AspergerForum

Äldre med Asperger, hur ser livet ut för dom?

Jeg har det fint som er ved god helse.

Ja, og så tipper jeg litt, og kanskje jeg vinner.

Og røyker litt tobakk og har litt hobbyer og ser på TV.

Ja, det skal ikke så mye til egentlig.

Alien skrev:Ja, jag undrar hur det blir. Har man öht rätt till något stöd som pensionär? Boendestöd, kontaktperson etc?

Någon som vet?

Flinta skrev:

Alien skrev:Ja, jag undrar hur det blir. Har man öht rätt till något stöd som pensionär? Boendestöd, kontaktperson etc?

Någon som vet?

Här i Östhammar har vi samma rättigheter efter 65 som före. Tror jag (inte hundra säker).

50+ Kvar i arbetslivet, eller vad man nu ska kalla praktik och andra åtgärder för. Fick diagnosen för några år sedan och det förklarade mycket men inte allt..... Är ofta nöjd med livet, barnet har blivit ung vuxen och jag har skaffat en liten hund för jag behöver någon som svansar runt. Hon har väl blivit mitt specialintresse.

antonius skrev:För mig är det mest att jag inte längre orkar "kompensera" för alla mina tillkortakommanden och hellre drar mig undan, men iakttar mer de som beter sig väldigt aspigt och tänker så där brukade jag med bete mig...

Känner igen det så väl. När jag var yngre, tänkte jag inte på det. Numera är jag - tyvärr - så medveten om det och kan ändå inte få till det så bra som jag vill.

Fick diagnos vid 63, efter ett helt liv med akademiska examina och vanligt lönearbete. Gjorde utredning privat.

Har tränat, tränat och åter tränat på socialt liv. Gick ner på deltid i perioder, då jag var nära att bita i gräset.

Har alltid klarat mig själv men det har kostat. Både kraft och pengar.
Diagnosen fick alla pusselbitar att falla på plats! Fattade varför jag är som jag är, och varför träning inte ger förväntat resultat. Har känt mig som en "besvikelse" för ett par samtalsterapeuter som jag anlitat själv för att orka överleva - den förväntade förändringen av mitt livssätt efter terapin uteblev helt.

Att bli ålderspensionär var en befrielse! Äntligen kan jag gå och skrota som jag vill! Unnar mig också att smita från sociala tillställningar ibland. Har lärt mig ransonera sånt, då mår jag mycket bättre.
Men sorgen över att jag inte orkar lika mycket som vännerna finns kvar.
Önskar fortfarande att jag var en sån som gillar fester och grupper ...

Jag läste att man inte har rätt till några nya åtgärder efter pensionsdagen. Dvs har man inte haft kontaktperson och boendestöd förut, så får man det inte sen.

Vilket jag tycker är ologiskt, eftersom man kan bli i större behov av detta när man blir äldre. Partnern kan ha lämnat en och ev barn flyttat hemifrån.

Frågade om äldre Aspergare när jag var hos min Neuropsykiatriker sist , hon sa att de vet inte så mycket .... Sedan var jag inne på Autism och Aspergerföreningens hemsida och där hittade jag en bok om just äldre Aspergare ! Kostar 150 kr , under 200 sidor mjuk pärm. Den är väl mest till för personal på äldreboenden och Hemtjänsten kan jag tro

Ja just d, det finns de ( har läst ) som får Aspergerdiagnos som äldre. Jag hoppas att de har samma utbud av hjälp i hemmet som "vi" andra har, att det även är av god och hög kvalitet.

Ruffsetuss skrev:Frågade om äldre Aspergare när jag var hos min Neuropsykiatriker sist , hon sa att de vet inte så mycket .... Sedan var jag inne på Autism och Aspergerföreningens hemsida och där hittade jag en bok om just äldre Aspergare ! Kostar 150 kr , under 200 sidor mjuk pärm. Den är väl mest till för personal på äldreboenden och Hemtjänsten kan jag tro

Fy för fan att hamna på ett sånt ställe nån längre tid.
Inte få äta vad man vill.
Inte få välja när man vill göra saker.
Inte få vara ifred.
Inte få låsa sin dörr.
Ha människor som säger "nu lilla Flia ska vi bada".
Ryser vid tanken.

