AspergerForum

En fundering med en liten snabb anekdot.

Jag gick gymnasiet i en relativt stor skola och då större delarna av den var på ett enda plan (ombyggd soldatanläggning) så går de flesta med olika fysiska handikapp där för den blir ju väldigt välanpassad för dom. Lite genant att erkänna och såhär i efterhand har jag insett att jag möjligtvis förskönade det för mig själv men jag var så vidrigt avundsjuk på dom för dom verkade ha en så mycket djupare gemenskap som bottnade i deras gemensamma svårigheter trots deras olikheter i klädstil och synliga intressen medans jag kände mig ensam i mina och den enda samhörigheten man hade med andra var av ytlig karaktär som musiksmak och liknande.

Nåja, men så till frågan: Känner du solidaritet till andra aspergare?
Berätta gärna mer ingående också hur ni tänker kring ert svar.

Det är en ganska svår fråga. Det är kanske lite lättare att känna sympati med folk som har samma problem som en själv, det är ju lättare att leva sig in i. Men samtidigt har ju aspergare väldigt olika personligheter, det är mer som skiljer individerna åt än symptomen som är gemensamma.

Det ingår förmodligen i att vara aspergare att inte alls kunna svara på den frågan.

Huggorm skrev:Det är en ganska svår fråga. Det är kanske lite lättare att känna sympati med folk som har samma problem som en själv, det är ju lättare att leva sig in i. Men samtidigt har ju aspergare väldigt olika personligheter, det är mer som skiljer individerna åt än symptomen som är gemensamma.

Jo jag vet, har faktiskt inte svarat på den själv än för jag är inte säker på vad jag tycker. På ett sätt har jag ett något patetiskt ouppfyllt behov av att känna samhörighet men jag vet faktiskt inte riktigt om jag gör det.

Nu kan jag väl i för sig inte uttala mig om hur dom rullstolsburna i gymnasiet var men utseendemässigt så verkade det vara en väldigt blandad grupp i motsatsen till "vanliga ungdomsgäng" när nördar är med nördar, hårdrockare med hårdrockare och fjortisar med fjortisar.

Jag svarade "ja". Kanske inte ett helt oreserverat ja, utan mera "ja, i någon mån", men definitivt mer "ja" än "ibland/till vissa".

Jag har en kompis som jag misstänker också har AS. Han lever i mina ögon bättre upp till symptombilden än vad jag gör, även om han aldrig gått och fått en diagnos. I vissa aspekter kan jag relatera till hans tankar och känslor, men ofta kan jag också störa mig på hans inflexibilitet. Vad som trots allt skiljer oss åt är att medans jag utvecklats åt ett neurotypiskt håll tycks han stå kvar på ruta ett. Jag kan på många sätt se mig själv som tonåring i honom. Trots att jag är yngre känner jag nog ett visst ansvar för att stötta honom.

Jag svarade "nej", men efter viss tanke kanske jag borde svarat "till vissa". Där är nog väldigt många aspergare som jag skulle störa mig som fan på tror jag dock. Misstänker nästan lite i efterhand att jag rentav hade en aspie-nemesis när jag pluggade faktiskt. Om en aspie har intressen som ligger för nära mina egna kan det nog uppstå viss prestige mellan oss.

Nej. Inte gruppen i helhet. Känner egentligen ingen samhörighet med aspergare så att jag vill engagera mig för att ändra samhället till att bli mer AS-vänligt. Har full förståelse för att vanligt folk upplever aspergare som jobbiga, krångliga och omöjliga. Tror inte att det går att göra nåt åt den inställningen heller genom att försöka få det till att aspergare inte är knepiga utan bara har andra personlighetsdrag och att det skulle vara fördomar att klassa aspergare som knepiga.

Jag önskar givetvis att det går så bra som möjligt för alla och det finns mycket talang och intelligens bland aspergare som nu går till spillo för att dessa individer inte ges möjlighet att göra nåt av det. Det är ett problem och nåt som borde åtrgärdas, samhället skulle tjäna mycket på det. På flera olika plan.

