AspergerForum

jag har varit tillsammans med min tjej i snart 6 månader. problemet är att jag inte vet om hon tycker om mig. jag kan bara ta in om hon t. ex. säger att hon älskar mig, men om jag inte får ett sms med ett hjärta i eller där det står puss så får jag ångest och tror att det är slut. nu har hon inte sms:at mig på en hel dag, och jag tror förstås att hon har tröttnat på mig. varför detta bekräftelsebehov? jag äter lugnande medicin för att stå ut. har någon råkat ut för nåt liknande, och vad gjorde ni då?

/ledsen prick

Jag var lite orolig i början av nuvarande relationen. Jag hade varit med om några dåliga erfarenheter, och det är ju oftast orsaken till att man är orolig över att partnern kan lämna en. Men min erfarenhet är att det blir allt bättre ju längre man är tillsammans, för då känner man ju sin partner bättre och är säkrare på att relationen är bra.

Vad jag gjorde är att jag bad min partner att höra av sig regelbundet varje dag i början tills jag kan känna mig säkrare. Det är viktigt att förklara att det är pga av ens egen oro och inte för att kontrollera partnern. Vi kom också överens om en fras som han skulle säga minst en gång om dagen, något som "du kan vara trygg hos mig". Det var sen när vi bodde ihop. Och sen var det jag som sa att han skulle sluta med att säga det där, för jag började tycka att det blev tjatigt. Så jag behövde inte det längre.

Numera är jag inte alls orolig när det gäller vår relation, det var väl bara nåt halvår eller högst ett år i början.

Det är nog bra om du berättar för din tjej hur du tänker och fungerar när det gäller bekräftelse. Om jag hade varit tillsammans med någon som kräver att jag ska skicka hjärtan och säga att jag älskar den hela tiden hade jag blivit frustrerad ganska snabbt. Men om man berättar varför man vill ha det så är det ju en annan sak.

toblerone: tack för bra tips! glad att du funnit tryggheten i relationen nu.

surkatt: jag vill inte ha hjärtan och ömhetsbetygelser dagarna i ända. däremot är det den enda formen av kärlek jag förstår. kan inte läsa min partner så bra.

Försök vara tydlig när du pratar med din tjej om det. Det är viktigt att lägga fram det som något som du behöver hennes hjälp med och om hon bryr sig om dig så kommer hon säkert att vilja hjälpa dig med det. Särskilt tjejer brukar gilla att hjälpa till med såna saker.

Däremot skulle jag avråda från att säga till henne att du bara förstår en form av kärlek. Det kan ju väcka tanken i henne att möjligheter till hur relationen kan utvecklas kan vara ganska begränsade. Och det vet man inte ens hur det utvecklas. I regel kan man ju läsa personen mycket bättre när man känner henne längre tid. Så, vissa problem löser sig själva. Det är mycket som blir lättare när man känner en person en längre tid.

Toblerone skrev:Det kan ju väcka tanken i henne att möjligheter till hur relationen kan utvecklas kan vara ganska begränsade.

Rent allmänt ska relationer inte "utvecklas", man bestämmer sig först och utför sen. Att det ska vara så saatans svårt att fatta.

nallen skrev:

Toblerone skrev:Det kan ju väcka tanken i henne att möjligheter till hur relationen kan utvecklas kan vara ganska begränsade.

Rent allmänt ska relationer inte "utvecklas", man bestämmer sig först och utför sen. Att det ska vara så saatans svårt att fatta.

Sådant fungerar nog bara bland muslimer i dagens läge, du gifter dig med en kvinna och blir hennes förmyndare och bestämmer när ni ska ha sex eller vad du nu vill att hon ska göra. Men tänk på att det inte är en särskilt bra idé här i Sverige får då kan du bli dömd för våldtäkt.

nallen skrev:

Toblerone skrev:Det kan ju väcka tanken i henne att möjligheter till hur relationen kan utvecklas kan vara ganska begränsade.

Rent allmänt ska relationer inte "utvecklas", man bestämmer sig först och utför sen. Att det ska vara så saatans svårt att fatta.

Du får mig att tro att du ALDRIG har haft en relation. Eller inte tillräckligt länge för att den ska kunna utvecklas. ALLA relationer utvecklas. Även vänskapsrelationer, relation mellan föräldrar och barn - you name it. Det finns inget statiskt i relationer.

Toblerone skrev:Det finns inget statiskt i relationer.

...och det är ju ett av de stora problemen.

Du måste nog fråga henne om hon har märkt hur du reagerar och ta det därifrån...

nallen skrev:

Toblerone skrev:Det finns inget statiskt i relationer.

...och det är ju ett av de stora problemen.

Kommer att tänka på detta citat från boken jag läser just nu:

"Billy T. hade aldrig förstått uttrycket 'att jobba med förhållandet'. Ett förhållande var inget jobb. Antingen stämde saker och ting eller så stämde de inte. --- Den enda kvinna han egentligen aldrig hade lämnat var hans mor." (Utan eko)

Billy T. har fem barn med fem olika kvinnor (och dålig ekonomi). Sådant blir följden av att man inte vill stanna kvar i förhållandet när det blir jobbigt. Ett förhållande måste vara perfekt hela tiden, annars drar man.

Nej, ett förhållande ska inte vara ett jobb, och man behöver inte dra för att man tycker det.

En relation kräver sin man/kvinna, det kräver att man jobbar för saken ( man e ju två ). Relation kräver syre åt elden, om man säger, tycker jag.

Alien skrev:Kommer att tänka på detta citat från boken jag läser just nu: [---]

Fast det var ju inte det citatet handlar om jag menar, utan snarare att; man blir ju ihop för att det är bra och är det bra finns det ingen anledning att ändra på det. Tvärtom är det riskfyllt att ändra på saker eftersom de kan bli sämre.

