AspergerForum

Vet inte vad som är rätt eller fel att göra... min moster har gått bort. Blivit inbjuden på kyrkkaffe efter begravningen av hennes barn, alltså kusiner till mig. Alltid tyckt om min moster och för att hedra hennes minne kommer jag att gå på begravningen. Men efteråt "måste" jag delta? Är det ohyfsat att låta bli? Min mamma och min bror kommer att vara där och jag har ingen som helst kontakt med dom. Min bror har jag inte sett på ca 15 år och min mamma är det ca två år sedan jag träffade... kusinerna har jag heller aldrig kontakt med utan det är enbart min moster jag har träffat. Haft bättre kontakt med henne än min egna mamma.

Alltså jag tycker inte att det är ohyffsat om du inte vill vara med på det efterråt. Jag tycker att du kan gå på själva begravningen och skippa resten - jag har lite svårt att förstå den grejjen med att man ska fika efterråt. Men men, hoppas att det ska gå bra

Och beklagar verkligen för din mosters bortgång <3

Tack för din respons.

Tardis89 skrev: jag har lite svårt att förstå den grejjen med att man ska fika efterråt.

En grej NT-folket har för sig.
Tror d är för att visa att man bryr sig om de efterlevande man kan visa sitt stöd genom att gå på kyrkkaffe. Men d finns ju många andra sätt också, t ex ta kontakt med de efterlevande i efterhand (utan att du deltagit på kaffet) och föreslå t ex aktiviteter eller annat ni kan göra tillsammans i efterhand.

Kyrkkaffet är ju mest för att man ska få lugna ner sig efter begravningen, att kollektivt komma ur den sorgesamma stämningen. Har man inget behov av detta är det klart man inte behöver gå. Folk verkar ofta ganska förstående för hur man gör på begravningar eftersom det är svårt för alla.

Det går bra att låta bli.

Grejen med en begravning är att man bara får en chans att gå på den.
Så man ska nog tänka sig för innan man väljer bort hela - om det nu var någon man faktiskt vill ta farväl av.

Begravningskaffet brukar väl ofta vara för de närmaste och det kan därmed kanske vara lite känsligt att skippa. Å andra sidan brukar det nog vara semi-formellt - det vill säga ganska svårt att göra bort sig om man bara kör efter mallen och gör som de andra. I och med den dämpade stämningen så kan man nog hålla det sociala på en ganska begränsad nivå, bara att vara artig men tillbakadragen, typ.

Detta sagt med reservation för att jag inte varit på mer än två begravningar med kaffe i hela mitt liv.

Myangel ska gå på begravningen, är fikat efter som det undras över.

I min släkt har "alla" bjudits in på kyrkkaffet efteråt, släkt och vänner. Inte bara ett par stycken. Enda har varit att man fick säga till innan om man ville vara med så de kunde beräkna matmängd. Har de det systemet är det ju lätt, då kan man ju säga nej i förtid och sen inget mer med det. Men alla gör ju olika.

Det är likadant här att det ska meddelas några dagar före begravningen. Har några dagar kvar innan det är dags att meddela om jag ska delta efter begravningen. Lutar åt att ej delta.
Tack alla för er respons.

På mottagningen efteråt så brukar man prata om den avlidna. Så det är väl bl a för att alla ska få dela med sig av sina minnen.

Jag och min far skulle nog blivit väldigt förvånade och sårade om släktingarna inte velat delta i mottagningen efteråt vid min mors begravning. Men det kanske inte är jämförbart.

Det är ju precis det som är kruxet och anledningen till frågeställningen. Vad är rätt eller fel att göra? Tveksamt om det skulle märkas om jag ej kom. Det finns tydligen inget enkelt svar.

Jag tror man måste vara lite självisk i en sådan här situation. Det är ju jobbigt nog att det är begravning. De andra kommer ju inte lida lika mycket av din frånvaro på kyrkkaffet som du kommer lida av deras närvaro, de har ju trots allt andra att tala med där.

Och vad som är artigt tycker jag inte spelar roll i dessa sammanhang.

Jag kan inte med begravningar - struntade i mormors, tyckte sista mötet en tid innan kändes bättre - hon bad mig lite mystiskt om förlåtelse, precis när jag som siste man gick därifrån.

Man kan ju alltid hitta på en anledning till att man inte *kan* gå på kyrkkaffet. Men det är också ett utmärkt tillfälle att knyta kontakter som var knutna till din släkting och som du har chansen att ärva. De kan vara användbara för att t.ex hitta jobb och bostad. Eller ren erfarenhet i hur man hanterar saker. Det skall inte underskattas även om det är jobbigt för stunden. Se det som en arbetsuppgift. Så får du vila efteråt.

Stunden efter brukar oftast bli lite mer avslappnad med tid för samtal och eftertanke. Är det en person man verkligen brydde sig om är det att rekommendera att gå på kyrkkaffet och reflektera tillsammans med andra parter. Det kan vara viktigt för bearbetningen. Om inte just under begravningsdagen, då man fortfarande kan vara ganska chockad över det inträffade, så iallafall senare under bearbetningsprocessen.

