AspergerForum

Adira skrev:

slackern skrev:

BaraLillaJag skrev:

Det borde vara ett kriterium, för nästan alla aspergerare är ju trötta och energilös/ordklös.

Det kan man väl säga att det är i och med att det blir en funktionsnedsättning och det är ju ett kriterium som måste finnas med?

Jag har förbättrat en del genom kosten.

Själv medicinerar jag med dexamfetamin vilket hjälper väldigt bra.

slackern skrev:

Adira skrev:

slackern skrev:
Det kan man väl säga att det är i och med att det blir en funktionsnedsättning och det är ju ett kriterium som måste finnas med?

Jag har förbättrat en del genom kosten.

Själv medicinerar jag med dexamfetamin vilket hjälper väldigt bra.

Inget som skrivs ut utan grövre adhd-problem på papperet.
Hur har det hjälpt dig och vilka biverkningar har du fått? Påverkat sömn positivt eller negativt?

H2SO4 skrev:

slackern skrev:

Adira skrev: Jag har förbättrat en del genom kosten.

Själv medicinerar jag med dexamfetamin vilket hjälper väldigt bra.

Inget som skrivs ut utan grövre adhd-problem på papperet.
Hur har det hjälpt dig och vilka biverkningar har du fått? Påverkat sömn positivt eller negativt?

Jag är även diagnostiserad med ADD, så det är för min ADD jag får den utskriven.

Den hjälper mig med att jag slipper den förlamade-tröttheten, bättre uppmärksamhet och bättre organisering/planering. Inga direkta biverkningar förutom att jag blev hård i magen och svettades floder när jag satte in medicinen, påverkar inte sömnen för jag brukar ta sista dosen vid 16.00 tiden.

slackern skrev:

H2SO4 skrev:

slackern skrev:
Själv medicinerar jag med dexamfetamin vilket hjälper väldigt bra.

Inget som skrivs ut utan grövre adhd-problem på papperet.
Hur har det hjälpt dig och vilka biverkningar har du fått? Påverkat sömn positivt eller negativt?

Jag är även diagnostiserad med ADD, så det är för min ADD jag får den utskriven.

Den hjälper mig med att jag slipper den förlamade-tröttheten, bättre uppmärksamhet och bättre organisering/planering. Inga direkta biverkningar förutom att jag blev hård i magen och svettades floder när jag satte in medicinen, påverkar inte sömnen för jag brukar ta sista dosen vid 16.00 tiden.

Ok skönt att det fungerar

H2SO4 skrev:

slackern skrev:

H2SO4 skrev:
Inget som skrivs ut utan grövre adhd-problem på papperet.
Hur har det hjälpt dig och vilka biverkningar har du fått? Påverkat sömn positivt eller negativt?

Jag är även diagnostiserad med ADD, så det är för min ADD jag får den utskriven.

Den hjälper mig med att jag slipper den förlamade-tröttheten, bättre uppmärksamhet och bättre organisering/planering. Inga direkta biverkningar förutom att jag blev hård i magen och svettades floder när jag satte in medicinen, påverkar inte sömnen för jag brukar ta sista dosen vid 16.00 tiden.

Ok skönt att det fungerar

Tack metylfendidat som jag hade innan var ingen hitt direkt.

ingetbranamn skrev:TS, om man bara tycker synd om sig själv hela tiden, då får man räkna med att må dålig, tyvärr det är så det är det bara. Om man däremot tänker att även om det är skitjobbigt och knepigt emellanåt så går det mesta att lösa men man måste kunna tänka positivt!

Kan tillägga att jag talar av erfarenhet, för bara några år sedan rökte jag säkert 4 paket cigg i veckan och tyckte synd synd synd om mig själv, jag hade även under den här tiden ett ganska allvarligt alkoholmissbruk, vet du vad det hade för effekter? Människor orkade inte till slut inte med mig längre, och då ska det tilläggas att de flesta hade ett ENORMT tålamod. Numera är jag rökfri, dricker gärna öl fortfarande men sällan mer än kanske två gånger per varannan vecka och mår väldigt bra! Det första steget i rätt riktigt är att sluta självömka, man vinner absolut ingenting på det. Helt enkelt, kunde jag så kan du! Men du måste vilja på allvar också, du måste bestämma dig för hur du vill ha det, ingen annan kan göra det åt dig.

Skönt att höra

BaraLillaJag skrev:Det där med känslighet om det har att göra med perception är ett utav kriterierna för autism men är inte ett obligatoriskt kriterium

Det enda jag har funnit som bot för detta är avreagera mig med styrketräning och springa av mig alla tankarna, samt äta relativt mycket frukt å grönt

Adhd medicin hjälper bara till en viss del..

