Det är få gånger någon har raggat på mig eller flörtat med mig, i alla fall vad jag tydligt märkt av (jag kan ju ha missat en del subtila raggnings-/flörtningsförsök, vad vet jag). Har oftast tyckt att det känts pinsamt och olustigt när någon raggat på mig, antingen för att jag inte varit intresserad tillbaka, eller för att jag själv varit nervös och varit rädd för att jag misstolkat signalerna, tänkt "han kanske bara artig och kommer tycka att jag gör bort mig upp om jag börjar bete mig flörtigt". För att jag ska vara flörtig tillbaka vid en sådan situation krävs det att personen är attraktiv i mina ögon, är tydlig med sitt intresse och att jag är lite salongsberusad.
Har själv aldrig tagit initiativ till att vara den som raggar upp, är alldeles för feg för det, men kan ta initiativet att ta det till "nästa nivå" när jag väl blivit uppraggad.
Jag är tacksam att jag har en sambo så jag slipper bekymra mig om sådant! Vi träffades på en fest och lyckades "klicka" med varandra och hade trevligt i varandras sällskap. Han tog initiativet till att fråga om nummer och höras av sig och på den vägen är det. Jag hade aldrig vågat föreslå att vi skulle ses igen.
Usch, jag hoppas jag slipper bli singel i framtiden, det kändes som att jag hade extrem tur när jag träffade min sambo och att jag inte kommer ha samma tur igen. Seriöst så räknar jag med att jag kommer tvingas leva som en ensamvarg ifall vi en dag gör slut. Jag kan inte se mig själv gå ut på krogen och ragga, och jag har inte heller några vänner som skulle kunna para ihop mig med någon annan. Ibland har jag lust att säga till min sambo såsom Amy säger till Penny i The Big Bang Theory: "For the first time ever, I have a thriving social life. And no pressure, but it kind of lives and dies with you".