AspergerForum

Frågan kanske låter som någon som utforskar marsmänniskor...

Jag vet att AS inte gör det omöjligt, men påverkar det?

Jag brukar kunna gråta ut ordentligt 1 gång efter ett dödsfall. Vilket på intet sätt betyder att jag inte lider så mycket av sorgen. Tvärtom, jag önskar verkligen att jag kunde gråta oftare. Att snyfta kan man ju välja att göra, men det är så mycket mer befriande när det kommer tårar också.

- Det hjälper inte att tjuta, sa farsan till mig en gång när jag var i tioårsåldern, antagligen för att han led av att se mig gråta. Jag vet ju sedan länge att det var uppåt väggarna fel, men det kanske fortfarande hämmar mig.

Ja jag kan gråta.

Jag gråter nästan aldrig om jag är ledsen. Men är jag arg så sprutar tårarna. Vilket är extremt irriterande. Ingen tar någon som står och bölar på allvar... Behöver inte ens vara extrem illska är typ till maken "För 154:e gången sluta ställa in det tomma mjölkpaketet i kylskåpet "

Är jag riktigt ledsen mår jag fysiskt illa och kräks oftast och är jag riktig glad börjar jag skaka okontrollerat.

Med andra ord är mina känslomässiga reaktioner helt uppåt väggarna konstiga...

geeko skrev:Jag gråter nästan aldrig om jag är ledsen. Men är jag arg så sprutar tårarna. Vilket är extremt irriterande. Ingen tar någon som står och bölar på allvar... Behöver inte ens vara extrem illska är typ till maken "För 154:e gången sluta ställa in det tomma mjölkpaketet i kylskåpet "

Är jag riktigt ledsen mår jag fysiskt illa och kräks oftast och är jag riktig glad börjar jag skaka okontrollerat.

Med andra ord är mina känslomässiga reaktioner helt uppåt väggarna konstiga...

Samma här, gråter något så innihelvete när jag blir arg. Det är skitjobbigt för inte fan får man respekt av någon för att man gråter. Man ses som svag och det blir svårt att få fram det man vill säga när man knappt kan andas.

Jag gråter extremt sällan för att jag är ledsen för mig själv. Gråter ofta för att jag är ledsen för andra.

Ja, så kille jag är. Det var ytterst nära att jag gjorde det tidigare idag, när vissa saker blev för starka, och för att jag snabbt behövde ta fler "kännslomässiga" beslut än jag då klarade av.

jag har lätt för att gråta.

Jodå, det kom några tårar för ett par veckor sen, på en begravning för en kollega. Sen när min farfar dog, så började jag storgrina, eftersom jag ringde min pappa o frågade hur det var med farfar. Han svarade typ;
-Jo, han somnade in för en timme sedan.

Men sen har min pappa berättat att jag reagerade konstigt efteråt, när jag gråtit klart. Typ frågade om något helt annat.

Samma sak när min morfar dog. Då låg jag inne på psyk, o fick beskedet av min mamma. Jag la på o började storgråta samt stängde dörren till mitt rum. Men sen ringde hon personalen på psyk o berättade vad som hänt. Så de var rätt stöttande. Mådde ju redan dåligt.

Yes har lätt till gråt

ibland

Richard skrev:Jodå, det kom några tårar för ett par veckor sen, på en begravning för en kollega. Sen när min farfar dog, så började jag storgrina, eftersom jag ringde min pappa o frågade hur det var med farfar. Han svarade typ;
-Jo, han somnade in för en timme sedan.

Men sen har min pappa berättat att jag reagerade konstigt efteråt, när jag gråtit klart. Typ frågade om något helt annat.

Samma sak när min morfar dog. Då låg jag inne på psyk, o fick beskedet av min mamma. Jag la på o började storgråta samt stängde dörren till mitt rum. Men sen ringde hon personalen på psyk o berättade vad som hänt. Så de var rätt stöttande. Mådde ju redan dåligt.

Oj, va me svar! Tack!

Men vad säger ni om skillnaden mellan med och utan tårar? Är det vanligt att man snyftar utan att det kommer några tårar, att det inte går att får fram tårar?

Det beror på! Jag har inte jättelätt för att börja gråta men när något, typ en film, påverkar mig väldigt mycket så kan jag gråta! Ibland får jag bara en klump i halsen eller så, men ibland stortjuter jag typ! ^^

Begravningar är väldigt bådeoch - har aldrig gråtit på en begravning. Däremot när jag fått dödsbeskedet har jag gråtit, massor. Men inte på begravningar D: det stör mig väldigt myckt (sist grät jag inte för att ilska låg överst och täckte allt så jag kunde inte gråta)


Men ja! Annars bådeoch, beror på ^^ Men jag gråtar inte jätteofta, alls väldigt sällan! ^^

Känns jobbigt då jag skulle behöva gråta ut mer D: få ur mig känslor lixom!