Det är ju så när man blir sjuk och hamnar på sjukhus. Man får inte äta vad man vill, man får inte göra vad man vill (man orkar iofs inte göra så mycket), man får inte stänga dörren om sig och personal kommer då och då för att ta prover, ge smärtstillande etc. Men man blir frisk en dag och lämnar sjukhuset. När man blir gammal och dålig, så blir man inte frisk. Man blir sämre och sämre tills man dör.

Så alla som hatar äldreboenden, jag undrar vad ni tror är alternativet. Bo ensam hemma och dö en långsam och plågsam död utan någon personal som "besvärar"?

Hamnade på sjukhus under ett dygn för en tid sedan. Det värsta var inte provtagningar, personal eller att jag inte fick göra vad jag ville. Det värsta var att dela ett ganska litet rum med en vilt främmande människa med bara ett tunt draperi mellan sängarna. Uppfattade allt som hände på andra sidan skynket.
Funderade faktiskt på att rymma hem mitt i natten men tordes inte.

Alla hamnar ju inte på äldreboenden. Majoriteten bor väl kvar i sin bostad med hemtjänst eller vårdteam som kan komma flera gånger per dygn, även nattetid. Men om jag hamnar på någon vårdinrättning hoppas jag innerligt att jag får eget rum.

Jag låg i tio dagar på ett fyrbäddsrum där vi delade på en toalett. Det var ett evigt spring och liv. Anhöriga till de andra patienterna kom på besök och eftersom en patient tydligen hörde dåligt så skrek alla besökarna. Vaknade på natten av andra (förvirrade) patienter som hade ont och skrek. Plus personalen som kom in och tittade till såväl mig som andra patienter dygnet runt. Det var rätt skönt att få åka hem och få lite lugn och ro. I framtiden ska alla få eget rum, sägs det, för att undvika infektionsrisken.

Men på äldreboenden får man iaf eget rum och egen toalett.

Ja, eget rum är ett måste. Det blir liksom för intimt att höra en främling hosta och spy tre meter från ens egen huvudkudde ...

Alien skrev:I framtiden ska alla få eget rum, sägs det, för att undvika infektionsrisken.

Det tror jag inte inträffar de närmaste 5 åren iaf. Troligtvis inte på 15 år heller.

Lite rikare personer ser till att få professionell vård hemma. Men det kostar förstås. Sedan lär robotik och teknisk utveckling möjliggöra att man kan undvika vårdinrättningar i större grad. Å andra sidan blir det nog så då de varken har tid eller kompetens.

Alien skrev:Så alla som hatar äldreboenden, jag undrar vad ni tror är alternativet. Bo ensam hemma och dö en långsam och plågsam död utan någon personal som "besvärar"?

Japp. Det är att föredra. Möjligen hemtjänst någon gång, men där går gränsen.

Jag har LSS-färdigutredning, men bor på SOL-boende. Är inte helt glad åt lösningen, men eftersom det ju "fungerar" överhuvudtaget, så betalar jag glatt högt pris för att bo här.

Nackdelen är att jag själv är renlevnadsmänniska, fast människosyn måste man ju ha lite flexibel. Jag hade inte det förr, dömde åtminstone vanesupande personer såsom "drinkare" (var dock icke troende).

Angående psykiska problem, här och annorstädes räcker det inte att vara kvantmekaniskt bevandrad för att ens sköta grundläggande sysslor. Existerar andras andevärld integrerad med mitt medvetande? Det är i alla fall ett av de vanligtvis listade schizofrenisymtomen.