Men jag känner inte att aspergare är en grupp i samhället som skulle kunna enas till någon gemenskap. Vi skulle inte kunna komma överens och få fram några representater som talar för oss med en gemsnsam röst. Inget idé att ens försöka då det är dödfött från början. Vi kan inte heller kräva att andra ska ta till sig vårt beteende som alternativa personlighetsdrag när aspergare i många fall retar gallfeber på folk. Ingen idé att försöka tvinga på vanligt folk den grejen och låtsas på liknande sätt som att vi ska låtsas att tjockisar inte är tjocka eller att invandrare blir svenskar. (Och jag är en tjockis)

Så nä, jag känner ingen solidaritet med aspergare som grupp. Vissa inidivder som har AS gillar jag, vissa har jag respekt för när dom har talang och ett gott intellekt. Många är kunniga och pålästa och har bra synpunkter och alternativa perspektiv på saker. Jag har inget till övers för as-indivder som förväntar sig att bli bemötta respektfullt när dom inte har behagat att duscha på en vecka för att strålen gör ont, klär sig som Stighelmer, beter sig som Fleksnes och är som fyrkanter som försöker ta sig genom cirkelrunda hål och börjar tjura när dom inte kommer genom och skyller på att det är fel på hålet.

Puzzle skrev:

Huggorm skrev:Det är en ganska svår fråga. Det är kanske lite lättare att känna sympati med folk som har samma problem som en själv, det är ju lättare att leva sig in i. Men samtidigt har ju aspergare väldigt olika personligheter, det är mer som skiljer individerna åt än symptomen som är gemensamma.

Jo jag vet, har faktiskt inte svarat på den själv än för jag är inte säker på vad jag tycker. På ett sätt har jag ett något patetiskt ouppfyllt behov av att känna samhörighet men jag vet faktiskt inte riktigt om jag gör det.

Nu kan jag väl i för sig inte uttala mig om hur dom rullstolsburna i gymnasiet var men utseendemässigt så verkade det vara en väldigt blandad grupp i motsatsen till "vanliga ungdomsgäng" när nördar är med nördar, hårdrockare med hårdrockare och fjortisar med fjortisar.

Hur länge får man tveka då?? Inom filosofin har vi Certesiskt tvivel som är en slags metod, men tvekan får liksom inte vara mer än enmånad så där. Sen har vi Kierkegaardskt tvivel som innebär: ja, skall man måhända tveka livet ut ????? Och så kommer han till slutsatsen: Nej. Man måste välja. Enten-eller. Och passa sig.Ty rätt vad det är är det för sent...... Men måste våga språnget ut i det okända.
Detta skrivet tlite OT. ( Men oxå till vägledning.)
Jag behövde alltså 5 minuter på ig för att konstatera att frågan tillhörde själva bubblans vägg. ( Här lotsade jag mig in i Leibniz Monadologi och ut igen.).

Jag röstade "Ibland/Till vissa".

Nej. Enstaka individer men inte som grupp.

Njae, aspergare är alldeles för olika för att jag ska kunna känna någon form av samhörighet eller solidaritet med allihop. Men vissa, som verkar tänka på exakt samma sätt som jag gör, känner jag förstås lite större tillhörighet med.

Ja, fast inte till alla. Så fick välja mellantinget. Men är man i en stor grupp brukar jag ganska snabbt pejla vem som är aspigast, det finns helt klart en större dragning till de människorna.

Är hela gruppen aspergare, ja då blir det ju självklart på ett annat sätt, då blir nog vemsomhelst rätt selektiv.

kiddie skrev:Ja, fast inte till alla. Så fick välja mellantinget. Men är man i en stor grupp brukar jag ganska snabbt pejla vem som är aspigast, det finns helt klart en större dragning till de människorna.

Samma här, fast jag dras nog snarare till folk som är udda och utanför på olika sätt och inte bara åt det aspiga hållet

Generellt, ja.

Gäller Aspergersaken på ett övergripande plan; att vi inte ska diskrimineras av samhället och behandlas som tredje klassens medborgare.
Att vi måste värdera dragen bättre, att vi måste se fördelarna med vissa drag som starka intressen, detaljseende, analytiskt tänkande med mera.

Fast rent personligt och subjektivt går det ju inte att älska alla naturligtvis.

Jag röstade ja.

Ingen annan bryr sig om aspergare så därför känns det som att vi måste bry oss om varandra.

Sen gillar man inte alla givetvis, men man har ändå något som förenar.

Nej.

Känner inget särskilt för AS-klubben.
Trevligt med folk på forumet som kanske känner igen sig i det man pratar om ibland men någon riktig solidaritet känner jag inte för gruppen.

Jag vet inte.

Ja.

Fast jag passar inte in här. Det är så mycket debatter här. Min sjukdom har lärt mig att vara mer försiktig än att gå på i ullstrumporna.

Nej. De flesta är så väldigt rudis. Envisa egoister osv. men det finns några som klarar/vågar använda empati också i stor kontrast till sina gelikar. Även mer än vad vanliga NT gör. De är fina.