Tänk över ditt beslut och i ditt fall skulle det ju kunna vara gynnsamt på andra plan - såsom att stärka relationen med din bror och mor. Det kanske finns flertalet faktorer till varför dessa relationer blivit som dom blivit, men det kan ju vara en bra sak. Men nu vet jag ingenting alls om er relation och det kanske ligger massa groll bakom som är anledningen till att ni inte har regelbunden kontakt. Tar detta överhanden så är det kanske inte alls lockande att gå på kyrkkaffet. Finns det inget "ont" bakom i din relation till din mor och bror så ifrågasätt vad det värsta är som skulle kunna hända. Finns det inget "mer" än bara att ni glidit isär så är det bara gynnande om du stannar på kaffet i det långa loppet skulle jag tro.

Bara du inte ångrar dig senare - tänk över ditt beslut.

Det kan ju också finnas andra som man vill knyta an till i samband med kyrkkaffet.

plåtmonster skrev:Det kan ju också finnas andra som man vill knyta an till i samband med kyrkkaffet.

Naturligtvis finns det det. Jag zoomade bara in på blodsbandsproblematiken eftersom det var den biten som verkade central i TS inlägg.

Om du åsyftade mitt inlägg då, du kanske bara spånar öppet..

Beklagar din mosters bortgång, det är en värdefull och fin gest att du går på hennes begravning, det uppskattar hon och det är väl det enda som verkligen är viktigt?

Säg till i förväg att du tyvärr inte kan komma på kaffestunden, det är inget konstigt eller otrevligt som någon bör ta illa vid sig av.


Men om du vill stärka banden till din mosters närmsta familj, eller bara vill visa tacksamhet så skriv brev där du beklagar förlusten och komplimenterar begravningsceremonin, osv, be någon om hjälp om du tycker det är svårt att veta vad och hur du ska skriva

Intressant att läsa era olika synvinklar.
Begravningen tänker jag gå på enbart för att hedra min mosters minne. Tyckte riktigt bra om henne. I övrigt har jag varken behov eller intresse att få upp kontakten med övrig släkt. När det gäller min mor och bror så har dom båda förlorat någon som helst plats i mitt liv. Har det betydligt bättre utan dom. I grund och botten brukar det lösa rätt mycket genom att behandla andra som man själv vill bli bemött.......När man möts av lögner, respektlöshet mm då spelar det ingen roll för mig om man råkar ha blodsband. Såna personer går bort utan några som helst problem.

När min mormor avled i hemmet. Var det annordnat så att vi hade möjlighet att ta avsked där hon låg i sängen. Min mormor såg fridfull där hon låg. Ett fint avsked . Att se en död människa kan kännas skrämmande.men har man möjlighet så är det ett fint avsked. kyrkkaffet ska väl ha som syfte att lätta upp stämningen.Helst tycker jag avskedet skall ske i kyrkan O slippa nedsänkning på gravstensplatsen.

En god vän gick bort 77 år gammal för någon dag sedan.inväntar en kommande begravning. Känner ochså en osäkerhet inför kyrk kaffet. När jag förstår att det kommer att samlas en mängd människor som jag kanske inte känner. Det är ändå viktigt att delta. det jobbiga kan ev vara arv o testamente. Jag hoppas jag slipper höra något sådant. En del människor överträder vissa gränser som är jobbigt. Jag förstår även att en del blickar kan komma att ske som är jobbiga.Borgelig begravning kan ochså vara något fint. Jag har själv gått ur kyrkan.

Beklagar sorgen

Såhär blev verkligheten. Deltog i både begravningen och minnesstund, vilket jag nu såhär efteråt tycker att det var bra beslut. Pratade även med mor och bror, kändes likadant som att prata med de andra släktingar man ej känner.
Utan att gå in på detaljer så vill jag ändå nämna en sak. Prästen kom och tackade mig och gav mig beröm för ett par saker jag gjorde för att hjälpa andra utan egen vinning.
Ni kan ju förstå att det betyder mycket och att det värmde mitt hjärta. Att inte riktigt veta vad som är rätt eller fel när det gäller det sociala och att chansa ett par gånger vid en sådan här extra känslig situation och då få bekräftat av någon som inte har en susning om vem man är eller vilken relation man har till de andra människorna. Hade prästen vetat det hade jag nog fått en extra stjärna
Adhd o Aspergers kan vara en riktigt bra kombination

Bravo! Du övervann dina rädslor och konfronterade dem.

Då var begravningen över för denna gången. En gammaldags begravning om jag får uttrycka mig så. När det var den 8:e jag varit med om och jämför med de andra. Man är väl alltid lite nervös innan, men allting gick bra. Minnes stunden var lättsam som den skulle vara. Med en viss eftertanke om varför vi samlades där för. Minnena kommer alltid att finnas och stunder kommer säkert finnas, då saknaden påminns.

Jag övervann även rädslan att vistas i stor grupp och som jag vet inte känns bekvämt. osäkerheten fanns säkert hos de andra närvarande, för ingen vill göra bort sig. Men man får hjälp av rådig personal och präst vad som skall göras och så enkelt som tex på vilken sida i kyrkan man skall sitta osv.