AspergerForum

Det är lugnt, december16, du behöver inte svara för min skull - självklart ska du göra det om du har något som känns viktigt att säga, men jag sitter inte och väntar. Tyckte bara att det var viktigt att balansera det positiva tänkandet med en dos, i bästa bemärkelse, kritiskt tänkande.

Det måste vara lycka, ren lycka, som glimtar till emellanåt. En sort som känns ren, oförfalskad och stark.

Antar att det är för att jag jobbat mig ur en depression, livets små nyanser känns så mycket starkare nu.
Till exempel när jag kommer på uppfarten med bilen och slås av insikten att "jag är hemma, f*n vad vackert det är", pang! Där hoppar det på mig, utan förvarning, lyckan.
Eller när jag trätgirig åkt från familjen till träningen, kommer hem igen och ser maken, pang! Jag var visst kär i gubben ändå! Så överväldigande de där korta glimtarna är!
Farliga också, man ska stanna och beundra naturen på vandringarna, inte fortsätta att gå i terrängen när lyckan över himlen, träden, luften, friheten, mossan, tystnaden eller den rena doften, slår till så det svindlar.

Ända nere ifrån tårna och upp till hjässan känns det ljust, lätt och bubbligt nästan. I ansiktet finns ett fånleende som inte går att få bort. Stegen är lätta. I de stunderna kan jag älska mig själv utan problem till och med.

Men det håller ju bara i några timmar tyvärr.

Är för det mesta glad och nöjd med tillvaron. Tills jag inser att räkningar inte är betalda, har nya prickar i registret, inte klarat att borsta tänderna som man ska denna månaden heller. När dom insikterna trillar ner får jag panik och gör ännu mindre. Nåja, när en räkning är betald eller en tvättmaskin tömd så är ju å andra sidan lyckan enorm så... life has its ups and downs.

schizotism skrev:har sjelv autistisk syndrom inte asperg men nej jag er inte lykling

Tror du det beror på psykisk ohälsa eller yttre faktorer? Med yttre faktorer menar jag saker som mobbing, fysisk sjukdom eller pressad ekonomi.

Hur gör man för att bli lite lyckligare som Aspergare?

Fleure123 skrev:Hur gör man för att bli lite lyckligare som Aspergare?

Slutar försöka vara NT och är som man är istället

Fleure123 skrev:Hur gör man för att bli lite lyckligare som Aspergare?

Frågan är nog bättre ställd "hur blir man för att bli lyckligare som människa"
och svaren är lika varierade som människor är

För mig hjälpte det tex att bo på landet nära naturen (så just nu är jag inte lycklig längre men vi ska ju flytta tillbaka efter att karln pluggat färdigt som tur är)

Saker som hjälper för de flesta är tex att röra på sig (behöver inte vara friskis och svettis, så det kan vara bara en promenad), att vara ute i naturen, att meditera (finns flera olika sätt att meditera), vara med som man tycker om att vara med (så tycker du inte om att vara med nån var ute i naturen istället), att vara med djur etc
Men som sagt ingen är samma, kanske bara något av det ovan passar dig, eller många av det ovan men på ett annorlunda sätt

Huggorm skrev:

Fleure123 skrev:Hur gör man för att bli lite lyckligare som Aspergare?

Slutar försöka vara NT och är som man är istället

Jag har svårt med det för att folk lätt tror att man är lat, ointresserad eller inte vill umgås med dem. Och jag känner mig väldigt missförstådd då, eftersom det är snarare motsatsen - jag gör så mycket jag kan, är intresserad om jag orkar och vill gärna umgås men orkar inte alltid det. Och den diskrepansen är väldigt jobbig. Har du kanske hittat något sätt att kringgå dessa problem, så skulle jag vara väldigt glad att få höra... ?

Toblerone skrev:

Huggorm skrev:

Fleure123 skrev:Hur gör man för att bli lite lyckligare som Aspergare?

