AspergerForum

Hej, ny här på Forumet, ser att det är många yngre medlemmar. Finns det några i spannet 50 år och uppåt som vill dela hur vardagen ser ut? Själv är jag 56 år fick min diagnos för några år sedan, upplever att svårigheterna ändras med tiden, är det så för alla o varför?

Jag är seriöst yngre men om jag skall gå på de hintar man sett av verksamheten så befolkas äldreboende av underbemannad och socialmaniska personer. Så tror inte man skall förvänta sig att det tas någon vettig hänsyn till de olika asperger varianterna. Utan det är något man får skapa själv, förmodligen under de möjligheter som vårdval mm ger.

Huvudproblemet är nog dessvärre att äldrevården är underfinansierad. Så det blir väl till att organisera något i utlandet med lägre kostnader i form av lön och lokaler. Samt utbilda och testa personalen på att ta höjd för hur personer inom spektrat fungerar.

Jag är 56. Skriver kanske mer sen.

Jag har ärvt min AS av en av mina föräldrar. Denne föräldern har nu nått pensionsåldern och som en människa som sett vederbörande under de senaste 40 åren kan jag säga att vissa svårigheter har förstärkts med åren och toleransen för stimuli och umgänge har minskat, främst de senaste 10 åren. Energin räcker inte lika långt längre helt enkelt.

Det är något jag redan har noterar hos mig själv också så gudarna vet om jag kommer att orka med något alls när jag blir 65.

Jag upplever att det blivit bättre med åldern (är 54), och jag stortrivs med min nuvarande situation. Känner mig som 30 och som en total alien gentemot jämnåriga.

Man blir bara mer oaccepterad och skillnaderna ökar i kubik gentemot NT:världen, man lever i ett fullständigt vacuum av oförstående i sin egen ålder. De yngre man är mer i samma intressesfärer med vill inte veta av en och ser en som ett överårigt mongo som tar upp plats och jobb som de kunde ha istället. Tyvärr blir det bara värre år för år och jag har inget bra råd eller lösning, annat än att hålla sig på sin kant, för att om man avviker från mönster och strukturer, får man bara skit av sin omgivning, kollegor och ev chefer, om det skulle vara så att man tillhöra den skara av AS som råkar ha ett jobb...

antonius skrev:De yngre man är mer i samma intressesfärer med vill inte veta av en och ser en som ett överårigt mongo som tar upp plats och jobb som de kunde ha istället.

Inte alls min uppfattning. Varken i den privata sfären eller på jobbet. Jag umgås mest med yngre (t.ex. på danser), och på jobbet så har jag en bra relation till de yngre. Visst finns det "åldersfascism", men man kan välja att vägra umgås med sådana.

Ja, jag undrar hur det blir. Har man öht rätt till något stöd som pensionär? Boendestöd, kontaktperson etc?

Jag tycker jag är rätt trött och försöker hålla mig undan livligt socialt umgänge, undvika shopping etc.

Vi är väl några fler som är äldre här, men de flesta verkar rätt unga. Dags för en ny omröstning kanske?
hur-gammal-ar-du-omrostning-t13242.html
hur-gammal-ar-du-omrostning-t6470.html

Fler "äldre"-trådar:
hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html
nydiagnostiserad-nar-livet-narmar-sig-sitt-slut-t16015.html
fick-veta-om-min-asperger-vid-64-ars-alder-t19632.html
aldre-aspisar-battre-pa-att-tanka-sig-for-an-nt-t23925.html
diagnos-sent-i-livet-bra-eller-daligt-t5743.html
underforum-for-aldre-t43335.html

Hej Ruffsetuss.

Jag är "några år yngre" än vad du är (min diagnos som lyder "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" fick jag för ett tjugotal år sedan; dock anar jag att jag haft själva syndromet sedan jag föddes, och jag började bli medveten om det när jag var i sex- eller sju-årsåldern). Med åren har jag lärt mig leva med det hela, trots att jag inte medicinerar mot det alls. Utöver min formella diagnos har jag självdiagnostiserat selektiv mutism, social fobi (har dock försvunnit helt efter att jag flyttade till Dalarna för tolv år sedan), och "bakvänd" överkännslighet mot ljud och mot fysisk beröring.

Jag har en hel del intressen som hjälper mig må bra när tillvaron tuffar till sig.

Varmt välkommen till forumet!

Vet inte om jag kan klassas som "äldre" men jag har definitivt lättare för ja, ALLT, nu när jag är 30 jämfört med när jag var 20.

Jag är 55+, men har bara haft diagnosen i 1,5 år. Och den befriade oerhört - nu förstår jag bättre vad som varit.

Och mitt problem är att både min schizofreni och Asperger förstör, fast schizofrenin är huvudproblemet - och tydligen så kan den bli bättre med åldern.

Men Asperger befriar mig lite från behovet att måsta ha vänner runt mig - dom är i stort sett "bortslarvade" vid det här laget, ändå. Jag kan lite ju göra saker för mig själv.

Tyvärr så är det ett helsike med att vara inlagd på psykavdelning, när man inte förstår allt som man möter. Gud är min hjälp - de troende som är kvar har varit viktiga!

