Aspergermammor
Postat: 2008-03-10 0:26:28
Det enda positiva jag kan säga om min egen mamma är att hon till skillnad från 95% av aspergermammorna inte hade en arbetar/medelklassbakgrund utan kom från en finare familj och därför inte var riktigt lika "grov" i sättet hon pratade om mig med alla möjliga, även om hon hade ett sjukligt bekräftelsebehov.
Vanligtvis verkar en typisk aspergermamma vara en väldigt drivande, extremt skvallrig arbetar eller medelklasskärring, ofta med münchhausenliknande beteende också.
Ofta när jag ser eller hör aspergermammor slås jag av att många faktiskt är värre än min mamma var. Extremt dumma kossor, ofta också med dummare barn än jag själv så proportionellt skadar de kanske sina barn mindre än vad min mamma skadade mig.
Dumma och slöa aspergerbarn verkar inte alls lida av sin diagnos, de kan bråka och vara jobbiga men är ungefär som djur i den bemärkelsen att så snart de får mat eller något roligare att göra är konflikten glömd och ingen tid ägnas åt kontemplation kring den egna självbilden, "vem är jag?" eller begreppen stolthet och individuell integritet. De låter sig fösas som åsnor helt enkelt och att deras mammor är pådrivande och besatta av deras diagnos på ett sätt som t.o.m är värre än hur min egen mamma betedde sig skadar dem därför inte märkbart.
Det mest skrämmande för mig har varit när jag på något sätt kommenterats av andras aspergermammor, i något sammanhang, bakom min rygg, utan att de ens träffat mig i verkligheten många gånger. De projicerar alltid väldigt starkt sin egen världsbild på vem som än råkar ha diagnosen och har redan dömt en på förhand, dessa extremt obildade, okunniga lågklasskärringar som inte sällan jobbar på dagis, soc, som skolkurator eller något annat yrke där "empati" är viktigt men ingen i realiteten har det.
De drar grova, totalt ogrundade paraleller till sina egna barn och hänvisar alltid på ett skvallersjukt och uthängande sätt till sina egna, "enorma" erfarenheter och kunskaper på området, "att leva med ett AS-barn" etc.
Om de bara skadade sina egna barn skulle jag inte bry mig, men när dessa mindre förfinade men mer dominanta och pådrivande subbor influerat min mamma med sitt tänkande och försökt göra henne till en del av sin sektliknande skvallergemenskap har det påverkat henne, eftersom hon är rätt svag i vissa avseenden, och fört in dessa grisars arbetarklassmentalitet i vår familj. Något som direkt påverkat mig negativt.
Som tonåring drömde jag vid ett par tillfällen att jag mördade mamman till en rätt lågfungerande AS-kille jag placerats i kränkande specialklass tillsammans med.
Min egen mammas relation till dessa kvinnor var under en period ungefär som när Marge Simpson i ett gammalt simpsonsavsnitt träffar en halvkriminell, kroppsbyggande flata som börjar påverka hennes tankesätt och de drar iväg på en thelma & louise-parodierad road trip.
Jag upplevde alltid att min mamma perverterades av andra aspergermammor och av lärare/skolpersonal och att vår relation hade varit bättre idag om de utomståendes påträngande åsikter inte fått komma i närheten av vår familj.
Till alla unga, oerfarna aspergermammor vill jag ge rådet att inte lyssna på de gamla erfarna communitykärringarna med 80-talist eller tidiga 90-talistbarn som diagnostiserades under 90-talet.
Stäng dem ute och bilda er egen uppfattning, helt och hållet. Hur hjälplöst det än kan kännas och hur skönt det än kan vara att ha någon som framstår som "erfaren" att ta råd av och utbyta erfarenheter med, gör inte det. För era barns skull.
Vanligtvis verkar en typisk aspergermamma vara en väldigt drivande, extremt skvallrig arbetar eller medelklasskärring, ofta med münchhausenliknande beteende också.
Ofta när jag ser eller hör aspergermammor slås jag av att många faktiskt är värre än min mamma var. Extremt dumma kossor, ofta också med dummare barn än jag själv så proportionellt skadar de kanske sina barn mindre än vad min mamma skadade mig.
Dumma och slöa aspergerbarn verkar inte alls lida av sin diagnos, de kan bråka och vara jobbiga men är ungefär som djur i den bemärkelsen att så snart de får mat eller något roligare att göra är konflikten glömd och ingen tid ägnas åt kontemplation kring den egna självbilden, "vem är jag?" eller begreppen stolthet och individuell integritet. De låter sig fösas som åsnor helt enkelt och att deras mammor är pådrivande och besatta av deras diagnos på ett sätt som t.o.m är värre än hur min egen mamma betedde sig skadar dem därför inte märkbart.
Det mest skrämmande för mig har varit när jag på något sätt kommenterats av andras aspergermammor, i något sammanhang, bakom min rygg, utan att de ens träffat mig i verkligheten många gånger. De projicerar alltid väldigt starkt sin egen världsbild på vem som än råkar ha diagnosen och har redan dömt en på förhand, dessa extremt obildade, okunniga lågklasskärringar som inte sällan jobbar på dagis, soc, som skolkurator eller något annat yrke där "empati" är viktigt men ingen i realiteten har det.
De drar grova, totalt ogrundade paraleller till sina egna barn och hänvisar alltid på ett skvallersjukt och uthängande sätt till sina egna, "enorma" erfarenheter och kunskaper på området, "att leva med ett AS-barn" etc.
Om de bara skadade sina egna barn skulle jag inte bry mig, men när dessa mindre förfinade men mer dominanta och pådrivande subbor influerat min mamma med sitt tänkande och försökt göra henne till en del av sin sektliknande skvallergemenskap har det påverkat henne, eftersom hon är rätt svag i vissa avseenden, och fört in dessa grisars arbetarklassmentalitet i vår familj. Något som direkt påverkat mig negativt.
Som tonåring drömde jag vid ett par tillfällen att jag mördade mamman till en rätt lågfungerande AS-kille jag placerats i kränkande specialklass tillsammans med.
Min egen mammas relation till dessa kvinnor var under en period ungefär som när Marge Simpson i ett gammalt simpsonsavsnitt träffar en halvkriminell, kroppsbyggande flata som börjar påverka hennes tankesätt och de drar iväg på en thelma & louise-parodierad road trip.
Jag upplevde alltid att min mamma perverterades av andra aspergermammor och av lärare/skolpersonal och att vår relation hade varit bättre idag om de utomståendes påträngande åsikter inte fått komma i närheten av vår familj.
Till alla unga, oerfarna aspergermammor vill jag ge rådet att inte lyssna på de gamla erfarna communitykärringarna med 80-talist eller tidiga 90-talistbarn som diagnostiserades under 90-talet.
Stäng dem ute och bilda er egen uppfattning, helt och hållet. Hur hjälplöst det än kan kännas och hur skönt det än kan vara att ha någon som framstår som "erfaren" att ta råd av och utbyta erfarenheter med, gör inte det. För era barns skull.