Slutar försöka vara NT och är som man är istället

Jag har svårt med det för att folk lätt tror att man är lat, ointresserad eller inte vill umgås med dem. Och jag känner mig väldigt missförstådd då, eftersom det är snarare motsatsen - jag gör så mycket jag kan, är intresserad om jag orkar och vill gärna umgås men orkar inte alltid det. Och den diskrepansen är väldigt jobbig. Har du kanske hittat något sätt att kringgå dessa problem, så skulle jag vara väldigt glad att få höra... ?

Det där med att egentligen vilja umgås men inte orka känner jag igen mig i. Har nog mer socialt behov än vad jag orkar med. Tycker det är lite knepigt att hitta balans i sådant.

Fast jag funderar också på om jag behöver träna upp mig på att vara bättre på att vara för mig själv.

På det stora hela brukar jag vara det.

Men när jag loggar in här så är det oftast under jobbiga perioder då jag måste ventilera och klaga.

Så jag verkar mycket mer negativ här trots att jag mår bra och är lycklig oftast.

Bara inte just nu.

Humla skrev:På det stora hela brukar jag vara det.


Bara inte just nu.

Jag som trodde att humlor alltid var på gott humör juh!



På något sätt har de små bulliga insekterna alltid gett mig ett intryck av obotlig optimism. De verkar så obekymrade när de flyger omkring, förnöjsamt brummande

RapeRegs skrev:

Humla skrev:På det stora hela brukar jag vara det.


Bara inte just nu.

Jag som trodde att humlor alltid var på gott humör juh!



På något sätt har de små bulliga insekterna alltid gett mig ett intryck av obotlig optimism. De verkar så obekymrade när de flyger omkring, förnöjsamt brummande

Inte för att låta negativ men med tanke på att humlor arbetar ihjäl sig vet inte jag om dom ska vara ett mått för lycka.
Visst jag vill kunna jobba mer men inte jobba ihjäl mig

rapchic skrev:

RapeRegs skrev:

Humla skrev:På det stora hela brukar jag vara det.


Bara inte just nu.

Jag som trodde att humlor alltid var på gott humör juh!



På något sätt har de små bulliga insekterna alltid gett mig ett intryck av obotlig optimism. De verkar så obekymrade när de flyger omkring, förnöjsamt brummande

Inte för att låta negativ men med tanke på att humlor arbetar ihjäl sig vet inte jag om dom ska vara ett mått för lycka.
Visst jag vill kunna jobba mer men inte jobba ihjäl mig

Jo, oftast så är det så jag beskrivs av andra med.

Och det stämmer som sagt fram tills dess att allt blir för mycket och överväldigande.

Så på sätt och vis jobbar jag hela tiden på att vara glad och positiv och när det känns som att jag är på väg att dö går jag in hit och lastar av mig.

Frågan är ofta "Hur blir man lycklig". Frågan är egentligen felställd då människor fått för sig att de där flyktiga och naturligt övergående topparna är lycka. Den där känslan de får den första gången de kysser någon de är förälskade i, eller när de upptäcker att de är gravida, när de vinner en tävling eller en stor summa pengar etc. Resultatet är att det är den känslan människor jagar istället för att inse att en mer grundläggande lycka ligger i förmågan att vara nöjd.
Det är åtminstone vad mina 40 år har kommit fram till.

Existerar lyckliga aspergare?

Ibland. För ibland är de lyckliga och ibland är de inte det. Vissa Aspergare har dock en tendens att le mer än andra. Det kanske kan uppfattas som "lycklig Aspergare" men det är inte alltid det som visas utåt som är sanningen. En kvinnlig Aspergare sa till mig att utåt är hon glad och får fina kommentarer om vilken trevlig och glad människa hon är men inåt så är livet inte en dans på rosor.

onionhttps skrev:

Existerar lyckliga aspergare?

Ibland. För ibland är de lyckliga och ibland är de inte det. Vissa Aspergare har dock en tendens att le mer än andra. Det kanske kan uppfattas som "lycklig Aspergare" men det är inte alltid det som visas utåt som är sanningen. En kvinnlig Aspergare sa till mig att utåt är hon glad och får fina kommentarer om vilken trevlig och glad människa hon är men inåt så är livet inte en dans på rosor.

