AspergerForum

rbroberg skrev:Jag och en NT diskuterade någonting, förmodligen var det så att personen tänkt sig lite kallprat, men jag tillförde fakta i diskussionen då jag tyckte att personen mest antog och hade egna åsikter.
Jag ville helt enkelt ha fakta för att komma fram till en slutsats.

Jag kom fram till en slutsats baserad på fakta, som inte överensstämde med personens antaganden och fick kommentaren
"det går ju inte diskutera med dig, du ska ju alltid ha rätt!"

Fått förklarat för mig senare att ibland vill personer (kanske framförallt NT) bara diskutera för samtalets skull, som kallprat, utan att komma fram till vad som är rätt eller fel, alltså bara vad de antar och tycker, utan fakta.
Och kan bli frustrerade när någon kommer med fakta och faktiskt tar reda på vad som stämmer.

Någon som känner igen detta märkliga fenomen?

Ja, jag har reagerat över att många NT kan komma och påstå saker om mig till mig utan att ha en jävla aning om hur det ligger till. Som att de skulle veta bättre än jag hur jag är, tycker, känner, mår, hurdan jag var i plugget(fastän de bara känt mig en kort tid och jag tex aldrig nämnt min skoltid för dem!!!) Jag blir förbaskad på detta märkliga beteende och undrar vad det bottnar i? Översittarfasoner? Hallucinationer? Önsketänkande? Dåligt minne? Allmän sinnesförvirring?
Är det nån som har nån tänkbar förklaring till varför vissa sätter sig över andra på detta sätt och uttalar sig om nån som om de visste bättre än denne själv hur dens liv är och har varit?? Jag tycker det är ett onormalt beteende och väldigt kränkande!
(Kanske du undrar vad detta har med ditt inlägg att göra, men jag drog en parallell till egna upplevelser här)

Att man inte är flexibel, att man avskyr när personen hör av sig i sista stund och ändrar sig. Sånt hatar jag och därför umgås jag i princip inte med någon.

En del smärttillstånd korrelerar med att vara för tidigt född. Vad som egentligen orsakar sårbarheten här verkar inte helt klarlagt.

Vet inte varför jag citeras när det ska gälla brist på att särskilja sina känslor. Jag har inga sådana problem, dessutom är jag bra på att verbalt kunna förklara både känslor och förnimmelser. Mitt problem är att jag har fel kroppsspråk som backar upp detta, t ex tog det 3 år innan jag fick behandling för depression eftersom jag bara kunde beskriva den, enligt läkaren kunde jag inte ha depression eftersom jag inte såg ut som man ska. Boten enligt henne skulle vara att jag skulle vara tyst. Och inse att hon visste bättre än jag vad jag kände.

Det där problemet har jag nät det kommer till värk. Har jag ont så syns det tydligen inte, desutom klagar jag inte tillräckligt vilket leder till att läkare antingen tror att jag överdriver eller att jag inte alls har ont. Å andra sidan är det skitsamma då jag tycks vara resistent mot smärtstillande ändå.

Är det inte direkt mätbart blir jag alltid hemskickad så jag vet när det är läge att gå till doktorn och inte. Kan det inte mätas å det snaraste så vet jag att det är bättre att jag försöker kurera mig själv. Fast det kan vara svårt att ens övertyga dem att testa saker. Kom in akut urvätskad med hög feber pga långvarig infektion som inte ville ge sig.

"Men du har nog ingen feber."
"Du har väl termometer. Jag har haft samma feber i 2 veckor nu. Jag kräks av att vara så varm så jag lyckas inte dricka något."
"Jo men man kan alltid dricka. Ta bara lite i taget. Det står 41,9, nej det här går ju inte, jag får hämta en annan termometer som funkar!"

Ny termometer samma resultat, läkaren går iväg och frågar långt borta i korridoren, "Visst har vi plats för en patient på akutvården?"