Bygger framtidshoppet på att om jag bor kvar här tills det lugnat sig, så kanske äldreboende är ok. Helst inte, misstänker jag...

Alltså?! Varm, mätt, utsövd, "rik", dagsverket gjort.

rdos skrev:

Alien skrev:Så alla som hatar äldreboenden, jag undrar vad ni tror är alternativet. Bo ensam hemma och dö en långsam och plågsam död utan någon personal som "besvärar"?

Japp. Det är att föredra. Möjligen hemtjänst någon gång, men där går gränsen.

Jag tror nog att det är jobbigare att vara äldrevårdspatient med Asperger än utan.

Det kanske vore en bra idé att starta ett äldreboende för folk med Asperger? Med tanke på att det verkar funka bra med AS-klasser i skolor och med kollo-aktiviteter för Aspies (även för vuxna). Särskilt på det där kollolägret (i Almåsa) som projektet Empowerment drog igång hade man lyckats anpassa allt så bra till våra behov och många var ganska positiva till att man kan göra liknande saker. Någon pratade om att man borde skapa "Aspie Town", minns jag.

Chrilleb skrev:Ja just d, det finns de ( har läst ) som får Aspergerdiagnos som äldre. Jag hoppas att de har samma utbud av hjälp i hemmet som "vi" andra har, att det även är av god och hög kvalitet.

Tänk på att behoven är olika. Jag skulle inte vilja nån hjälp i hemmet och behöver ingen heller. Däremot kan man ju hamna i en knepig sits om man skulle tappa ork på äldre dagar. Då kanske man inte blir trodd?

Jag har tänkt en del på det senaste åren. Tror att många patienter man mött då jag jobbade inom vården kan ha haft odiagnosticerad autism av något slag. Kanske var det därför vissa sågs som besvärliga fastän personalen försökte vara vänlig, därför som vissa ibland slogs och bets. HUgaligen att någon kommer och byter blöja på en mitt i natten utan att man har en aning om vem personen är...

En del personal är dessutom väl klämkäck, något jag inte kunde hålla tyst om när jag själv jobbade inom vården. På ett ställe var det en personal som varje morgon slog upp dörrarna, tände alla lysrör i taken i rummen, öppnade upp persiennerna för fullt och sen glatt utbrast "god morgon!". Jag tittade på henne och sa att hon skulle vara glad att det inte var jag som låg där för om någon gjorde så mot mig på morgonen så skulle jag kasta ett bäcken i huvudet på vederbörande. Hon log lite osäkert och undrade vad jag menade. Jag sa att jag har ett uruselt morgonhumör och frågade om hon själv skulle vilja att någon tände alla lampor i taket innan hon vaknat och framförallt om hon skulle uppskatta att någon vickade upp alla persienner innan de slet av henne täcket och kläderna och började tvätta henne. Hon tog det faktiskt rätt bra och ändrade sig, stammade fram att hon aldrig tänkt på det...

Förövrigt så var jag väl inte alltid så populär hos annan personal Men, nu hamnade jag visst rätt off topic. Ber om ursäkt för det.

annorlunda skrev:Hon tog det faktiskt rätt bra och ändrade sig, stammade fram att hon aldrig tänkt på det..

Det är väl vanligt hos folk som inte tänker till

Som singel kan det vara mycket klokt att i god tid innan folkpensionen försöka ordna sitt liv på lämpligast sätt, med tanke på ekonomi, boendemiljö, närhet till service o.s.v.
På grund av minskande stresstålighet och ökande känslighet kan tillgång till lugnande miljöer bli avgörande för måendet. Nära till promenadstråk och motionsslingor är mycket positivt!
Man får försöka anpassa möbleringen och annat för att förenkla städning och skötsel. Se till att ha hiss om behov finns o.s.v.
Allt detta för att kunna bli kvar i egna hemmet så länge som möjligt och rå sig själv.

Schizofrent.

Sparsamt. Men kan man unna sig guldkorn?