Och antagligen har stödsamtal och mycket inre röster fått mig mindre kvaddad i Aspergern - jag har bearbetat mig själv.

Däremot så har jag, utan att ha haft paranoida symtom nästan alls, varit utsatt för påfrestningar som varit helsjuka - vill inte klargöra närmare nu hur schizofrenin kan bli trasslig när man inte förstår folk. (Är man rak med människor, så brukar saker reda ut sig.)

Deadly_Nightshade skrev:Vet inte om jag kan klassas som "äldre" men jag har definitivt lättare för ja, ALLT, nu när jag är 30 jämfört med när jag var 20.

Det beror väl på att du funnit kognitiva strategier för att hantera svårigheterna med hur du fungerar i grunden isåfall?

Jag är 59 och har inte haft diagnos så många år.

Jag tycker att det blir både svårare och lättare mef åren.

Man känner sig själv bättre, och vågar vara sig själv mer

Samtidigt åldras hjärnan (och resten av kroppen) så att vissa aspie-funktioner förstärks. Prokrastineringen har t.ex blivit oftare förekommande.

Jag är 44 åroch fick diagnosen vid 39 år. Min mentala energi tar slut snabbt. Blir lättare utmattad. Känner mig mer skör än när jag var yngre. Får lättare depressioner och annan skit. Är på väg ur en utmattningsdepression. Livet ar pain in ass för mig.

Lättare är det ju inte. Är 71. Man blir nästan dubbelt osynliggjord då. (Vilket ju inte blir lite.) Utan intressen och projekt skulle det vara helt pyton. Fungerar dock ungefär likadant som när jag var 50. Utom att jag ser dåligt. Dagliga problem hemma ung. samma.Har inget umgänge med nån IRL.--- Är mkt förvånad nästan varje dag över jag fortfarande rantar omkring i min lägenhet efter ett helt osannolikt konstigt liv med massor av kontakter med psykiatrin, felaktiga diagnoser, vistelser på mentalsjukhus, egenartade livsfarliga mediciner o.s.v..

gnälltråd.

att det blir svårare när man fått sin diagnos grundar sig i att man identifierar sig med vad andra tycker om "diagnoser". sluta tryck ner er själva. varför gör ni det? varför?

ArgeAnkan skrev:gnälltråd.

att det blir svårare när man fått sin diagnos grundar sig i att man identifierar sig med vad andra tycker om "diagnoser". sluta tryck ner er själva. varför gör ni det? varför?

Gnällanka?

Här talas det inte om att livet blir svårare efter diagnos utan om hur livet kan te sig för äldre personer med Aspergers syndrom.

levottomat skrev:

ArgeAnkan skrev:gnälltråd.

att det blir svårare när man fått sin diagnos grundar sig i att man identifierar sig med vad andra tycker om "diagnoser". sluta tryck ner er själva. varför gör ni det? varför?

Gnällanka?

Här talas det inte om att livet blir svårare efter diagnos utan om hur livet kan te sig för äldre personer med Aspergers syndrom.

Gnälltråd ? Inte alls tycker jag . Då jag inte har kontakt eller känner någon äldre med Asperger är jag nyfiken på hur vardagen fungerar för vederbörande .

50 plus och nu tycker jag livet börjar arta sig. Men om jag hade slängt mig framför tåget eller hängt mig i ren förtvivlan för ca 12 år sedan, då hade jag ju inte fått uppleva det här trevliga. Jag ska ju dö en dag och då kan jag ju somna in i lugn och ro istället för att dö i ett panikartat känslokaos.

antonius skrev:Man blir bara mer oaccepterad och skillnaderna ökar i kubik gentemot NT:världen, man lever i ett fullständigt vacuum av oförstående i sin egen ålder. De yngre man är mer i samma intressesfärer med vill inte veta av en och ser en som ett överårigt mongo som tar upp plats och jobb som de kunde ha istället. Tyvärr blir det bara värre år för år och jag har inget bra råd eller lösning, annat än att hålla sig på sin kant, för att om man avviker från mönster och strukturer, får man bara skit av sin omgivning, kollegor och ev chefer, om det skulle vara så att man tillhöra den skara av AS som råkar ha ett jobb...

Japp. Jag förstår vad du menar. När man är yngre tänker man inte så mycket på det. Och de andra gör kanske inte det heller.

Jag är 51, fick diagnos för ungefär 5 år sen. Jag tror man förstår problemen som man har mer ju äldre man blir. När jag var yngre trodde jag väl att det var slump, eller att andra människor var knepiga, nu förstår jag mer att jag är annorlunda.

Att man har mindre energi, det har nog inte med AS att göra. Det är åldern helt enkelt.

Att man är tröttare än förr kan ha mer med ålder än AS att göra. Men att man är tröttare än jämnåriga, det har nog mycket med AS att göra.

Vi hade en diskussion med förslag om ett underforum för äldre:

underforum-for-aldre-t43335.html

Dagobert skrev:Vi hade en diskussion med förslag om ett underforum för äldre:

underforum-for-aldre-t43335.html

Men det föll inte forumledningen i smaken.