BaraLillaJag skrev:Adhd medicin hjälper bara till en viss del..

Det kan jag hålla med dig om. Fast bättre än utan?

slackern skrev:

BaraLillaJag skrev:Adhd medicin hjälper bara till en viss del..

Det kan jag hålla med dig om. Fast bättre än utan?

Precis, annars skulle man kunnat vara ett monster..

BaraLillaJag skrev:

slackern skrev:

BaraLillaJag skrev:Adhd medicin hjälper bara till en viss del..

Det kan jag hålla med dig om. Fast bättre än utan?

Precis, annars skulle man kunnat vara ett monster..

Jag tror varken du eller jag är monster om vi skulle vara omedicinerade för våran ADHD, OK för att jag hade rätt kortstubin innan jag fick min diagnos men inte så att jag blev ett monster.

slackern skrev:

BaraLillaJag skrev:

slackern skrev:
Det kan jag hålla med dig om. Fast bättre än utan?

Precis, annars skulle man kunnat vara ett monster..

Jag tror varken du eller jag är monster om vi skulle vara omedicinerade för våran ADHD, OK för att jag hade rätt kortstubin innan jag fick min diagnos men inte så att jag blev ett monster.

Ett rastlöst monster
Har kort stubin både med och utan medicin men blir "lugnare" med medicin.

BaraLillaJag skrev:

slackern skrev:

BaraLillaJag skrev:
Precis, annars skulle man kunnat vara ett monster..

Jag tror varken du eller jag är monster om vi skulle vara omedicinerade för våran ADHD, OK för att jag hade rätt kortstubin innan jag fick min diagnos men inte så att jag blev ett monster.

Ett rastlöst monster
Har kort stubin både med och utan medicin men blir "lugnare" med medicin.

OK jag har ADD så är väl inte sådär jätte rastlös utav mig, fast kan ju vara det ibland och har varit det tidigare när jag var yngre då ville jag att det skulle hända något hela tiden.

Jag måste intyga här att jag har ADD, och känner den här inre rastlösheten, men kan ibland ha svårt att få ``tummen ur röven´´ och göra det jag bör. Något som blir lättare när jag får ta min concerta

Jag blir alltid så förvånad när jag träffar aspergare som har en massa energi. Men de finns! Jag antar att det beror lite på ens övriga personlighet, sin övriga hälsa, sådana saker.

Jag har iofs ADD med men har träffat rena aspergare med med låg energi. Tror det kan bero på olika saker.

För min del har det varit hypotyreos, autoimmun blandsjukdom, bristsjukdomar, depression, ADD/AS.

När jag fick rätt antidepp så blev jag mer energisk men insåg det fattades något. Fick levaxin. Blev ännu bättre. Sedan insåg jag att det fattades något annat. Fick medicin för ADD. Sen fattades det ngt igen och fick tillskott. Ha ha. Jävla karusell.

Jag har insett att jag är energilös på flera plan och på flera sätt. Skitkomplicerat. Men känslan att inte idas BÖRJA det tror jag är ADD. Där hjälper medicinen litegranna.

Jag är inte diagnostiserad med Asperger, så jag kanske diskvalificerar mig för den här diskussionen? Jag tycker dock att tråden är intressant och det känns bara som en tidsfråga innan jag själv får min AS-dom enligt en ny överläkare.

Om du fixar ditt jobb utan att det sliter på hälsan så ska du nog undvika att berätta någonting för dina arbetskollegor. Den största anledningen till det är att dina arbetskollegor ALLTID utgår ifrån sitt eget tänk för de kan helt enkelt inte relatera till din problematik och ditt tankesätt. Utöver det så lär det finnas arbetskollegor som, i brist på ett eget liv, kommer att låta käften gå, vilket kan bli en stor last för dig. Jag va själv öppen med min ADD och jag kan säga dig det att inte en jävel förstod mig. Den största anledningen till det är för att dom helt enkelt va totalt likgiltiga inför fenomenet. Dom trodde istället att jag va en lätt efterbliven psykopat och en potentiell mördare eftersom att jag inte va som dom...

Jag kan väl även medge att jag känner igen mig mycket i din beskrivning och det känns som att det bästa man kan göra är att ta en dag i taget. Klyschigt värre, men sant. Speciellt om man har blivit mer bitter än vanligt på ålderns höst.

