ingen poäng i att hymla.
Nej, i vissa fall är det inte säkert vad man bör göra men tyvärr har jag sett otaliga fall där det varit solklart vad som bör göras, skolan har informerats om vad som behövs göras (många gånger också lovat att det ska göras) för att sedan skita i det fullständigt.
Ett av de största problemen är skolans idé om att barnen måste anpassas och bli så NT det bara är möjligt för att de sedan ska "klara av den verkliga världen och vuxenlivet". I sin strävan att åstadkomma dylika dumheter ställer de istället till så att flera av dessa barn blir sjuka, i värsta fall så sjuka att de aldrig tar sig tillbaka till ett fungerande liv igen. Jag lägger inte skulden på enskilda individer här (även om bättre utbildning och insikt hos många lärare antagligen skulle vara bra) utan snarare på systemet i sig och, i förlängningen, på samhället.
Själv har jag två barn som skolan effektivt har brutit ned. Två individer som startade sin skolbana med massor av kapacitet och potential och avslutade den i förtid med utmattningssyndrom, svår ångestsjukdom, depression och extrem stresskänslighet.
Ett av problemen var att skolpersonalen tyckte att de "verkade fungera som alla andra" alternativt "verkade så högfungerande" att de anpassningar som pekats ut att de behövdes inte efterföljdes för att personalen inte kunde se att en problematik fanns då andra områden fungerade utmärkt. Det är något som återkommer hos många familjer jag har pratat med. Och så det klassiska "ja men de måste ju lära sig att göra det som alla andra gör tillsammans med alla andra".
När jag låter det vara så, är det här mycket personligt för mig och jag kan ärligt säga att jag bär på en massiv avsky för hur skolsystemet ser ut idag. Jag avskyr också alla föräldrar som säger att de känner sina barn för att sedan visa att så inte är fallet eftersom de har bidragit till skolpersonalens oförmåga att faktiskt ta till sig den information jag som förälder har försökt ge. När de väl har upptäckt att jag vet vad jag pratar om har det varit försent.
Toblerone skrev: Det händer nog med alla "hemmasittare", även om föräldrarna helt och hållet samarbeta.
Jag ogillar den där termen "hemmasittare" något så vansinnigt. Vet du vad mitt barn gjorde när hon var "hemmasittare"? Hon tillbringade 6-7 timmar varje kväll med att kämpa sig igenom kraftig ångest sedan ytterligare 2-3 timmar för att somna bara för att vakna 4 timmar senare och gå igenom ytterligare en dag med ångestkänningar som framåt kvällen eskalerade till fullt ut ångest.
Precis som i fallet med mina barn och många av barnen i familjer jag pratat med så är det skolan själva som först åstadkommit detta "hemmasittande" genom att inte ge den anpassning som behövs för att sedan göra en orosanmälan när de redan har sabbat barnet. I några fall läker barnet och har en chans att komma tillbaka, i andra fall är de sjuka resten av livet. Och det händer allt för många NPF-barn. Faktum är att om det så bara hände ett barn så vore det ett för mycket.