Jag är en sån som ibland kan le mer när jag mår dåligt. Har svårt med ansiktsuttryck så det behöver inte betyda så mycket i mitt fall. Det har hänt att folk har skämtat med mig eller liknande och jag ler fast jag egentligen inte alls uppskattade skämtet. Då tror den som skämtar att jag tyckte det var roligt såklart fast jag egentligen blev väldigt arg.

En gång log jag när en kollega sa att en kompis hade dött. Jag blev ställd och visste inte hur jag skulle reagera så då råkade jag le istället. Så bara för att man ser glad ut behöver det inte betyda mycket.

tahlia skrev:Frågan är ofta "Hur blir man lycklig". Frågan är egentligen felställd då människor fått för sig att de där flyktiga och naturligt övergående topparna är lycka. Den där känslan de får den första gången de kysser någon de är förälskade i, eller när de upptäcker att de är gravida, när de vinner en tävling eller en stor summa pengar etc. Resultatet är att det är den känslan människor jagar istället för att inse att en mer grundläggande lycka ligger i förmågan att vara nöjd.
Det är åtminstone vad mina 40 år har kommit fram till.

Det stämmer!
Och det är det alla religioner jobbar med att man ska vara tacksam och nöjd.

Dock är säkert en kyss något alldeles speciellt då man kysser någon man älskar!
Har man en bra relation med sin partner så kan det säkert dra upp välmåendet en del.

Läste en bok som heter lyckofällan som handlar om att vi jagar lycka på olika sätt och är rädda för negativa känslor.
Och den går ut på att man börjar handla efter sina värderingar istället.
Men har man inte så höga krav på sig själv och tar dagen som den kommer så kan man nog känna sig lyckligare och mer tillfreds.

LILITH_ skrev:Tänkt som motvikt till alla deprimerande och deprimerade trådar: Kan man ha AS och vara övervägande lycklig med sin tillvaro?

Finns det fler som mig som varit djupt nere i depressioner halva livet och sedan mestadels lyckliga den andra halvan?

Lycka är så klart något flyktigt och svårgreppbart samt väldigt individuellt. Det kanske är en konst i sig att lära sig att se och känna igen känslan av lycka/glädje när den finns där. Tycker ni att ni kan det?

Känslan av lycka ur en biologisk synvinkel:
Eftersom lyckokänslan ändå i slutändan är en kemisk process i hjärnan, borde det inte gå att (utan kemiska tillsatser utifrån) träna upp och öka lyckoprocessen genom någon sorts "hjärngympa"?

Jag är ofta lycklig när jag håller på med något intressant.

Huggorm skrev:

Fleure123 skrev:Hur gör man för att bli lite lyckligare som Aspergare?

Slutar försöka vara NT och är som man är istället

Bra där, Huggorm! Klokt!

tahlia skrev:

Fretshi skrev:Tahlia: Kan du inte jobba deltid eller någon dagverksamhet?
Eller är det all sorts arbete som du inte klarar av?

Inget funkar, tyvärr. Efter det att jag brände ut mig dras jag med för mycket permanenta skador för att något ska kunna hålla över tid - jag bränner ut mig igen på nolltid trots att det handlar om en väldigt liten aktivitet.

Hm, är kanske så det är för mig också. Fan. Men kan man inte bli bättre över tid?

sugrövmanövern skrev:

december16 skrev:

Parvlon skrev:
fast om du ska köpa kläder varje gång du är sugen på något sött så riskerar det att göra dig så fattig att du måste köpa billig skräpmat och att du inte har den mentala förmågan att leta upp billig lyxmat eftersom ditt köpbegär har utvecklats till ett destruktivt beroende.

Är rätt dyrt att fika också, så det går nog jämnt ut.

Köpbegär som destruktivt beteende? För att man tänker på hälsan?

Det var min spontana tanke också, att man blir en hoarder som sitter där med bostaden full av kläder och annat man inte hinner använda för att man inte vill ge sig själv fika . Det var seriöst det jag tänkte!

