5-6 år efter trådstart är jag fortsatt mestadels lycklig.
Visst är jag nere i det där svarta avgrundshålet med ångest, självhat och negativitet ibland, ganska ofta vissa perioder till och med, men det är som att jag nuddar botten och tar sats och skjuter upp mig själv igen, mot ljuset.
Och jag ser det som i grunden en rent neurologisk, fysisk, kroppslig företeelse, både att aktivera lyckokänslan i kroppen och att aktivera motsatsen. Och att jag väljer, medvetet och omedvetet vilket tillstånd jag befinner mig i.
Genom att göra processen medveten, lär jag mig mina triggers och mekanismerna bakom att avaktivera negativa känslotillstånd och aktivera de neutrala eller ännu hellre de positiva.
Det kan tyckas som ett hån att påstå att man själv väljer ångesten och depressionen, fobin eller vad det nu är som tynger ner oss.
Men jag påstår ändå att det är så. Och att det inte har något med yttre omständigheter att göra, allt avgörs inuti en.
Tankar kring det?