MsTibbs skrev:"Sammanbrott" vad är det? Att jag bröt ihop igårkväll är ett uppenbart fall, ändå kan det vara så många nivåer: Att jag under halvåret jag först hade en egen lägenhet inte sov, var i ett konstant förvirringstillstånd, stressad nått så infernaliskt, jag uppfttade inte omvärlden särskillt bra, allting var gröt... Nätterna igenom var jag ute på stan och gick, gick, gick, gick många timmar... tillslut blev klockan så mycket att jag var tvungen att ta mig till skolan morgonen efter (måste jag säga att jag har npll betyg från det halvåret?), utan att ha varvat ner såpass att jag ens klarat stanna i lägenheten på natten. Uppenbart att omgivningen blev orolig, de läste då mina dagböcker (det mest privata som finns alltså) och de lär nog inte ha blivit lugnare av det, när jag nu i efterhand läser vad jag skrev/tecknade däri. Jag hade episoder, i synnerhet under det halvåret, där jag inte alls var kontaktbar; min dåvarande kille sa att han ruskat och försökt få kontakt tre timmar, före jag vaknade ur dimman totalt omedveten om vad som hänt. Jag har själv inga minnen alls av de episoderna. Det var i den vevan jag hade den första panikångesten också. Detta är extremfallet för min del, både i intensitet och utsträckning, tydligen var det för omvälvande för mitt psyke att flytta till egen lägenhet då. Panikångest har jag haft även senare vid något tillfälle, lyckligtvis var det längesedan sist nu. Oro, stress, spända muskler och känslighet för omgivningen är mer konstant, sen kommer sådana där sämre perioder då jag blir deppig och allting snurrar (klarar inte sortera intrycken, heter det väl på byrokratspråk). Nåja, jag kastade inte kattungarna i väggen, trots att det var j-igt nära... Jag överlevde vistelsen i Afrika "Du blev inte normal förrns efter ett halvår". För mycket intryck, snurrigt gröt, gravitationen känns konstig, so om världen går i fysisk upplöselse...
Precis så upplevde jag mig själv, när jag gick i väggen p.g.a. all karriärshets under min utbildning.