Chrilleb skrev:En relation kräver sin man/kvinna, det kräver att man jobbar för saken ( man e ju två ). Relation kräver syre åt elden, om man säger, tycker jag.

Njäee, jag jobbar bara för att få pengar. Om man måste jobba med en relation så betyder det att man inte är kompatibla, och därmed inte borde blivit ihop ö.h.t.

@rdos


Aha ok...

rdos skrev:

Chrilleb skrev:En relation kräver sin man/kvinna, det kräver att man jobbar för saken ( man e ju två ). Relation kräver syre åt elden, om man säger, tycker jag.

Njäee, jag jobbar bara för att få pengar. Om man måste jobba med en relation så betyder det att man inte är kompatibla, och därmed inte borde blivit ihop ö.h.t.

Ett av dillemat med många relationer. Men det förvånade är, att när en del som uppenbart inte har ett dyft gemensamt, finaly separerar, så när man träffar dem igen om något år, har dom gett sig in i ett lika hopplöst förhållande igen. Människan är underlig...

rdos skrev:

Chrilleb skrev:En relation kräver sin man/kvinna, det kräver att man jobbar för saken ( man e ju två ). Relation kräver syre åt elden, om man säger, tycker jag.

Njäee, jag jobbar bara för att få pengar. Om man måste jobba med en relation så betyder det att man inte är kompatibla, och därmed inte borde blivit ihop ö.h.t.

Jag tror inte du är någon relationsexpert.

Klart man inte ska behöva "jobba med relationen" hela tiden. Men innan man blir ett par är man vänner el bekanta, alltså en helt annan slags relation. Bägge kan ha olika förväntningar, därför blir det bråk, slitningar och missförstånd. Det är alltså värt att försöka förstå varann och kompromissa. Annars måste man gå från relation till relation eftersom ingen relation är perfekt hela tiden. Att tro att det ska vara perfekt från början och sedan hela tiden tycker jag är naivt.

@Alien ; rdos


Hej Alien, jo du har rätt i det du säger, nej jag är ingen relationsexpert, sant.

Alien skrev:Jag tror inte du är någon relationsexpert.

Iaf inte för NTs, men det är inte heller min ambition.

Alien skrev:Klart man inte ska behöva "jobba med relationen" hela tiden. Men innan man blir ett par är man vänner el bekanta, alltså en helt annan slags relation.

Njäee, så fungerar det inte. Aldrig att vänskap blir till en relation för mig. Det är så NTs fungerar, men inte jag.

Alien skrev:Bägge kan ha olika förväntningar, därför blir det bråk, slitningar och missförstånd. Det är alltså värt att försöka förstå varann och kompromissa. Annars måste man gå från relation till relation eftersom ingen relation är perfekt hela tiden. Att tro att det ska vara perfekt från början och sedan hela tiden tycker jag är naivt.

Jobba med en relation och kompromissa är inte samma sak. Komprommisar gör man vid behov, att jobba med något implicerar att man måste babbla om saker jämt och ständigt.

Chrilleb skrev:@Alien ; rdos


Hej Alien, jo du har rätt i det du säger, nej jag är ingen relationsexpert, sant.

Nu var det inte dig jag syftade på som "ingen relationsexpert" här (även om förstås ingen av oss är det, vi har bara våra egna erfarenheter) utan på rdos som jag tyckte uttalade sig väl tvärsäkert.

@Alien



Ah, nu är jag med haha, oki

Jag är absolut inte någon relationsexpert (jag har insett att jag mår bäst när jag lever ensam), och jag vill göra väldigt klart att jag inte skriver detta som kommentar eller kritik mot någon som har postat här. Det här är några iakttagelser.

Ett par gånger har jag haft vänner/bekanta som stått helt frågande då deras partner plötsligt lämnat dem. De kunde, inte i något fall, inse vad som hade gått fel. Det kom som en blixt från klar himmel.

Det tragiska var att deras partners hade försökt prata med dem. De hade försökt ta upp de problem de såg i förhållandet, men av någon anledning "fastnade" det inte i de här personernas sinnen. Deras respektive partners gav upp, och lämnade dem "plötsligt".

Jag har också träffat på par som hållit ihop länge, länge - över fyrtio år när det handlar om dem kring/över pensionsåldern. Trots att jag själv inte vill leva ihop med någon tycker jag att det kan vara väldigt vackert. Man ser att de har tagit sig igenom en hel del, kanske vaknätter med barn, ifrågasättanden, kriser, och de har kommit igenom det hela med tolerans och värme för varandra. De verkar alltid ha pratat med varandra.

Människor förändras över tid, människor utvecklas. Vill man ha ett förhållande får man nog antingen "förhandla" om det när den ena eller andra (vill) förändras, eller ge upp det. Jag ser inte det ena eller det andra som rätt eller fel, men jag tror att det är viktigt att själv vara ärlig och att vilja lyssna till sin partner. Annars kan man lika gärna bryta upp och gå vidare, var och en åt sitt håll.

Och, det här tror jag gäller vänskapsförhållanden lika mycket som samlevnad.

ankhat skrev:Ett par gånger har jag haft vänner/bekanta som stått helt frågande då deras partner plötsligt lämnat dem. De kunde, inte i något fall, inse vad som hade gått fel. Det kom som en blixt från klar himmel.

Tror att jag kan räkna upp nästan tio förhållanden som slutat så. Oftast så är det kvinnor som lämnat karlarna och de står där som mähän och fattar ingenting. Man försöker tala till dem tröstande och säger att ni hade inte så mycket gemensamt egentligen. De borde ta det lite lugnt och leva själv ett tag, men nej de kastar sig huvudstupa in i ett förhållande igen. De har inte begripit vad särbo är, eller vara KK ett tag...