Jag har sett en massa avsnitt av serier om hoarders. De samlar ju prylar för att något saknas i deras liv eller för att de varit med om trauman typ. Lite värre saker än att bli nekad en fika av sig själv ofta, men ändå .

Ja, jag funderar på varför det blev så mycket tyg här nu. Jag hade en dröm en gång om att bli designer.

5-6 år efter trådstart är jag fortsatt mestadels lycklig.
Visst är jag nere i det där svarta avgrundshålet med ångest, självhat och negativitet ibland, ganska ofta vissa perioder till och med, men det är som att jag nuddar botten och tar sats och skjuter upp mig själv igen, mot ljuset.
Och jag ser det som i grunden en rent neurologisk, fysisk, kroppslig företeelse, både att aktivera lyckokänslan i kroppen och att aktivera motsatsen. Och att jag väljer, medvetet och omedvetet vilket tillstånd jag befinner mig i.
Genom att göra processen medveten, lär jag mig mina triggers och mekanismerna bakom att avaktivera negativa känslotillstånd och aktivera de neutrala eller ännu hellre de positiva.

Det kan tyckas som ett hån att påstå att man själv väljer ångesten och depressionen, fobin eller vad det nu är som tynger ner oss.
Men jag påstår ändå att det är så. Och att det inte har något med yttre omständigheter att göra, allt avgörs inuti en.

Tankar kring det?

Jag har nyss blivit någorlunda lycklig, eller inte lycklig som om jag vore nöjd med livet. Men jag skulle nog egentligen inte behöva mina antidepressiva Venlafaxin längre. Blev sjuk när jag var 16 år (eller asperger har jag väl haft sen jag föddes), då blev jag skygg, tillbakadragen o deprimerad. Fick ändå jobb efter gymnasiet, men var långt ifrån glad.

Jag är 40 år nu, o för ca ett år sen gjorde jag en medicinjustering som gjorde mirakel! Min närvaro på min dagliga sysselsättning har ökat från ca 50-60% till 98%, jag har börjat studera, jag går upp tidigare på morgonen, jag har slutat dricka alkohol (drack för mycket innan) o jag minskar på annan medicin.

Alla säger att jag blivit mycket mer social också. Nu kanske det beror på vad jag kallar den här "mirakelmedicinen", men jag är i.a.f inte olycklig längre!

Fretshi skrev:

tahlia skrev:Frågan är ofta "Hur blir man lycklig". Frågan är egentligen felställd då människor fått för sig att de där flyktiga och naturligt övergående topparna är lycka. Den där känslan de får den första gången de kysser någon de är förälskade i, eller när de upptäcker att de är gravida, när de vinner en tävling eller en stor summa pengar etc. Resultatet är att det är den känslan människor jagar istället för att inse att en mer grundläggande lycka ligger i förmågan att vara nöjd.
Det är åtminstone vad mina 40 år har kommit fram till.

Det stämmer!
Och det är det alla religioner jobbar med att man ska vara tacksam och nöjd.

Dock är säkert en kyss något alldeles speciellt då man kysser någon man älskar!
Har man en bra relation med sin partner så kan det säkert dra upp välmåendet en del.

Läste en bok som heter lyckofällan som handlar om att vi jagar lycka på olika sätt och är rädda för negativa känslor.
Och den går ut på att man börjar handla efter sina värderingar istället.
Men har man inte så höga krav på sig själv och tar dagen som den kommer så kan man nog känna sig lyckligare och mer tillfreds.

För att vara nöjd måste man själv tagit sina beslut, när någon annan gör dem åt en hela tiden känner man sig förslavad. Man kan ha ett hyfsat liv men man ska inte låta någon annan bli herre över ens tankar och vilja. Ens önskningar ska vara realistiska däremot, det har jag lärt mig men det ska inte innebär ett slut för någon.
Jag jagar inte lycka i materia eller väldigt mycket pengar min lycka ligger i självförverkligande,för genom att ha varit sjuk och gått igenom svåra saker så inser man att hälsa är en stor källa till lycka likväl att finna glädje i små saker.