Jag kan gråta (hade dock en period i livet då jag verkligen inte kunde det). Gör det inte så jätteofta men det händer definitivt då och då. När jag väl gråter så är det mest på grund av att jag under en längre tid varit mycket stressad, haft mycket ångest och varit väldigt överväldigad men ändå har försökt att handskas med livet och ta mig igenom det hela. Det är dock ohållbart så till slut brister det och jag bryter ihop. Då gråter jag ibland. I ren desperation, depression och utmattning.

Finns även andra tillfällen/situationer då jag gråter (dödsfall inom den nära släkten och liknande) men det är inte särskilt vanligt förekommande.

Japp, har förmågan, men det varierar i styrka, typ.

Vissa dagar klarar jag knappt att SLUTA gråta ... Otröstlig.

Andra dagar kan jag vara otroligt ledsen - men inte "få ur det". Blir typ "snyft snyft" *fäller 5 tårar* - och så slutar det. Känns nästan som när man kväver en nysning, men lyckas sisådär, och det blir något halvt av det hela.

Ja, alldeles för ofta.

Nej, den förmågan verkar jag ha förlorat.

ja gråta det gör jag ju!
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten heter en bok där antagonisten har en del konstiga överdrivna beteenden som tydligen skall vara asperger-beteenden. Iställer för att gråta när hans mamma dog så ville han veta vilken typ av hjärtattack som hon dog av. Det är ju f-n knäppt. Han borde gråta istället. Han skall hela tiden ge en föreläsning varje gång något emotionellt dyker upp. Men det är en mycket konstig stereotyp att man inte gråter då man har en asperger-diagnos (det finns säker asperger-folk som inte gråter och är som snubben i boken).

Nu kan man ju faktiskt gråta när man t.ex. vinner i sporten man håller på med (jag antar att det då är en blandning av att vara glad och ledsen).

Var f-n kommer den där konstiga stereotypen att aspergare inte gårter? Jag har ju nästan aldrig hört den....

jesusiscool skrev:Han borde gråta istället.

Och jag blir så jävla trött på folk som tjatar om hur andra borde reagera.

För att svara på trådfrågan, nej.

Inte riktigt som på beställning, men det är klart jag kan om förutsättningarna finns där.

Meppe skrev:

jesusiscool skrev:Han borde gråta istället.

Och jag blir så jävla trött på folk som tjatar om hur andra borde reagera.

Du kan ta och slappna av lite, jesusiscools kommentar var nog tänkt som kritik mot Asperger-stereotypen i boken.

higgspartikel skrev:

Meppe skrev:

jesusiscool skrev:Han borde gråta istället.

Och jag blir så jävla trött på folk som tjatar om hur andra borde reagera.

Du kan ta och slappna av lite, jesusiscools kommentar var nog tänkt som kritik mot Asperger-stereotypen i boken.

Ja, det är möjligt att jag hade en för impulsiv reaktion, men inte var det någon särskilt bra formulering från hans håll heller om det var fallet. Ifall jag missförstår något så föredrar jag att den som jag missförstått själv informerar mig om det. Ärligt talat börjar annat ge intrycket av att andra uttalar sig bara för att få säga emot mig.

Det är flera saker som påverkat mig på ungefär alla andra sätt än att få vatten att rinna i ansiktet åt mig, men ändå går dom som stämplar mig som någon som inte bryr sig tretton på dussinet.

Det är otroligt tröttsamt när något kan få en att ändra hela synen på livet och alla framtidsplaner men internetanvändare har flera gånger bemött mig med kommentarer som "you have no soul" eftersom min reaktion inte är rinnande ögon. Nej, istället märkte jag igår att jag reagera med hjärtklappning och någon konstig obehaglig känsla i magen.

higgspartikel skrev:

Meppe skrev:

jesusiscool skrev:Han borde gråta istället.

Och jag blir så jävla trött på folk som tjatar om hur andra borde reagera.

Du kan ta och slappna av lite, jesusiscools kommentar var nog tänkt som kritik mot Asperger-stereotypen i boken.

ja, boken är lite konstig. Ser ändå fram emot att se den som pjäs på Statsteatern (har redan träffat skådespelarna).
Det är nått med vissa som har ASD-diagnos så att de inte riktigt klarar av det där med sorg och saknad (annorlunda hjärnor).

Jag har bara gråtit en gång sedan jag gick i sjuan. Det var när min äldsta lillebror talade om för mig att han älskar mig, för första gången någonsin. Vi bråkade och slogs en hel del som barn och när han sade att han älskade mig blev jag så överlycklig att jag bara satt med ett tokflin på läpparna och skakade i flera minuter.

Min mamma trodde att något var fel så jag föreslog att vi gick ut en stund och pratade om det. När vi kom ut och jag skulle förklara vad som hänt fick jag inte fram ett ord utan satt fortfarande ock skakade med ett fånigt smil.

När jag slutligen kunde prata igen kom tårarna och gråten men det var inte för att jag var ledsen, utan snarare för att jag aldrig hade känt mig så lycklig tidigare.

Jadå, tårkanalerna fungerar enligt anvisningarna med vissa undantag.