Sen vet jag inte riktigt om en person med Aspergers egentligen borde ha mer fog för att känna en mer hopplöshet och en mer bitterhet i livet än vad någon annan människa känner. Jag förringar inte denna problematik som Asperger medför, men tittar man utanför sin bubbla för en sekund och iakttar sin omgivning så vill jag nog påstå att vi är dom som borde framstå som dom mer normala i sammanhanget. Det brukar vara min morot i livet när jag känner mig lite mer hängig än vanligt.

Smeus skrev:Om du fixar ditt jobb utan att det sliter på hälsan så ska du nog undvika att berätta någonting för dina arbetskollegor. Den största anledningen till det är att dina arbetskollegor ALLTID utgår ifrån sitt eget tänk för de kan helt enkelt inte relatera till din problematik och ditt tankesätt. Utöver det så lär det finnas arbetskollegor som, i brist på ett eget liv, kommer att låta käften gå, vilket kan bli en stor last för dig. Jag va själv öppen med min ADD och jag kan säga dig det att inte en jävel förstod mig. Den största anledningen till det är för att dom helt enkelt va totalt likgiltiga inför fenomenet. Dom trodde istället att jag va en lätt efterbliven psykopat och en potentiell mördare eftersom att jag inte va som dom...

Men usch... Jag har dock bara jobbat på DV, så då har jag fått mer förståelse. Men visst kan det bli så där illa, när folk är okunniga om våra handikapp.

Smeus skrev:Jag är inte diagnostiserad med Asperger, så jag kanske diskvalificerar mig för den här diskussionen? Jag tycker dock att tråden är intressant och det känns bara som en tidsfråga innan jag själv får min AS-dom enligt en ny överläkare.

Om du fixar ditt jobb utan att det sliter på hälsan så ska du nog undvika att berätta någonting för dina arbetskollegor. Den största anledningen till det är att dina arbetskollegor ALLTID utgår ifrån sitt eget tänk för de kan helt enkelt inte relatera till din problematik och ditt tankesätt. Utöver det så lär det finnas arbetskollegor som, i brist på ett eget liv, kommer att låta käften gå, vilket kan bli en stor last för dig. Jag va själv öppen med min ADD och jag kan säga dig det att inte en jävel förstod mig. Den största anledningen till det är för att dom helt enkelt va totalt likgiltiga inför fenomenet. Dom trodde istället att jag va en lätt efterbliven psykopat och en potentiell mördare eftersom att jag inte va som dom...

Nej, du diskvalificerar dig knappast.

Ett intressant och bra inlägg som initierat handlar om trådämnet.
Självklart kan fler än aspies känna av negativa effekter av att berätta om sina diagnoser på jobbet.
Du beskriver det mycket förtjänstfullt.

Beror förstås på vilken arbetsplats man är på, om man jobbar på ett bygge eller i ett städlag på ett bemanningsföretag är det kanske ingen vidare god jordmån för diagnosprat.
Folk på såna ställen har nog fullt upp med sitt samt är ointresserade/okunniga om diagnoser och psykiatri i allmänhet.

I den typen av miljöer är det bäst att tiga om helt om diagnoser.
Möjligen kan man säga hur man funkar fast i vardagliga termer, men man kan inte räkna med förståelse från deras sida.

Om jag vore på ett sånt ställe skulle jag lyssna av folket innan jag sa nåt.
Om en människa låter korkad när hon pratar är hon med största sannolikhet korkad och då vet man att informationen inte går in alternativt feltolkas.

Att berätta om sin diagnos till varken jobbet eller någon okänd är desamme som blotta sig över andra man inte känner.

Om man söker t ex förståelse, respekt och/eller behöver anpassning av arbetsuppgifter eller arbetsmiljö, kanske du ska börja fundera på om du ska berätta. Men orkar du anpassa dig genom att t ex spela och det känns ok så ser jag inte vitsen med det. Det är såklart en chansning att berätta och det finns ju ingen garanti för att det blir bättre.

vofff skrev:Att berätta om sin diagnos till varken jobbet eller någon okänd är det samma som blotta sig över andra man inte känner.

Nej! Jag tycker att det är det samma som att söka den hjälp, som vi har rätt till. Och om du så skulle råka ut för en idiot, som inte har någon förmåga att förstå, är det ju fel på den personen och inte på dig.

Smeus skrev:Jag är inte diagnostiserad med Asperger, så jag kanske diskvalificerar mig för den här diskussionen? Jag tycker dock att tråden är intressant och det känns bara som en tidsfråga innan jag själv får min AS-dom enligt en ny överläkare.