Gick rätt snabbt med dropp och starka febernedsättande och sånt sen...

Jag tror många "normalfungerande" kan störa sig på mitt ojämna intresse inför omgivningen. De vet aldrig riktigt vart de har mig.

Om jag har varit öppen och pratglad en dag är det inte alls säkert att jag känner så nästa dag, även om det rör sig om samma person/sammanhang. Anledningen är ofta att jag inte har tillräckligt mycket energi eller att tankarna är på annat håll just då. De flesta känner såhär emellanåt, men jag är så oflexibel med att skifta fokus. Folk kan tro att jag plötsligt är ointresserad eller att jag bara är högfärdig/dryg. I längden krävs en förklaring och jag brukar dra till med HSP för Asperger låter så hårt + att de flesta har fördomar om AS (det är få personer som verkligen lyssnar när man försöker förklara sin AS eller ens behöver veta det).

Det är möjligt att jag i början av en (vänskaps/kärleks)-relation kan ge sken av att vara mer intresserad än vad jag faktiskt är/kommer att bli. Fast de flesta människor beter sig ju "förälskat" i den s.k. förälskningsfasen när man träffar nya människor, men när glöden väl har slocknat funderar man några varv extra och blir (förhoppningsvis) nyktrare i sitt tänk.

Fast även människor jag fortsätter att gilla kan jag då och då vara undflyende emot i fortsättningen! Det är därför vänskapsrelationer har varit och är en krånglig pusselbit i mitt liv.

TheWonderer92 skrev:Jag tror många "normalfungerande" kan störa sig på mitt ojämna intresse inför omgivningen. De vet aldrig riktigt vart de har mig.

Om jag har varit öppen och pratglad en dag är det inte alls säkert att jag känner så nästa dag, även om det rör sig om samma person/sammanhang.

Jag är också så. Tror det kan förvirra folk.

TheWonderer92 skrev:Om jag har varit öppen och pratglad en dag är det inte alls säkert att jag känner så nästa dag, även om det rör sig om samma person/sammanhang.

Det låter ju annars, som du också skriver, som ett typiskt beteende för normala - särskilt kvinnor. Ingen tillförlitlighet där inte.

nallen skrev:

TheWonderer92 skrev:Om jag har varit öppen och pratglad en dag är det inte alls säkert att jag känner så nästa dag, även om det rör sig om samma person/sammanhang.

Det låter ju annars, som du också skriver, som ett typiskt beteende för normala - särskilt kvinnor. Ingen tillförlitlighet där inte.

Man kan vara tillförlitlig på andra sätt, t.ex. genom att hålla löften.

TheWonderer92 skrev:

nallen skrev:

TheWonderer92 skrev:Om jag har varit öppen och pratglad en dag är det inte alls säkert att jag känner så nästa dag, även om det rör sig om samma person/sammanhang.

Det låter ju annars, som du också skriver, som ett typiskt beteende för normala - särskilt kvinnor. Ingen tillförlitlighet där inte.

Man kan vara tillförlitlig på andra sätt, t.ex. genom att hålla löften.

Det brukar vara ganska bra att hålla löften

Huggorm skrev:

TheWonderer92 skrev:

nallen skrev:Det låter ju annars, som du också skriver, som ett typiskt beteende för normala - särskilt kvinnor. Ingen tillförlitlighet där inte.

Man kan vara tillförlitlig på andra sätt, t.ex. genom att hålla löften.

Det brukar vara ganska bra att hålla löften

Precis. Och jag har aldrig lovat någon att vara tillstädes känslomässigt till 100 % varje dag. Det är någonting som folk tar för givet mer eller mindre att man är. Vilket är jobbigt för man missuppfattas ofta om man avviker från den normen.

Men dom är såna flock djur som lever på att leva bland andra flock. Inte konstigt att vi inte passar in. Man kan säga dom är djuren i buren och vi är publiken men blir sugna på att joina dom ibland.