AspergerForum

Hej! Tänkte ta diskutera skillnader och likheter mellan de som fått en sen diagnos och de som fått en tidig. T: ex en man på 20 som fått diagnosen när han var 10 och en på 40 som fått sin vid 38.

Jag har inte ens fått någon diagnos än men jag insåg vad mitt problem var när jag var omkring 30, det vill säga sent. Alltså trodde jag fram till det att jag var normal och skulle klara det som normala människor klarar. Det gjorde sannolikt att jag försökte mycket hårdare än jag skulle ha gjort annars, och kom nog längre i livet än jag skulle ha gjort med diagnos. Men det innebar också att jag ständigt svävade på randen till utbrändhet, depression och allmänt sammanbrott. Nu i efterhand vet jag inte om det är bäst som det blev, eller om det hade varit bättre med diagnos.

Jag fick diagnosen sent i livet och tror, tyvärr måste man väl säga, att det var bäst så för min egen del. Tror inte att jag hade kämpat på så hårt och skaffat mig ett någorlunda fungerande yrkesliv i den yrkeskategorin jag jobbar inom om jag - och omgivningen - vetat om min AS från början.
Men å andra sidan hade jag sannolikt varit mindre utmattad och kanske fått stöd att som ung vuxen fortsätta studera istället för att gå runt och må pissdåligt vilket i sin tur hade kunnat leda till vem vet vad...det är onödigt att spekulera i men troligtvis hade jag hamnat i en helt annan yrkeskategori om jag satsat på det jag faktiskt är bra på. Vilket ju hade varit bättre på många sätt.

Äsch, det går ju inte att veta.

Problemet kanske är att diagnos tas som intäkt för att det är omöjligt att uppnå vissa mål istället för att ge trygghet och uppmuntran så att personer inte triggas i negativa spiraler utan istället ges en positiv syn. Det blir ett papper på omöjlighet istället för en karta som man kan läsa och ta sig vidare ännu effektivare med.

Sent. Lett till svårare psykiska problem är jag helt säker på. Men å andra sidan är jag väldigt glad att diagnosen inte fanns när jag gick i skolan. Det var illa nog med de öknamn jag fick. Hade jag blivit hånad för AS så hade det skurit mkt djupare eftersom AS är en del av mig.

Jeg fikk AS diagnose når jeg var 39, men bryr meg ikke noe om den.

Också sent. Jag var 36 när jag började utredas för NPF och 37 när jag slutligen fick papper på att jag har AS/HFA. Redan som tonåring på 70-talet gick jag regelbundet till en psykolog på BUP, men på den tiden var det inte så vanligt med diagnoser, och efter cirka ett och ett halvt år upphörde samtalen.

Jag minns att jag läste om autism i en barnläkarbok skriven på 1950-talet. Den boken hade mamma och pappa köpt när de var nyblivna föräldrar, och i den brukade jag sitta och bläddra långt innan jag kunde läsa (den hade så många fascinerande, men även skrämmande illustrationer). Om (grav) autism läste jag när jag var elva, och jag kände igen mig delvis, ändå kom det som en smärre chock för mig när jag 25 år senare fick min diagnos.

Jag kommer ihåg jag läste några självbiografier av några med autism och drog noll paralleller med mig själv.

Det är egentligen ganska konstigt.

Fast iofs hade jag även lärt mig som man tyckte på den tiden att autism fanns bara en grav variant av.

Men sedan läste jag en bok "Skuggsyndrom" och där var det en som var som jag typ, och det sas att han hade ett skuggsyndrom mot aspergers tror jag.

Men sedan la jag ner de tankarna i flera år då psykvården försökte komma på vilken personlighetsstörning jag hade och jag gick på deras linje.

Jag var dock helt säker på min diagnos något år innan jag skickades till utredning och således över 2 år innan diagnos. Minns att jag hoppade in i ett chattrum på IRC om autism och trodde att alla utom jag skulle vara gravt störda och knappt gå prata med... (Skäms)

Geastrum skrev:Jag minns att jag läste om autism i en barnläkarbok skriven på 1950-talet. Den boken hade mamma och pappa köpt när de var nyblivna föräldrar, och i den brukade jag sitta och bläddra långt innan jag kunde läsa (den hade så många fascinerande, men även skrämmande illustrationer). Om (grav) autism läste jag när jag var elva, och jag kände igen mig delvis,

Vad hette den boken? Det var extremt tidig kunskapsöverföring måste jag säga.Då Hans Asperger gjorde sin första publikation om Asperger 1944.

kiddie skrev:han hade ett skuggsyndrom mot aspergers

Vad innebär det?

Vill minnas att de menade saker som gränsade till "riktiga" störningar. Som kanske inte hade allt i syndromet eller hela djupet.

Men det som då kallades skuggsyndrom för just aspergers skulle vi idag se som solklart fall av aspergers eftersom hela syndromet vidgats och släppt in mer folk.

