AspergerForum

Kristofer skrev:18-19 årsåldern. Gymnasiet var över och jag trodde att jag skulle få det bättre i verkliga livet än i skolvärlden. Jag var förväntansfull. Vad fel jag hade om verkliga livet.

Ja, det var lite av en chock att lämna skolans skyddade värld och få en massa ansvar.

Huggorm skrev:

Kristofer skrev:18-19 årsåldern. Gymnasiet var över och jag trodde att jag skulle få det bättre i verkliga livet än i skolvärlden. Jag var förväntansfull. Vad fel jag hade om verkliga livet.

Ja, det var lite av en chock att lämna skolans skyddade värld och få en massa ansvar.

Ansvaret upplever jag inte som något negativt. Snarare var det så att verkligheten var lika socialt knepig som skolvärlden var.

-Livet och verkligheten ifråga upplever jag som långt mycket bättre än skolvärlden, om vi snackar grundskola.
Jag slipper tvångskollektiviseras med böndernas ungar, bara en sån sak.

Folkhögskola var däremot drägligt, på det hela taget.

Men egentligen längtar de flesta till att det ska bli "den bästa tiden", är väl ingen aspiegrej direkt, när man sen blir lite äldre inser man att skiten är körd det kommer aldrig att bi någon bra tid, men förhoppningsvis kan man få sinnesro och acceptera, att det är ändå snart är över, ungefär som man ser på en väldigt omtalad film, som man inte fattar ett dyft av, men beundrar fotot på slut scenerna...

Min folkhögskoletid för sådär än 10 år sedan.

När jag bodde långt bort från Stockholm. Kunde både andas och tänka bra!

Det va när jag tog körkortet och sen va jag nära att köra på en gubbe med hund.

Min barndom fram tills vi flyttade från min barndomsstad, sen var det något år som var ok när jag var 13-14 även om jag blev sjuk när jag var 12. Sett med facit i hand var gymnasietiden jävligt fin, och tiden direkt efter studenten. Efter det har det bara gått utför.

Det vore väldigt skönt om man kunde vakna upp en dag och konstatera att "detta är mitt prime!", men tyvärr inser man ju inte hur bra man haft det förrän efteråt. Får nog säga att tiden 20-22 både var bäst och sämst, med sommaren 2011 som bästa höjdpunkt.

Jag hoppas att den är på väg.

När var bästa tiden i ditt liv?

Vanskelig å svare på jo.

Har vel aldri hatt det så bra som jeg har hatt det uten å forstå verdien av det og ta vare på det kanskje.

Folkhögskoletiden. Där är det så varierat att ingen är "normal", alltså ingen mall hur man måste vara. Och att det ofta är äldre elever, har aldrig trivts med jämnåriga, de har alltid varit för barnsliga, omogna, inget jag kunde relatera till iaf. Plus att lärarna är kungar! Mer engagerade, mer personliga.

Annars skulle jag säga fram till sex-års åldern då man tvingades börja i förskola. Det var ju perfekt hemma, så varför ändra? Det var ju i skolan som man kände sig avvikande, avvisad, rent och slätt AV. Hemma var man hel.

Nu

Säger också folkhögskola, alla var ovanliga människor, de var intressanta och som ovanlig stack man heller inte ut.

På ett sätt de yngre tonåren. De var värst mobbningsmässigt, men jag hade flera kusiner som var riktigt roliga att umgås med. De hade ännu inte kommit in i det stadiet att de skulle försöka spela mer mogna än vad de var (de var lite yngre). Det var ingen förställning, man gjorde det man ärligt tyckte var kul (och en del saker vi fick skäll för). Tyvärr så träffades vi lite för sällan.

Fram till 12 års ålder. Jag tilläts vara social så lite/mycket jag orkade. Inga påtvingade aktiviteter. Sedan kom familjeomständigheterna och jag kunde inte längre relatera till någon jämnårig i min omgivning då alla var hormonstinna och jag (redan då) var ointresserad av kärleksrelationer.

2013

Fram tills jag var runt 10. Under den tiden plågades jag inte av mina sociala svårigheter, jag hade vänner och ångesten hade inte kommit igång mer än vid enstaka tillfällen.

En av de bästa tiderna/perioden i mitt liv var mellan 2000-2008, då jag arbetade med catering, tänker ofta tillbaka med det med värme, min arbetsgivare gav mig bättre självförtroende, och litade på mig, och jag utvecklades som människa och inom mitt arbete. Kan lugnt påstå att det är en av Sveriges bästa praktikplatser, och arbetsgivare, enligt mig. Jag tog emot gods, prickade gods. Jag tvättade samt renoverade cateringvagnar och cateringutrustning. Arbetskompisar var suvärena, och under jularna var vi ut på julfest och firade. Har många fina minnen ifrån detta fina arbete, på många sätt... ( fråga gärna, så berättar jag mera...)

Handlar inte om as utan allmänt bara, visste inte var jag skulle placera den.

Jag själv har min bästa tid nu iaf., äntligen kan man leva som man försökte göra då vilket var svårt pga. diverse människor som inte var bra. Väldigt skönt är det!

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd.

Hade en period som verkligen var "asbra" - när jag väntade mitt enda barn. Förutom det hade jag nog min bästa tid i 30-års-åldern. Bra jobb och helt okej privatliv.

Man kan ju ha det bra trots man mår pest. Jag har tex varit sjukskriven först heltid och sen halvtid och inte mått så bra ganska länge nu men just att jag har fått varit sjukskriven är ju bra. Att måst välja på arbetslös utan pengar eller jobba heltid och bli helt nerbruten hade ju varit skit.

LordNelson skrev:Man kan ju ha det bra trots man mår pest. Jag har tex varit sjukskriven först heltid och sen halvtid och inte mått så bra ganska länge nu men just att jag har fått varit sjukskriven är ju bra. Att måst välja på arbetslös utan pengar eller jobba heltid och bli helt nerbruten hade ju varit skit.

Svårt att säga.
Alla epoker har ju sin charm och sin misär.

Den värsta tiden är lättare att peka ut.
93-96.
Utan tvekan.
Högstadietiden.
Sen var det inte bara högstadiet det handlade om. Det hände mycket annat också.
En allmänt turbulent tid jag inte skulle vilja tillbaka till för allt smör i Småland.
Den epoken har noll charm och bara misär.

Åren runt millenieskiftet, 1997-2003... Händelserika år, nytt jobb, nya intressen, resor, flickvän... och aspergerdiagnos... Jag skulle kunna ha genomlidit en fyrtioårskris då, men den kom aldrig...