abedlol skrev:Förstår om vissa har fungerande sociala kontakter och inte alls känner eller tänker som mig men... Är jag den enda som går runt och tänker att de få människor som pratar med mig gör det för att de tycker synd om mig? Hur klarar ni av tanken att vara ensam och att det inte går att göra något åt det? Är de flesta med asperger inte medvetna om att folk är snälla mot de eftersom de är medvetna att man har diagnosen?
Som sagt, försöker inte vara elak mot någon, undrar bara hur vi som inte funkar socialt lyckas orka leva med vetskapen om att vi är så ensamma och att människor omkring är där för att vara snälla. Jag blir glad att vara med dessa människor men det gör ont att veta varför de finns där och att de snart inte kommer finnas där..
Abedlol: Om det är ok att jag frågar; Vad är det som får dig att tro att folk bara pratar med dig för att vara snäll/ tycker synd om dig?
Av min erfarenhet så är folk alldeles för upptagna av sina egna liv idag för lägga tid på människor som de inte har något utbyte av. Kom ihåg att de flesta (hur osjälviska intentioner de än tror sig ha), får ut något av att ta initiativet att interagera med andra.
En mamma som pratar med sitt barn (oavsett ämne): får en glädjekänsla av delaktighet i barnets liv, hon får bekräftelse i att ha en god relation med sitt barn, hon känner stolthet över att denna person har hon varit med och skapat. Hon känner sig älskad och behövd - viktig i barnets liv helt enkelt.
En psykolog som pratar med sin patient (oavsett ämne): Får en känslomässig bekräftelse på att hen valt rätt yrke, hen stimuleras intellektuellt och får chansen att använda sina kunskaper som han pluggat hårt och länge till. Hen ser en utmaning i att försöka hjälpa sin patient. Psykologen går hem från sitt jobb på kvällen och känner glädje över att han försökt hjälpa människor under dagen samt att hen uppenbarligen är så pass förtroendeingivande att patienten/patienterna vågat prata om sina tankar med hen.
En arbetskamrat som pratar med sin kollega: Får känna att hen tillhör en social gemenskap genom att småprata på jobbet. Hen får känna att hen har ett värde för andra människor, att hen är tillräckligt trevlig eller intressant att snacka med.
En anonym människa som du pratar med på internet: Skulle inte hen tycka att du är intressant, intelligent, rolig eller trevlig och verkligen vill prata med dig, ja då hade hen bara skrollat vidare och ignorerat vad du skrivit, för det finns ju otroligt många man kan välja att prata med på internet - varför lägga ner 1 sekund på någon som man har noll utbyte ifrån?
Någon som inte vill prata (eller faktiskt inte hinner prata) säger: "Tyvärr jag hinner inte prata just nu" eller "jag kan inte prata just nu" direkt, för det är socialt accepterat i dagens samhälle då alla är medvetna om att alla alltid har NÅGOT som de säkert borde stressa till, man är helt enkelt inte otrevlig genom att säga så.
..så de som verkligen tar sig tid att prata en stund, ja de får något ut ifrån det. Människor har helt enkelt för lite tid i dagens samhälle för att "ödsla den" på någon som de inte får något utbyte ifrån. Så ge dig själv lite mer cred!