Om du fixar ditt jobb utan att det sliter på hälsan så ska du nog undvika att berätta någonting för dina arbetskollegor. Den största anledningen till det är att dina arbetskollegor ALLTID utgår ifrån sitt eget tänk för de kan helt enkelt inte relatera till din problematik och ditt tankesätt. Utöver det så lär det finnas arbetskollegor som, i brist på ett eget liv, kommer att låta käften gå, vilket kan bli en stor last för dig. Jag va själv öppen med min ADD och jag kan säga dig det att inte en jävel förstod mig. Den största anledningen till det är för att dom helt enkelt va totalt likgiltiga inför fenomenet. Dom trodde istället att jag va en lätt efterbliven psykopat och en potentiell mördare eftersom att jag inte va som dom...

Jag kan väl även medge att jag känner igen mig mycket i din beskrivning och det känns som att det bästa man kan göra är att ta en dag i taget. Klyschigt värre, men sant. Speciellt om man har blivit mer bitter än vanligt på ålderns höst.

Sen vet jag inte riktigt om en person med Aspergers egentligen borde ha mer fog för att känna en mer hopplöshet och en mer bitterhet i livet än vad någon annan människa känner. Jag förringar inte denna problematik som Asperger medför, men tittar man utanför sin bubbla för en sekund och iakttar sin omgivning så vill jag nog påstå att vi är dom som borde framstå som dom mer normala i sammanhanget. Det brukar vara min morot i livet när jag känner mig lite mer hängig än vanligt.

Liknande erfarenheter här! Jag försökte vara öppen med min ADHD, med resultatet att folk (för säkerhets skull?) håller sig borta från mig. Man märker att folk inte längre tar en på allvar, de tror inte att man har något vettigt att komma med.

Och det gäller även mycket välutbildade människor. Sedan finns det enskilda individer - med olika bakgrunder - som verkligen försöker se en som människa. Men de är minoriteten. Jag tror tyvärr att det är ren lathet hos folk. De orkar inte sätta sig in i vad det betyder. Det är ju lättare att umgås med folk utan såna problem istället. Fast det är det ju inte! Även NTs kan krångla en massa. Och folk skulle kanske bli positivt överraskade om de umgicks med en Aspie. Mera logiskt och förutsägbart t.ex.

Toblerone skrev:Jag tror tyvärr att det är ren lathet hos folk. De orkar inte sätta sig in i vad det betyder. Det är ju lättare att umgås med folk utan såna problem istället. Fast det är det ju inte! Även NTs kan krångla en massa. Och folk skulle kanske bli positivt överraskade om de umgicks med en Aspie. Mera logiskt och förutsägbart t.ex.

Det här är den slutsats som jag också drar. Folk distanserar sig mer och mer. Dessutom blir man behandlad som om man vore omyndigförklarad, men riktigt så illa är det ju inte (även om det givetvis finns undantag, ni förstår poängen).

Människor tar den enkla vägen och det bekväma valet i 99 fall av 100, tyvärr! Om en allsmäktig gud ploppade ner från himmelen och gav en lättformulerad skrift på 20 sidor som förkunnade meningen med livet så hade lika många som ovan slängt skriften åt helvete. Man tar inga omvägar i onödan om det inte genererar en personlig vinning, helst i form av en sedelbunt.

Jag kanske framstår som jävligt cynisk, men jag tror inte att jag är så långt ifrån sanningen.

Smeus skrev:

Toblerone skrev:Jag tror tyvärr att det är ren lathet hos folk. De orkar inte sätta sig in i vad det betyder. Det är ju lättare att umgås med folk utan såna problem istället. Fast det är det ju inte! Även NTs kan krångla en massa. Och folk skulle kanske bli positivt överraskade om de umgicks med en Aspie. Mera logiskt och förutsägbart t.ex.

Det här är den slutsats som jag också drar. Folk distanserar sig mer och mer. Dessutom blir man behandlad som om man vore omyndigförklarad, men riktigt så illa är det ju inte (även om det givetvis finns undantag, ni förstår poängen).

Människor tar den enkla vägen och det bekväma valet i 99 fall av 100, tyvärr! Om en allsmäktig gud ploppade ner från himmelen och gav en lättformulerad skrift på 20 sidor som förkunnade meningen med livet så hade lika många som ovan slängt skriften åt helvete. Man tar inga omvägar i onödan om det inte genererar en personlig vinning, helst i form av en sedelbunt.

Jag kanske framstår som jävligt cynisk, men jag tror inte att jag är så långt ifrån sanningen.

Japp, tyvärr är det ofta så. Och jag tror det är våra stressade liv som gör att det blir så. Man märker en viss skillnad när man är ute på landsbyggden nånstans. Där har folk mer tid, tar saker lite saktare och tittar närmare på sina medmänniskor istället för att förkasta dem direkt.