Zima33 skrev:När kvinnan som brukar tigga här på gatan är borta någon dag så undrar jag hur hon har det.
För mig är det ovanstående empati. Fast jag kanske har missuppfattat det här med empati.
Vad är empati för er?
Jag blir irriterad varje gång jag ser de där tiggarna, vore det en typ av empati också?
Det är inte som att de positiva känslor man kan känna för andra behöver vara grundade i den personens känslor eller inställning. Se på sådana där 'abusive relationships', där den ena parten har ett stort närhetsbehov och hyser varma känslor för någon som tar personen för givet.
Skulle man kunna kalla någon som försvarar sin partner trots att hen missbehandlas av denne för någon som är empatisk eller skulle man kalla det för någonting mer i stil med att personen lider av en vanföreställning?
Rent krasst skulle jag kalla empati för ett ideal, ungefär som kärlek eller rättvisa. Vi klassar bara in de händelser omkring oss i den föreställningsrymden om vi tycker att de kvalificerar.
Så min besvärade reaktion till en inställsam inkräktande rom utanför hemköp är inte empati, och den som känner sig som en god människa och donerar några kronor till nämnda rom som inte ger ett vatten för dig har heller inte empati.
I grunden skulle jag säga att empati är en personlig upplevelse, ett personligt tillstånd som vi känner igen när vi ser det, och det har ingen faktuell grund i någon typ av objektiv sanning.
Vi tror på kärlek, empati och rättvisa etc. för att vi VET när vi KÄNNER dessa tillstånd, och försöker objektifiera dem i vårt språk och delade världsbild. Men de är i sin natur högst subjektiva.
En studiekamrat kallade mig för mycket empatisk många gånger tidigare för flera år sedan, för att han liksom läste in mycket mer i mig än vad jag kände att jag hade. Vältalighet kan ta en långt, antar jag. Kontentan av detta är inte att jag var empatisk, utan snarare att jag var tolerant och accepterande mot de saker som hen kände starkt för.
Numera så kallar hen mig för fascist eftersom jag begår synder som att presentera källor som motbevisar hens känslobaserade uppfattningar angående tex. asylmigration.
Jag har sett lite samma saker från de som varit intresserade av mig, att de kan liksom läsa in sådant som jag inte upplever att jag utstrålar. Vältalighet, grundtrygghet och avsaknad av obekvämhet och avsaknad av öppet avvisande kan göra mycket för att ge människor möjlighet att forma känslomässiga band, om de är av den mer emotionella typen som identifierar sig efter känslor och har lätt för att bilda band, och därmed också svårt att bortse från sina känsloreaktioner.
Vid ett tillfälle så festade jag i en park med fullständiga främlingar, och en tjej specifikt hatade mina guts i början av kvällen, eftersom jag körde på med att vara mig, vilket hon tolkade som liksom att jag hade tankar och avsikter som låg bakom den frispråkigheten. Men desto mer jag var mig själv desto klarare förstod hon att jag bara var mig, och det blev mer och mer uppenbart också att hon var en människa som hade taggarna utåt eftersom hon var en känslomänniska som säkert blivit bränd tidigare, och när vi umgicks och pratade så reagerade hon mycket kraftigare och djupare på vad jag berättade för henne om olika saker än vad jag gjorde.
Allt slutade med att hon var närgången över rimlighet, vi handlade snacks och jag köpte ett par saltgurkor, och hon bad om att få ta en tugga av en av dem efter att jag bitit den första tuggan. Det som var än värre var att hennes kille också var med, och tog en tugga också liksom för att inte tappa ansikte. Hon drack friskt och däckade hyfsat tidigt, men var uppe och skulle sparka folk i häcken kort efteråt. Människor liksom dansade undan och visste inte typ vad de skulle göra, men hon liksom stannade upp och bara tittade på mig liksom på gränsen till att gråta när jag bara tittade tillbaka. Så då fick man gå fram och krama om henne, och berätta att allt var bra typ, och att ingen var arg. Då blev hon lugn, och först då hajjade hennes kille ungefär hur hon skulle dras, och tog mer eller mindre och kopierade min taktik rakt av senare på kvällen, med lugnande fraser och försäkringar. Kopierade nästan rakt av.
Så kort fattat är empati bara något man kallar sina kompatibla eller lyckade relationer med andra, och de som inte är lyckade eller kompatibla de människorna kan man kalla 'o-empatiska' eftersom de inte uppfyllde dina behov.
Ingen är skiljd från en vanlig garden-variety psykopat i grunden. Alla bildar de känslomässiga band de har förmågan till. Inte mer, och inte mindre. Ingen är hel, komplett eller perfekt. Ingen visar 'rätt' känslomässiga gensvar mot människor, djur, eller ting i sin omvärld.
Jag själv är skyldig till att plocka på mig saker som halva potatisar och morötter när jag plockar lösvikt, på samma sätt köper jag mjölken med kort datum och frysvarorna med skadade pappkartonger. Det är på grund av att jag inte gillar att se saker gå till spillo, och liksom känner för de varor som utan mig skulle kunna gå osålda. Det är inte precis empati i vanlig mening, men det drivs av känslor som uppstår när jag observerar en vara som jag vet att många inte skulle köpa trots att det egentligen inte är något fel på den.
Ingen kräver att man ska sympatisera med någon som skadar en direkt eller indirekt, men den där känslan av att det 'finns' en empati är falsk. Det är farliga grejjer, för samma känsla att det finns saker som illvilja eller ondska har stått bakom och förlängt många många konflikter och krig.
Jag försöker tänka i den stilen när jag ser människor som gör saker som jag inte förstår, som den där tjejen på midsommar som helt random skulle sparka folk för vad som visade sig vara uppmärksamhet och bekräftelse. Någon behövde visa lite 'äkta' empati, som just råkade vara att inte reagera känslomässigt överhuvudtaget.
Tänk på det, ni.