Det var över 15 år sedan jag läste den boken så minns inte så tydligt. Det var antingen aspergers eller autism det talades om. Personen i fråga blev förvirrad och hävdade att hans tandborste var försvunnen men det var bara hans flickvän som flyttat på den en bit. Jag kunde också vara sådan, hävda å det bestämdaste att något inte fanns där fast andra såg det.

I min värld funkade det så att såg jag inte saken där jag trodde den skulle vara var inte min första tanke att kolla runtomking och ta in en helhet. Jag bara zoomade in på en punkt och såg inte det andra. Sedan föll det mig inte in att det fanns andra människor i världen som kan komma och flytta på saker.

Det är en intressant fråga som har diskuterats förr. Jag har svarat om det förr också.

tidig-diagnos-bra-eller-daligt-omrostning-t6206.html
fordelar-nackdelar-med-att-fa-diagnos-som-vuxen-t31535.html
diagnos-i-vuxen-alder-trovardigt-t33398.html

plåtmonster skrev:

Geastrum skrev:Jag minns att jag läste om autism i en barnläkarbok skriven på 1950-talet. Den boken hade mamma och pappa köpt när de var nyblivna föräldrar, och i den brukade jag sitta och bläddra långt innan jag kunde läsa (den hade så många fascinerande, men även skrämmande illustrationer). Om (grav) autism läste jag när jag var elva, och jag kände igen mig delvis,

Vad hette den boken? Det var extremt tidig kunskapsöverföring måste jag säga.Då Hans Asperger gjorde sin första publikation om Asperger 1944.

"Barnläkarboken: till alla föräldrars hjälp" av Harald Kreutzfeldt, Oluf Andersen, Per Selander.

Den har getts ut i flera upplagor. Jag tror att mina föräldrar hade 1960 års upplaga (tredje utökade upplagan).

Författarna har uppenbarligen gjort sin bakrundsundersökning till boken ordentligt.

Fast om det stod i den boken redan då. Kan man ju fundera varför psykiatrin inte tog tag i det. Tycker det alltmer lutar åt en profession som inte är lyhörd och alert.

Autism var känt tidigare än Aspergers syndrom.

När blev det känt? Måste varit före 1962 iaf.

Först på 80-talet började man se det som en sak för sig. Innan spekulerades det i vad det kunde vara och på 60- och 70-talet var det vanligt att man trodde att det var ett problem med uppfostran som gav en slags psykos barnet gick in i och kunde dras ut ur.

Både Kanner och Asperger studerade autistiska personer på 40-talet och vad jag förstår kom de båda på ordet autism för dem oberoende av varandra (kan ha fel om det). Det lilla jag läst i Aspergers beskrivning så är det mest dokumentation och inte mycket slutsatser eller konstiga idéer om farliga mammor så det kom nog senare.

Bettelheim var mycket för att autistiska barn gick in i sin värld inte för att de hade de anlagen utan för att han sett folk i koncentrationsläger gå in i sin egen värld. Så han trodde att autistiska barn hade liknande trauma i barndomen som koncentrationslägersfångar.

kiddie skrev:en slags psykos barnet gick in i och kunde dras ut ur

Det där måste skapat mycket smärta för personer med autism/asperger.

Eller att försöka hitta trauman som inte finns. Kanske är det att lyssna på klientelet som är den saknade biten. Då kan man hitta rätt även om man saknar kunskap.

Med tanke på hur dålig hjälpen är och har varit genom decennierna i alla möjliga handikappssammanhang så har jag svårt att tänka mig att livet hade varit bättre med en tidig diagnos men frågan är som sagt rätt omöjlig.

Geastrum skrev:

plåtmonster skrev:

Geastrum skrev:Jag minns att jag läste om autism i en barnläkarbok skriven på 1950-talet. Den boken hade mamma och pappa köpt när de var nyblivna föräldrar, och i den brukade jag sitta och bläddra långt innan jag kunde läsa (den hade så många fascinerande, men även skrämmande illustrationer). Om (grav) autism läste jag när jag var elva, och jag kände igen mig delvis,

Vad hette den boken? Det var extremt tidig kunskapsöverföring måste jag säga.Då Hans Asperger gjorde sin första publikation om Asperger 1944.

"Barnläkarboken: till alla föräldrars hjälp" av Harald Kreutzfeldt, Oluf Andersen, Per Selander.

Den har getts ut i flera upplagor. Jag tror att mina föräldrar hade 1960 års upplaga (tredje utökade upplagan).

Jag blandade ihop två böcker. Det var nog snarare i "Föräldraboken" av Lis Asklund och Maj Ödman (1963) det står om autism.

Jag fick min diagnos ganska sent i livet, och den innebar en väldig trygghet för mig, på olika plan och områden.

Jeg fikk sen diagnose. Jeg er diagnostisert med flere andre, psykiatriske diagnoser. Autismespektertilstanden Asperger Syndrom fikk jeg først konstatert da jeg var 30 år. Diagnosen hjelper meg til å forstå, men det er litt vanskelig å stole på den siden jeg har levd så lenge uten å få den.